Lille mannen och jag har blivit adopterade. Denne (denna?) katt har strukit runt Torpet under ett antal år och har annars legat i dikena och vaktat på sorkar och småfåglar. Nu verkar dock något ha skett. (Sorkarna har ju flyttat in på Hotell Sorken under trädgårdslandets pressening.)
Han (hon?) åmar sig och fjäskar och vill vara med hela tiden. Häromdagen fick lille mannen hjälp att montera nytt lås på min cykel. På bilden längst här ovan är den min Nikon som inspekteras. När vi äter middag ligger Katten (som vi döpt den till) under bordet och spinner. På morgnarna väcks vi av ihärdigt jamande under vårt sovrumsfönster. När vi kommer tillbaka efter en utflykt möts vi på tunet av Katten.
Om det varit för att den tigger förstod vi nog bättre, men Katten äter inget av det vi ställer fram. I påskas ratade han t o m laxen. För någon vecka sen slickade han, när ingen såg, gräddfilen av syrrans och Andreas potatissallad. Det verkar som om maten endera skall fångas eller stjälas. Fast igår blev han lite putt när min kebabpizza åkte kvartsäten ner i soppåsen. Eller så ville han bara hjälpa till att knyta påsen.
Halsbandet har något satt ditt, förmodligen för att ingen skall ta bort Katten. Med tanke på att han är ganska mager och att klorna aldrig är klippta så har vi alltid räknat honom som halvvild. Det lär han få förbli. Det enda som serveras hos oss är kli bakom örat (vilket tas emot med ivrigt spinnade och jamande) och en skål vatten i värmen (som han nobbar).
2 kommentarer:
En vild katt ratar inte mat som bjuds, det kan man vara säker på. Någon annan rår troligen om katten som sin. Men vissa utekatter får som vana att vara borta ibland flera veckor på äventyr i närområdet. Man klipper inte klor på utekatter helst så det är ingen garanti på att den är vild.
Tycker ni ska känna er hedrade av att få vara personal åt en sådan tjusig sak! =)
Härlig sommar ni verkar ha! kram!
Tack för upplysningarna, Sara. Vi tror att Katten bor på någon av gårdarna i närheten men förmodligen får mer uppmärksamhet nere hos oss stadsbor...
Härom kvällen när vi kom från badet och satt och drack kaffe kom den med sin middag. En gigantisk sork. Som den slukade hel och hållen en bit från vårt bord. Vi kunde inte hitta minsta lilla bit av den efteråt...
Vi berömde den och gav massor av positiv förstärkning. En sorkjägare är ju precis vad vi behöver. ;)
Och ja, vi känner oss hedrade. Med tanke på hur vi blir behandlade av svägerskans British Shorthair Nisse när vi kommer på besök, ja, som nåt han släpat in, så är ju detta ett stort avancemang. Han brukar blänga på oss och se ut att tänka:
- Vem bjöd hem dom där till mitt hus?
Skicka en kommentar