Fyra stora säckar med björkved och massor av gammal barrträdsved. Det är vad som gått åt för att hålla oss varma i helgen. Men solen sken och maten smakade och varken jag eller den lille mannen försitter en enda möjlighet att njuta tillsammans. Det är underligt, men allt är roligt tillsammans med honom. Att tillsammans åka till Värmlands-Rasta och låna deras fina toalett är ett äventyr. Att strosa runt på Konsum i Molkom med honom är livet. Att bara ligga där under täckena i våra Helly Hansen-ställ och dra oss på söndagsmorgonen är guld.
De nyheter som nått oss i vår rökinpyrda tillvaro har mestadels handlat om morden i Arboga. Ja, redan förra veckan ville jag skriva om detta, men avstod p g a att det hela verkade så osäkert. Bilden av den försmådde f d mannen som mördat sina små barn för att komma åt sin f d fru verkade förvisso inte särskilt unik. Om det inte är ett utvidgat självmord det handlar om, där han tar död på sig själv också, så är väl detta det ultimata sättet att ge igen. För en person där det glappar i empati-proppen. (Att döma av diskussionen på t ex Susanne Lindes blogg när hon i förra veckan tyckte att mer stöd skulle ges till kvinnojourerna så saknas även förmåga att vilja se problemen.)
Men i detta fall verkade det vara en rökt sill. Hur hinner man från Motala till Arboga fram och tillbaka på så kort tid? Mannen i fråga är förvisso dömd för misshandel av en tidigare flickvän och hennes manlige bekant, och i en ny utredning anklagad för misshandel av sin f d fru, barnens mor. Han är sålunda den perfekte gärningsmannen, rent statistiskt. Trots att hans mor, på mödrars vis, säger att han egentligen är ett litet lamm som inte kan göra en fluga förnär. Trots att nuvarande flickvännen gett honom alibi för mordkvällen. Kunde det vara så att han beställt detta mord? Nääää, sådant händer ju inte ens i Midsomer.
Så dyker då en kvinna upp i leken, enligt rapporter i Ekot på torsdagseftermiddagen. Vem kan det vara, sa jag till maken, när jag hämtade honom vid bussen i Krillehôla. Vilka motiv kan hon ha för detta? Det enda jag kunde komma på var svartsjuka. – Det är säkert den nye sambons ex. Sa jag till den lille mannen. En kvinna som är kapabel att sätta sig på tåget från Stockholm till Arboga, söka upp en mor och hennes två små barn och mörda barnen och misshandla kvinnan svårt med en hammare. Dessutom är ju kvinnan tysk. ”Tyskan” heter hon i tabloiderna. Framför sig ser man en Ulrike Meinhof med håriga armhålor och något obändigt i blicken.
Att detta fall nu fått enorma proportioner visar just Ekots, Svenska Dagbladets och Dagens Nyheters fortsatta rapportering i fallet. Dessa brukar annars hålla sig från ren tabloidrapportering. Där blir överfall på frånskilda kvinnor på sin höjd små notiser. Men här måste även dessa medier ha nosat sig till en större story, bortom den vanliga ”familjetragedin” som det brukar omnämnas när män mördar sina fruar/sambos/ex/barn.
Arboga är inte Midsomer, där har man inte någon kommissarie Barnaby som vänligt leende åker runt med sin sidekick för att slutligen lösa hela brottet, utan inblandning av någon åklagare. I Arboga har man inte ens en åklagare, utan denna får hämtas från residensstaden Västerås. Inte ser hon ut som man skulle kunna vänta sig heller, åklagaren. Väntar bara på att hennes utseende skall börja relateras till hennes professionalitet i bloggosfären. Och så får hon hjälp av en äldre, mer erfaren man. Riksmordkommissionen kopplas in och företräds i morgonsoffan av en solbränd, välfönad man i kostym. Nej, han kan inte svara på varför han och hans mannar inte kallats in tidigare, men mellan raderna förstår man att det är de västmanländska bonnapolisernas fel.
Medan CSI-människorna i Linköping jobbar vidare läser jag på de mördade barnens styvfars blogg hur han såg på rollen som bonuspappa. Uppenbarligen en klok man. Det är hjärtskärande läsning.
Nu är dock Stockholmarna på plats för att ordna upp det hela. Liksom danska Mordkommissionen på TV. DNA-prover jämförs i Linköping medan den stackars 23-åriga mamman får sova vidare i väntan på att väckas till ett nytt liv. Ett liv som man inte ens orkar tänka sig själv. Och den tyska kvinnan, vad skall hon göra nu? Är hon skyldig och vet med sig att hennes DNA finns på brottsplatsen så är väl en enkel biljett till något varmt land utan utlämningsavtal med Sverige eller Tyskland en lösning.
Utanför mitt fönster kvittrar en talgoxe. Solen skiner över ett vintrigt Karlstad. På lunchen funderade vi över om det möjligen var plusgrader ute. När jag läser den då framåtblickande bonuspappans blogg inser jag ännu mer att det vi har är förgängligt. Plötsligt kan allt bara bli kallt mörker. Det är då det är skönt att njuta i nuet, där det till och med är fest när man åker till Rasta och bajsar tillsammans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar