Kelsjukast i Värmland

Det här är Missan. Egentligen bor hon borta längs vägen, bortom Kvarnen. Men Missan har sedan många år tyckt att det är rätt bra att hänga hos oss. Dels kelar vi med henne, dels finns ett välfylldt skafferi med sork och andra gnagare under vårt hus. Något annat vill hon inte ha. Möjligen kan hon slicka i sig lite Nästgårds potatissallad när vi vänder ryggen till.

När vi kom ut i torsdags kväll, tre veckor sedan vi var där senast, tog det bara minuter innan en glad katt dök upp från ingenstans och välkomnade oss med sedvanligt krumbuktande, spinnande, kloande och jamande. Kanske frågade hon hur det kunde komma sig att hennes personal varit borta så länge.

Så snart vi kommer ut på förstukvisten kommer Missan galopperande över gräset. Var vi än går är hon kring våra fötter. Snor och jamar och vill bli kliad. Eller gör busiga utfall mot våra vader med klor som aldrig klippts och som dagligen slipas mot trädstammarna.

Sover vi för länge på morgonen sitter hon utanför sovrumsfönstret och jamar uppfordrande. Inte för att vi skall ge henne mat. Den hämtar hon själv i skafferiet under huset. Varje dag vid samma tidpunkt plockar hon en mus eller sork och äter den hel. Nä, Missan vill ha sällskap.

Då vi har allergiker i familjen får hon inte komma in. Något hon vägrar förstå. Hon har ju bestämt sig för att hon skall bo hos oss. Eller att det är vi som hälsar på hos henne. Att vi skall åka igen verkar inte existera i Missans kattvärld där dagen går ut på att gosa och äta sork.

Ovan syns tre positioner där Missan sitter utanför köksfönstret, dörren och vardagsrumsfönstret och jamar för att vi skall komma ut och gosa med henne.

Vilket vi gör. Hon är svår att motstå. Det gröna på bilden är min arm.

Här syns mitt frukostställskap innan lille mannen hunnit ta plats. Svenska Dagbladet är skön att sitta på.

Eller så passar man på när någon rest sig för att gå och fylla på vinglaset. (Dock inte vid frukosten...)

Fast det är helt OK att bara ligga och gotta sig bredvid personalen när dessa äter frukost.

Idag när vi for satt hon vid vägen och jamade åt oss där i bilen. Vi ses förmodligen om ett par veckor igen. Med Missan vet man dock aldrig. Hon kommer och går som hon vill.