fredag 17 april 2009

Lögnaktig folkpartist får hjälp i radio

För fyra år sedan var jag på kongress i Örebro. Innan kongressen öppnades hölls en kavalkad av och med kvinnor som sjöng och agerade. Kanske var det ett tiotal uppträdanden. Ett av dessa uppträdanden genomfördes av den fristående gruppen Radical Cheerleading. Ett gäng tjejer i trikåer som inte alls ser ut som man föreställer sig cheerleaders. De gjorde 3-4 nummer. Ett av numren presenterades med att det handlade om en av deras vänner som en kväll blivit våldtagen på stan. Inte en gång utan två gånger, då även den man som hittade henne efter första våldtäkten valde att sätta på henne. Denne man ville tjejerna "slita i stycken". Alla närvarande på kongressen hörde detta. Inklusive alla journalister. Jag tror vi var många som kände att vi velat klå upp karln i fråga, även om vi aldrig skulle göra det.

Men arga kvinnor (och män) som sjunger och applåderar är tydligen hetare nyheter än män (och någon enstaka kvinna) som faktiskt gör slag (!) i saken och slår. För samma kväll i Aktuellt visas en enda textrad från den långa kavalkaden och ingenting från själva kongressen. Samtidigt som Gudrun Schyman frågas ut om det är Feministiskt intitiativs officiella linje att man skall slita män i stycken.

Jag vet inte vad Aktuellt ansåg att Feministiskt inititiativ skulle ha gjort. Kanske förespråkar public service-programmet granskning och censur? Där alla som uppträdde före kongressen skulle fått lämna in sina material för godkännande innan. Eller att de skulle släpats av scen om deras framträdande stred mot någon slags allmänhetens syn på vad man får sjunga om eller inte?

Igår, fyra år senare var det Sveriges Radios Studio Ett som ansåg det värt att ta upp detta ämne igen. (Det är ju snart val och går bra för Gudrun Schyman i hennes valkampanj.) Folkpartiets riksdagsledamot Camilla Lindberg har uppenbarligen läst Pär Ströms blogg och upprörts över hans påstående att män är minst lika diskriminerade som kvinnor, säkert mer. Av denna nya kunskap gör Lindberg stor sak. (Feminister har annars hävdat i alla tider att ojämställden slår mot både kvinnor och män. Delad föräldraförsäkring är t ex en fråga som drivs just för att pappor skall få mer tid med sina barn. Dessvärre brukar inte Pär Ström eller Camilla Lindberg finnas med oss där i debatten.) I Studio Ett drar hon upp Radical Cheerleadings textrad om den nedrige våldtäktsmannen från kongressen för fyra år sedan, igen. Men den folkpartistiska riksdagsledamoten säger såklart att det var Feministiskt initiativ som tycker att alla män skall slitas i stycken. (Camilla Lindberg lär inte ha varit med i Örebro så hon uttalar sig ju egentligen om något hon inte sett i sin helhet.)

Då kan man tycka att radion skulle låta Fi bemöta detta lögnaktiga påstående. Men icke. I stället låter man Vänsterpartiets Josefin Brink, som inte representerar Fi och som inte ens hört sången, bemöta Camilla Lindbergs lögner. Programledaren faller också in på Lindberg linje.

Här kan man läsa om de pressetiska regler som skall ligga som grund för våra medier.

Men låt mig återigen säga. Feministiskt initiativ vill inte slita män i stycken. Partiet är inte ens förespråkare av dödsstraff, så t o m våldtäktsmän kan andas ut. Jag tror inte heller att Radical Cheerleading förespråkar ituslitning av våldtäktsmän på riktigt. Men det kan jag inte säga, eftersom dom är sina egna (och har all rätt att uttrycka sin ilska utan censur). Men jag förutsätter att dom följer svensk lagstiftning.

Sen kan jag inte sluta förundras över att tre brudar i trikåer tolkas som ett sådant hot mot alla män att folkpartistiska riksdagsledamöter måste sitta i radion och förfasa sig fyra (!) år senare. Samtidigt som folkpartisten i fråga inte med ett ord nämner det våld som både män och kvinnor utsätts för (mestadels från män) varje dag. (Det fick Josefin Brink ta upp.)

Uppdatering: När nu Newsmill länkat hit verkar fler och fler arga män hitta hit och jag kan redan nu säga att ni som vill analysera Radical Cheerleading eller deras texter får väl skriva en debattartikel om det eller nåt. Här publiceras ni inte. Därför har jag också plockat bort inlägget från vmm med sångtexten i fråga. Jag varken ids eller hinner hantera alla inlägg som vill diskutera en sånggrupp som jag inte har något som helst med att göra, annat än att jag sett dem två gånger varav den ena i ett kulturprogram på SVT. (Betyder det att SVT vill slita män i stycken?)

Om ni män nu är så intresserade av vad unga kvinnor kan tänkas tycka kan ni besöka Radical Cheerleadings hemsida. Sångtexten om den jävla gubben hittar ni nog också om ni googlar.

Ovanstående är mina egna reflektioner, som hela denna blogg. Den är fristående från mitt jobb och den är fristående från mitt medlemskap i Fi. Idag är jag inte ens aktiv i Fi. När jag får uppmaningar om att jag eller "vi" skall göra en pudel för att RC fick framträda innan en kongress för fyra år sedan blir det lätt löjligt. (Har valt att inte publicera detta inlägg.) Jag har ingenting att be om ursäkt för. Dåvarande interimstyrelsen är spridda för vinden idag. Beslutet att ha med Radical Cheerleading drevs igenom av Sofia Karlsson. Efter kongressen tyckte de på kongressen valda talespersonerna Sofia, Devrim Mavi och Gudrun Schyman så här om tjejerna i Radical Cheerleading.
"Vi vill här passa på att uttrycka vårt stöd för Radical Cheerleading. Tre unga kvinnor gav oss den äran att göra ett framförande på invigningen av vårt årsmöte. Ett framförande som sätter ord på den ilska och den kraft som finns hos unga feminister. Texten var skriven av en av medlemmarna, efter att hon fått reda på att en kvinna hon kände blivit våldtagen. Först av en man och sedan av en till, som hittat henne utmattat vid sidan av vägen. Att kvinnor sätter ord på sina erfarenheter är värt all respekt. Radical Cheerleading handlar om ett motstånd mot kvinnohat, ingenting annat."

Schlagerfantasten Sofia Karlsson har på sin blogg kommenterat det hela på följande sätt:

"Sett i backspegeln så var det inte ett av mina klokaste beslut ur ett rent media och PR strategiskt perspektiv.. Men jag säger som Lena Philipsson. Jag ångar ingenting. /.../ Sången och refrängen ska tolkas i det sammanhanget och inte tolkas bokstavligen. Det är på ett sätt skrämmande att jag måste skriva det uttryckligen, att det inte ska tolkas bokstavligen. Det är skrämmande att vi har en samhällsdebattör [Pär Ström] som använder det som sitt starka argument för det kvinnovälde han ser. Det är skrämmande att vi har ett samhälle som på så många sätt genomsyras av ett kvinnohat men det upprör inte på samma sätt som en refräng från en låt som handlar om något så fruktansvärt som en våldtäkt. Det är skrämmande att våldtäkter inte upprör på samma sätt som en sång MOT våldtäkter."

Om detta tycker jag en hel del. Det kommer jag kanske ta upp i ett framtida blogginlägg men just nu har jag annat att koncentrera min kraft på.

Uppdatering 2: Sen kommer förstås en anonym man och ifrågasätter hela historien om våldtäkten. Jag mindes dock att jag läst om något liknande och googlade på "våldtagen av sin räddare". Fann denna artikel om en man som dömts till tre års fängelse för att ha våldtagit en nyss våldtagen och bakbunden kvinna. Två gånger. Om hon känner någon i Radical Cheerleading vet jag inte, men det finns åtminstone sådana fall.

11 kommentarer:

Malinka sa...

Det var länge sedan jag läste Susan Faludis Backlash, men jag tänker alltid på den när ännu ett fall av feministbashing kommer upp.

Faludi argumenterade, som jag minns det, att det var oundvikligt med den backlash mot kvinnors (kamp för) rättigheter som kom under 80-talet. Det hade gått för bra för kvinnorörelsen under 70-talet, helt enkelt. Maktbalansen var hotad.

Sedan kom 90-talet och mot slutet en uppåtvåg för feminismen. Jag läste Lena Gemsöes Feminism för någon månad sedan och blev nästan chockad över inledningen. Hon beskriver feminismens spridning i offentligheten och om hur "partierna, som är fallet inför valet 2002, i det närmaste tycks slåss om feminismen och dess innebörder" och – och där satte jag i halsen: "[N]ågot mycket betydelsefullt har skett med ordet feminism: det har blivit inte bara rumsrent, utan också positivt laddat." Det har hänt mycket på en sex–sju år ...

Det är möjligen sorgligt att subjektiveten och faktaförvrängingarna firar nya högtider, men inte direkt förvånande. "Kvinnorörelsen" måste än en gång tryckas ner efter att ha blivit för hotfull.

Det positiva är att pendeln kommer att svänga inom en fem–sex år igen. Och för varje pendelslag kommer man framåt en bit. Trots att det känns jävligt hopplöst emellanåt.

Rabiatfeminism sa...

Ja, de senaste fyra årens kamp i motvind tar ju på krafterna. Men jag brukar luta mig tillbaka i hur det var att ta upp frågan om delad föräldraförsäkring när jag började jobba på allvar med denna 2003. Det har hänt otroligt mycket sedan dess. Om man bara kunde få sådana som Pär Ström och Camilla Lindberg att förstå mäns eget ansvar för att de inte får vårdnaden om sina barn. Och att det inte är feminismen utan ojämställdheten som drabbar även män.

FumikoFem sa...

Ja det är extremt tröttsamt när det sker ett sådant bashande av feminism i media, tycker att det har gjort det i ett antal år nu, antifeminism får allt mer plats i medierna :(

Har skrivit om detta på min blogg och på Feminetik, alltså om vad Camilla Lindberg sagt. Tycker det var både konservativa åsikter samt antifeministiska, och dom alldeles för vanliga fördomarna om feminister.
Jag menar dessa fördomar och myter bemöts jämt och ständigt av feminister, men -ändå- så fortsätter (ofta samma personer) att snacka så negativt om feminism. liksom... Ghaaa!

Rabiatfeminism sa...

Ja, och det tråkiga är att Studio Ett framställer Lindbergs åsikter som något nytt. Herregud, det är ju formulär 1A att ta till argumentet "men männen då" så snart man lyfter kvinnors underordning.

vmm sa...

SVT24 sände ju massor av timmar från kongressen (jag satt som klistrad) så att media BARA visade just det här är eh... inte sant.

Även om jag fattar att texten inte ska tolkas bokstavligt som att Fi eller någon annan vill slita män i stycken så tycker jag texten känns obehaglig. Även om den då handlar om någon som blivit våldtagen. Jämför gärna med vit-makt-musik. Eller byt gärna ut man mot kvinna och säg "ja, men det handlade om en kvinna som gjort en hemsk grej". Jag tycker inte det låter så trevligt. Sedan att höra jublet efteråt... Jag ryser.

Att ha med en sådan här låt var ett enormt misstag av Fi. Ni vet ju att det finns ett image-problem kring feminismen att den skulle vara manshatande, och så tar ni med en sådan här grej och ni vet ju att det finns många som inte gillar feminism och att då ta med ett sådant här uppträdande är som att be om feministbashing. Ganska osmart.

Rabiatfeminism sa...

Återigen skravar du, Vmm. Jag skriver om Aktuellts sändning, inte om TV24. Och jag tror att fler såg Aktuellts sändning.

Sen förstår jag inte riktigt hur du menar med att vi "tagit med en sådan grej". Ingen granskade innehållet i detalj i förväg. Det tror jag inte Moderaterna gör om dom låter Lennie Norman eller nån annan gubbig standup framträda på deras kongresser, heller. Vad är det egentligen du efterfrågar? Censur? För övrigt tycker jag inte det är särskilt ovanligt att folk uttrycker ilska över våldtäktsmän. Det sker ju hela tiden. Särskilt när våldtäktsmännen har en annan etnicitet än svensk.

Vad tror du hade skett om Fi hade sagt att nej ni får inte uppträda före vår kongress för ni häcklar ju våldtäktsmän?

vmm sa...

Det var väl inte första gången dom uppträdde med den här sången så jag tror nog Fi visste vad som väntade.

Och även om ni inte visste vad som väntade så var jublet efteråt äkta.

Jag tyckte helt enkelt inte att det var bra underhållning utan motbjudande och obehagligt, till skillnad från Fi. Det är sant att ingen gillar våldtäktsmän men ganska få jublar åt den här typen av texter.

Vad jag tror hänt om Fi sagt nej på grund av texten? Ja, dom i Fi hade såklart inte blivit lika underhållna, men det hade kanske varit smartare att tacka nej eftersom ni nu - som du ser - kommer att förföljas av det här för all framtid. Jag tror ni förlorat röster på det här och gör att ni ses som radikalfeministiska och inte mainstreamfeministiska och det är nog skillnaden mellan 0,7% och 4,7%.

Nejdå, allt är inte just den här sångens fel, men den har ju gett era motståndare ett alldeles utmärkt redskap.

Rabiatfeminism sa...

Jag har faktiskt ingen aning om den medlem i interimstyrelsen som bokade dem hört just denna rad tidigare. Jag känner inte till RC:s repertoar och har bara hört dem den där gången. Det var dessutom en textrad i en av tre eller fyra ramsor. Och om inte den visats hade man säkert hittat något annat att slå ner på. Som att Valerie Solanas skrev en bok om män 1969, typ. Fi får höra på vartenda torgmöte att vi tycker män är djur.

Men som sagt, jag tycker inte det är Feministiskt initiativs sak att censurera artister. Och jag tycker heller inte att det är konstigt att publiken applåderar att tjejerna vill slita en våldtäktsman i stycken. Vad jag tycker är konstigt är att du och många andra tror att dom menade blodigt allvar. Men det är väl där skon klämmer egentligen. Unga tjejer skall inte slå tillbaka, inte ens genom sång.

Rabiatfeminism sa...

Detta sagt så tycker jag ämnet om lämpligheten i att låta tjejer uttrycka sig på scen är uttömt.

Däremot vore det intressant att diskutera varför P1 och FP fyra år senare fortfarande torgför lögnen att Fi vill slita män i stycken.

Rabiatfeminism sa...

I detta kommentatorsfält får man gärna uttrycka sig så länge man gör det på ett vänligt sätt och inte helt anonymt. Det underlättar att klara av att läsa kommentatorsreglerna.

Henric sa...

Jag var inte på kongressen och visste inte alls bakrunden till numret. Innan jag hörde förklaringen (typ nu) och bara sett framträdandet hos Pär Ström så hajade jag till rätt ordentligt och tänkte att det hela nog föreföll aningen otaktiskt.

Det är lätt att tänka att F! hade kunnat agera annorlunda eller gjort det ena eller det andra, men det går liksom aldrig att värja sig mot att någon med berått mod vill svärta ned en genom att ta en ur sitt sammanhang. Hoppas detta nu kan få lite genomslagskraft och peka på den konstanta ohederligheten hos feminismens kritiker.