Söndag i Vällingby V

Är egentligen inte söndag i Vällingby mer än att jag anlände hit klockan tjugo i åtta ikväll. I morgon bitti bär det av mot Dubrovnik. Där skall jag konferera i dagarna två innan den lille mannen kommer ner och gör mig sällskap. Tanken är att vi skall få ett par sköna vårdagar i den Kroatiska kuststaden. Reselitteraturen är redan utvald:

Helgen som gått har varit hektiskt. Började med att njuta av första varma dagen på Torpet i torsdags kväll. Då när tranorna anlände. Resten av helgen var blåsig och kall och idag kom vi inte upp förrän vid 11-tiden då regnet gett med sig något.

Igår kom det tråkiga beskedet att morbror Evald dött under natten till lördagen. Evald, som egentligen var min fars morbror, hade hunnit fylla 94 år efter en lång karriär som trädgårdshandlare med eget stånd bakom sin Volvo kombi på torget i Älmhult. På bilden ovan syns Evald och min far med några av Evalds blomster. Nu får de kanske ses igen, vem vet. Jag kommer i allafall att minnas en hedersknyffel som när jag var liten brukade busa genom att kvällstid smyga runt huset där nere i Smålandsskogarna och härma en råbock.

I fredags var jag och lille mannen på Candide. Jag hade inte så högt ställda förväntningar, som kunde läsas i min blogg i fredags. Fy på mig! Jag borde ju veta att allt Värmlandsoperan tar i blir till guld. Och som vanligt var scenografin, ljussättningen och kostymerna fullständigt lysande. Jag har sett teater, opera och musikaler på många platser men ingen slår den bästa av teatrar. På bilden ovan gestaltas jordbävningen i Lissabon 1755, som Candide (den skönsjungande Christer Nerfont) och Pangloss (alltid lika bra Björn Eduard) försöker överleva. Det är stort att kombinera opera, operett, musikal och Monty Python-humor i en och samma föreställning, men Värmlandsoperan lyckas.