Sitter och lyssnar på Eva Cassidy och funderar över Tom Alandhs dokumentär från Rågsved. Som vanlig har Alandh lyckats med konststycket att få alla medverkande att framstå som hyvens kvinnor och män, som riktiga människor. Man blir aldrig besviken över denne mans verk. Att höra dem som var tonåringar i Rågsved på 1970-talet berätta om ett liv fyllt av brott och droger är som att höra den lille mannen berätta om sina tonår.
Efteråt pratar vi om vad det är som gör att vissa inte lever längre, medan andra blivit doktorer i statsvetenskap. Maken har sin förklaring, vilken till stor del består i att han provade droger ganska sent i livet. Sent nog för att inte gilla vad de gjorde med hans personlighet. De som börjar innan man riktigt hunnit utveckla sin egen personlighet får förmodligen svårare att skilja på vad som är en själv och vad som är framkallat av drogen.
Överens med en av kvinnorna i dokumentären var han i allafall om att det enda som hjälper är att bryta med dem man bara har drogandet gemensamt med.
Själv är jag uppvuxen i ett område som är Karlstads Rågsved. Fast på rätt sida vägen, om man säger så, i villaområdet. Ett villaområde som nu inte längre sägs heta Kronoparkens Villaområde utan Mjölnaregården. Folket i villorna vill inte förknippas med dem där uppe bland höghusens loftgångar. Fast vi gick i samma skola. Och visst har även jag vänner som jag undrar om dom lever idag.
Men, SANT-veckorna hade effekt på oss sena 60-talister från villaområdet. Att testa hasch var en direkt inkörsport till heroin och vi fick träffa en enögd f d heroinist som berättade om att man under rusen trodde man var en apelsin som skulle bli skalad och uppäten. Det ville man ju inte vara med om så det var bäst att låta bli.
Tom Alandh ger mig perspektiv på tillvaron.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar