Sjunde härskartekniken?

Man brukar säga att den sjätte härskartekniken, utöver Berit Ås fem, är det välvilliga motståndet. Under mina år som sakkunnig i jämställdhets- och mångfaldsfrågor på ett fackförbund har jag fått se mycket av detta välvilliga motstånd där chefer, kollegor och förtroendevalda utåt sett påstår sig omfamna jämställdhetssträvandena, jaaa då, men sedan i själva verket inte gör ett skit för att bidra, alt aktivt motverkar arbetet att uppnå jämställdhet. (När jag får tid skall jag skriva en bok om varför facket knappast bidrar till lika lön för lika arbete, mer än i teorin.)

Några andra som faller in inom denna grupp av "jovisst skall vi ha jämställdhet, men" är Svenska Dagbladets ledarsida. Frågan är om inte Per Gudmundsson idag ägnar sig åt ännu en beskäftig härskarteknik. Som är en slags variant av den sjätte och den fjärde, dubbelbestraffningen, damned if you do, damned if you don't.

Vi skulle kunna kalla den "visst skall vi ha jämställdhet och jämlikhet men ni som jobbar med den koncentrerar er på fel saker och jag tänker inte ge er något erkännande för det ni verkligen gör". Detta är inte alls ovanligt. Ett sätt att vrida bort fokus från själva sakfrågan. Inte sällan kombineras det med halmdockor där man låtsas att den man vill angripa egentligen fört ett annat argument, för att blanda bort korten och slippa bemöta det verkliga argumentet. Ett lysande exempel på detta kan vi se på samma sida där krönikören Merit Wager slår ett slag för ministrars rätt att låta sig bjudas flott av privata vänner. En av Nyamko Sabunis partivänner skall om hennes bjudresa till Mallorca ha sagt:

"När man har makt och mandat att fatta beslut som berör väldigt många människor ska man vara väldigt försiktig med hur man låter sig bjudas och trakteras.”

Om detta skriver Wager:

"Som om makten och mandatet skulle förändras av att man varit gäst på en god privat väns fest?"

Klassisk halmdocka. Folkpartisten i fråga har förmodligen inte talat om vare sig måttet av makt eller kvaliteten på mandatet utan om hur man använder denna makt och detta mandat. Makten förändras kanske inte, vilket han väl knappast påstått, men däremot kanske Sabuni med sin makt ger Micael Bindefeld fördelar (av den händelse att deras vägar skulle korsas professionellt). Bara misstanken om detta är djupt problematisk. (Därmed har jag inte tagit ställning i frågan om festen, nota bene.)

Men åter till Gudmundsson. I hans lilla notis idag raljerar han över att HBT-rörelsen ägnar sig åt fel saker när de driver rätten för människor att själva välja sina namn (oaktat gamla stereotypa kulturmönster). Istället, anser ledarskribenten, borde HBT-rörelsen jobba mot förtryck mot homosexuella. (Duh!) Vi tar det igen. Gudmundsson har sett en film om hur homosexuella förtrycks av sina egna (invandrade) familjer. Mot detta förtryck borde HBT-rörelsen jobba.

Som om HBT-rörelsen inte redan jobbar häcken av sig för att människor skall få vara dom dom är. (Det är som när feminister får höra att dom inte jobbar för jämställdhet mellan könen.) Som om inte möjligheten att själv bestämma sitt kön och sitt namn vore en del av detta. Nej, inte kan ni själva bestämma vad som är viktigast att jobba med och hur, nästa gång är det nog bäst att fråga Svenskans ledarredaktion innan ni sjösätter nåt projekt. Så att ni inte jobbar med fel saker!