Hemma igen!

Och just nu, bland räkningar och kuvertsprättande, känns det som om man aldrig varit borta. Vilket bedrövligt väder som mötte oss thailandsresenärer också!

Nu har jag varit vaken från klockan 7 och nu är klockan 2 på natten thaitid, snart ett dygn. Några timmars sömn bör det nog bli nu iallafall innan jag far iväg på nya äventyr.

No I don't want you to tell me where to go, Mister!

OMG! I think it's time to go home now. Starting to get annoyed of all these men (never women) that tells you where to go, what you can do and, most importantly, what you can't do. They approach you in the street and start by telling you what is not possible. If I go out at 9 in the morning just to have a walk before it gets to humid and hot (first really humid day today) they approach me and tell me that I am too early, no shops open, Madame. What do I want to do, eat, shop? No, get lost! I just want to have a walk. Many times have I said between clenched teeth that

- Skit i det du gubbjeavel! (Translated something like never fucking mind, you old fart.)

When I arrived here two weeks ago I wanted to visit the National Gallery and was approached by one of those knowall men in the street who told me that that was not possible. Not open until 1 o'clock pm. Later, checking my Lonely Planet, it opens at 10 like most things here. I have still not seen the museum.

This morning I was going to an internet cafe for a coffee (the first in two weeks, my stomach isn't very keen on coffee any longer so I have been on detox...) and some internet. And who approaches me outside the cafe if not one of those busybodies telling me it is closed. No, it isn't I said. (MKB next door opens at 10, this cafe at 9.)

However, the men of Bangkok is nothing compared to the tuk-tuk drivers of Phnom Penh. They certainly know how to drive you mad...

However, now I'm going shopping shirts for Hubby. God is he going to look good. Robert Plant, eat your heart out! ;)

Back in Bangkok

Bye bye Beach and bye bye bungalow (the white with red roof).

Now I am back in the City of Angels (what Bangkok's real name means) and am planning to buy two expensive but very sexy shirts for Hubby. He's like one of those people who you can hang anything on and it looks fabulous. Or magnifique as the French guy said buying the same shirt last week.

But first some internetting. My Mum even called today to hear if everything was fine, since I hadn't been logged on since Saturday. Compared to me she's not the worrying kind so I guess I am an internetoholic...

Littorins bokfoering

Men Astudillo har ju raett. Vi pratar ju om arbetsmarknadsministern som koept sin mastersexamen paa Internet och som sedan laet laegga ut den paa regeringens hemsida som om det varit ett vanligt hederligt universitet. Sen beter sig ju Littorin raett ofta som en tjurig 6-aaring. Vaegrar traeffa journalister, vaegrar debattera. Han blandar sjaelv samman andras roller (som i debatten med LO-ordfoeranden Wanja Lundby Wedin), men springer tjurande ut ur kammaren naer andra lyfter hans naagot dubioesa privata handlingar. Ja, aeven jag kan nog uppfattas bedriva kampanj mot Littorin. Men det goer jag aa andra sidan mot hela Hoegerregeringen. Aeven paa semestern.

Dogs' Island

You throw - I catch?

The dog fight starts at sunset. Every evening when the sun has set beyond the hills they arrive. Five feisty, yellow mongrels, some with collars, some without.

The dogs have chosen their ring for the fight carefully, the often abandoned beach where the tide is low.

For a water loving dog of retriever bread this must be paradise. A fight and a bath. Running around in the waves growling, biting. Rolling over in mock submission just to get up and chase the other one around for a bit.

Me and my posse.

If it gets too tough you can always run off for a while, hiding under a shrubbery or behind one of the Bangkok kiddes playing photomodel in the sunset.

- Hey! There's that spotted dog from next door, should I challenge him? Nah, maybe not after all, I'll take a swim instead.

Koh Samet is known to be one of the most dog "populated" places in Thailand. Here on Ao Thien they seem to be quite well cared for, though. Healthy furs and fine bone structure.

You want the 'checkbill'? You'll have to wait...

The feline species on the other hand, are as always observing everything from above. From an veranda, from the cashier machine, from a book shelf. With a yawn. Pretty much the same as I.

Insane mum tried after trying out for cheerleading team

In Bangkok Post I read about the American 34-year-old in Green Bay, Wisconsin, who enrolled in high school under her 15-year-old daughters name and tried out for the cheerleading squad.

According to BP she's been committed to a mental health facility for three years. The mum explains everything with wanting to relive her high school experience.

This poses two questions.

1. How embarassing wouldn't that be for a 15-year-old?

2. Who would want to relive their high school years?

A Thai kind of coldness

Cold! In Thailand! The last week my complaints have been met with incredulity. However it is the coldest winter in many years here. Bangkok Post interviews a couple sleeping rough in Bangkok.

"It's worst at three or four with the early morning dew and the wind becoming stronger."

Yeah, I know. A couple of nights ago I woke up at 4 o'clock in the morning freezing. The usual towel-blanket that you get on your bed down here did not suffice to keep the cold away. I had to fold it double and use my own bath towel as an extra. This night I slept in pants and a jumper.

However, I do have roof over my head keeping the storm winds away. The Bangkok couple, unemployed with no money, are not as fortunate.

"We have no choice but to tolerate it no matter how cold it is. Most of the time we don't sleep at night because it's too cold. We usually sit around a fire with others to warm ourselves."

Last week it's been as cold as 15 degrees Celsius in Bangkok in daytime. In the North the temperature runs as low as towards zero degreees...

For the homeless there are shelters, but there you have to pay for electricity, blankets, water. And since these people are sleeping rough due to no money I guess they'll still be out there. In Bangkok there are estimated to be around 1500-400 homeless people depending on the year of the time.

The authorities help with either 15 days of skill training or a bus ticket to their home province...

Swedes jailed in Thailand

I better pay when I leave the internetcafe...

Shirin Ebadis Iran

"En tolkning av islam som är förenligt med jämlikhet och demokrati är ett äkta uttryck för tro. Det är inte religionen som förslavar kvinnor, i motsats till vad de påstår, de som vill se kvinnor instängda. Den övertygelsen, liksom den att en förändring måste komma inifrån och på ett fredligt sätt, har alltid varit grunden i mitt arbete."

Orden är Shirin Ebadis (Mitt Iran, s 245), kvinnan som 2003 förärades Nobels fredspris för sitt ihäriga arbete för att förbättra kvinnors och flickors liv i mullornas Iran. Ebadi visar i sin bok Mitt Iran hur en människa kan vara både djupt trönde muslim och samtidigts tro på universella mänskliga rättigheter, individuella rättigheter så som de är utförmade i FN:s konventioner. Som läsare slås man av hur hon står ut att arbeta för sådana rättigheter i ett land som styrs av uttolkare av religionen som väljer en tolkning som inte använts sedan 600 talet e Kr.

Ebadi har mycket riktigt kritiserats för detta. Inom landet som en avfälling från den rätta, medeltida tolkningen av Koranen, utomlands av mer sekulära krafter.

Varför stannar hon? Varför fördömmer hon sin vänner som valt att fly till väst? (Särskilt de som inte har söner.) Orsakerna är som jag kan utläsa två.

Nationalism och Identitet.

Dessa två ständigt sammanlänkade och, till synes, inseparabla enheter. Ebadi skriver om hur halv man kan känna sig som utvandrad. (Fast hon inte gjort det själv.) Att det värsta för en iranier som lämnat sitt land är att separeras från sin familj. Det är något jag är övertygad om stämmer för de flesta människor, men när det handlar om att delar av familjen (de unga pojkarna) skickas ut som kanonmat i ett tröstloset krig kanske det är enda vägen? Ebadi beskriver detta ständigt öppna sår som separationen från ditt folk och din nation innebär. Och där har vi det, inte bara familjen, utan också själva Iran. Den nationalistiska stoltheten över vad landet ibland varit och skulle kunna varit.

En bild av ett önsketillstånd som i modern tid bara verkar ha infunnit sig under åren 1951-1953 då Mohammad Mossadeq regerade efter att ha valts i en jordskredsseger. Han var premiärminitern som jämfördes med Mahatma Gandhi och som lät nationalisera oljetillgångarna och verka för yttrandefrihet.

Det förstår ju alla att Iran inte kunde tillåtas vilja få ha sina oljetillgångar för sig själva, eller själva sätta priset. Ett sådant tilltag accepterades inte av USA som via CIA drev på för Mossadeqs avsattande. De sände dit Kermit, inte grodan utan Theodore Rosevelts sonson som
ledde statskuppen mot den folkvalde Mossadeq och lät åerinstallera shahen Mohammad Riza Pahlavi. Shahen hade sedan 1906 mest haft symbolisk makt men fick nu i tort total makt. En makt han använde för att leva i sus och dus, bjuda sina affärsbaktanta på lunch i Paris och så vidare.

Den snudd på idiotiskt blåögda vänstern lierade sig med de fundamentalistiska mullorna och
gjorde revolution. Ebadi var då Irans högst uppsatta kvinnliga domare och deltog i revolutionen för att störta shahen, egentligen utan någon som helst bild av vad som skulle komma efter. Hon fick vid ett tillfälle frågan om hur hon kunder stödja dem som i ett nafs ville ta ifrån henne hennes karriär och svarade naivt att hon hellre var en fri iranier än en bunden domare.

Något hon skulle få äta upp. Bara månader efter att ayatollah Khomeyni återkom från sin
landsflykt 1979 inrättadea ett totalt förtryck mot den egna befolkningen, infördes sharialagar med tolkning från 600-talet, och Ebadi avsattes som domare och blev skrivbiträde istället. (I början av 1990-talet skulle hon öppna egen advokatbyrå.)

Hon beskriver i sin bok hur författare, pöter och andra intellektuella förföljdes och lönnmördades av den hemliga polisen. Själv verkar hon ha antagit en strategi att inte ifrågasätta att landets styrdes utifrån sharia utan att istället försöka tolka islam och sharia utifrån sin position som förträdare för kvinnor och förföljda. Hennes liv verkar ha gått ut på att "reclaima" sin egen religion. Hon hade kunnat dra med sin familj men räds den känsla av alienation som så ofta drabbar den som lämnar sitt eget land. Dessutom brinner hon av tron på att hon verkligen kan göra skillnad under en påtvingad, bildligt och bokstavligt, chador.

Möjligen är det så att utan islam hade de fundamentalistiska männen funnit ett annat sätt att utöva sin totalitära makt på. Det är inte religionen i sig utan möjligheten till tolkningar som ger upphov till medeltida uttolkningar. Detta synes vara ett dubbeleggat svärd, där man å ena sidan kan tolka religionen välvilligt utifrån lika rättigheter och å andra sidan kan välja en talibantolkning.

Den välkomstkomitte som mötte henne på flygplatsen efter att hon mottagit Nobels fredspris var den största sedan ayatolla Khomeyni återvände 1979. Även om detta förmodligen är ett uttryck för den nationella stoltheten så visar det också att Ebadis strategier verkar ha gått hem. Eller om denna strategi egentligen bara utgör en djup tro, något jag själv inte kan förstå men mullorna ju borde begripa (om det nu är tro, och inte maktlystnad, som styr dem).

Ebadi beskriver hur hon inte någonsin tror sig kunna skriva något i Iran utan att skydda sig. Hon beskriver sig som en kvinna som blev förrådd av revolutionen men som stannade kvar och sitt Iran.

När boken skulle skrivas och ges ut kunde det inte ske i USA eftersom deras sanktioner mot Iran innebar att hennes litträra agent hade kunnat drabbas av böter och fängelse... "Vad är det för skillnad mellan Irans censur och censuren i USA" frågar sig Ebad (s 253)

"Men vad kan jag göra utomlands frågar jag mig. Kan min uppgift skötas utomlands? Självklart inte. Och så påminner jag mig själv om det faktum att det är min egen rädsla, att det är vår rädsla, rädslan hos de iranier som vill sen en annan framtid, som sätter vapnen i händerna på våra motståndare." (s 258)

Förändringen måste enligt Ebadi komma inifrån. Frågan är hur det skall ske i ett land där de kvinnliga parlamentsledamöterna inte ens fatt stolar och bord att arbeta vid och heller inte förmår, trots att de är folkvalda, att skaffa fram detta. Denna förändring kommer gå mycket, mycket långsamt såvida inte en ny revolution sker. Men vi vet ju vad som skedde vid de två senaste kupperna... Slutsatsen måste bli att Shirin Ebadis enträgna arbete är värd den yttersta respekt. Att människan orkar!

The very slow life

I wake up. I rub myelf in tanning lotion. I walk over to the place I've chosen for my breakfasts. I walk back to my bungalow. I sit a while under a shade, reading or writing. I walk up to my bungalow and sleep for an hour. I wake up and walk over to one of the restaurants for lunch. I walk back to my bungalow and lie down and read for a while, sleep a little. I wake up and go out on the beach and sit under an umbrella writing, having a Singah. I walk over to one of the restaurants for dinner. I walk back home and sit on the veranda reading and having a drink. I go inside and continue reading. I fall asleep.

Addressing each other Thai style

In Thailand people address each other by first name. Former PM Thaksin Shinawatra is Mr Thaksin. PM Abhisit Vejjajiva is Mr Abhisit. Taxi and Tuk Tuk drivers are for example Mr Anurak. The surnames seem to be secondary. Which is nice since they are impossible to pronounce or even remember... Like for example Justice Minister Mr Pirapan, who's surname is Salirathavibhaga.

Another peculiarity is the use of "porn" in first names. I do not know the ethymological meaning but to a westerner it seems a bit weird...

However, for us tourists it's "sir" or "mister" no matter the gender. On the other hand, men are often refered to as "her". Probably natural in a country where the sexes seem to be far more than two and where the news papers are writing about those crazy Americans who won't permit transgender toilets. As a matter of fact you can not always know the sex of the person you are addressing here, and that's really not a problem at all.

Then we have the wai, the Thai way of putting your hands together when saying hello. Of course, Carl Hamilton would force them to shake hands had it been in Sweden, but I am very happy to not being forced to wai in a better way when I am trying to get this going. It seems so easy but is in fact very hard when you often carry something in your hands and don't know how high or low to put your hands, the higher the more humble I presume. A smile and a bow (is it called that in English, my dictionary says salaam...) is often what I manage to produce, but I am trying! (A Thai Carl Hamilton, Mr Carlporn?, would probably have told me to go back where I (didn't) came from.)

Only for you my friends

A veranda with a view. The pic is taken from my veranda. Here I sit and "see" the sun going down on the other side of the island... Although it is just a short walk uphills to see it for real. The island is very narrow here.

Right now I am back at good old Ao Wuan Duan - feels a bit too busy to my taste. It was a lot clamer in November (2005) when I and Hubby last visited Thailand.

Life is slow and I am reading that book about Mr Pip, or rather about this pacific island where the children get caught up in the reading and reestablishing of Dicken's Great Expectations.

Moejlig bloggtystnad

I have arrived in paradise, which may result in lesser blog posts. Not due to warm weather or lovely beaches but to the fact that the internet facilities here on the island is quit sparse.

I will try and find somewhere to post some pics for Hubby and all of you who have to endure the winter cold. (However, yesterday a monk died in northern Thailand of hypothermia. It is down to four degrees Celcius up there, caused by cold winds from China.)

What about Gaza?

Yesterday I read a rather uplifting article in Bangkok Post by Richard Falk, professor of international law at Princeton Universty and UN special rapporteur for the Occupied Palestine Territories. Uplifting because it was so different from the Swedish media coverage, the Swedish papers hardly never even refering to Palestine as occupied... People debating in Sweden actually question the very existense of Palestine, using brackets refering to "Palestinians". (Just have a look at Newsmill.)

This blog post is referring to the whole article, but you may of course read it yourself. :)

Falk tried to enter Israel a couple of weeks ago to carry out his mission by the UN monitoring respect for human rights in Occupied Palestine. (West Bank, East Jerusalem and Gaza.) He was expelled from Israel, never allowed to enter...

Falk argues that the ceasefire actually cut Israeli casualties to zero despite periodic home-made rockets being fired from Gaza. Of course these rockets caused anxiety in Sderot but he means that it hardly justified the onslaught by Israel.

Nowhere in Swedish media have I read that Hamas actually offered a ten year truce to a receptivity to a ploitical solution on 1967's borders. Israel ignored these diplomatic initiatives and their part of the ceasefire agreement: continuing the blockade of food, medicine and fuel to Gaza.

Israel also refused exit permits to

- students with foreign fellowship awards

- Gazan journalists

- NGO representantives

and made it increasingly difficult for journalists to enter.

Falk is critisizing that the American public, as the Swedish, gets its news through an "exeedingly pro-israeli media lens". (Although the editorial of Dagens Nyheter claims the opposite...)

Falk points out that

- Hamas gets the blame although there was no substantial rocket fire from Gaza during the ceasfire until Israel launched an attack on Nov 4 at "Palestine militants" killing several Palestinians

and

- Attributing everything to Hamas is wrong. E g the al-Aqsa Martyrs Brigade is anti-Hamas and even Fata had difficulties controlling such fractions when in "control" of Gaza, with UN support.

Professor Falk lifts some different reasons for Israeli aggression, from the most obvious to stop the rockets and to retaliate.

First there is the national elections coming up in February (if not postponed). Ehus Barak and Tzipi Livni are of course eager to win the elections demonstrating their toughness. Something I lifted here on the blog last week. Such shows of force are not uncommon in Israeli election campaigns, according to Falk.

Secondly, Israeli military commanders want to erase the memories of their failure to destroy Hizbollah in Lebanon in 2006.

Third, as historian Benny Morris wrote in New York Times, you may compare the launch on Gaza with the Israeli public mood of 1967, when Israel felt threatened by Arab mobilisation on their borders. This is fueled by the continuing refusal of the Arab world to accept the existence of Israel, the inflammatory threats made by Mahmoud Ahmadinejad together with Iran's bid for nuclear weapons, the fading memory of the Holocaust combinded with growing sympaty for the Palestinian plight in the West. The radicalization of politics in Israel's borders in form of Hizbollah and Hamas forming government parties, are also contributing to the Israeli fear.

Morris argues that israel wants to send a message that it stops at nothing to uphold its claims of sovereignty and security.

The conclusion that Falk draws is

1. The Gaza population is severely victimised for reasons beyond rockets and border concerns.

2. That such a human catastrophe can happen without outside interference, shows the weakness of international law and of the UN. [I even read an editorial in Dagens Nyheter that tried to smear the outspoken Norwegian doctor for being communist and thereby, according to the DN logic, not trustworthy.]

The critical factors are, according to Falk, the US' passive support of whatever israel does, and that Egypt, Jordan and Saudi Arabia are hostile towards Hamas and Iran makes them willing to stand aside.

Falk points out that what Israel calls a "total war" with attacks by F-16 fighter bombers and Apache helicopters against an essentially defenceless society that laxks any defensive military capacity is more suggestive of a massacre than a war.

"The public can shout and march all over the world but the killing will go on without interruption."

Falk is hoping for the new US leadership that promised its citizens change. Yeah, hope is the last thing to abandone us...

Thai corruption accusations around JAS Gripen!

The fomer air force chief Chalit Phukphasuk was one of the people behind the coup in 2006. Now Mr Chalit is accused of corruption by the UDD, United Front of Democracy against Dictatorship (a k a the red shirts, in favour of the old Thaksin rule).

Mr Chalit has after retirement built a 5 million Baht house and another two for his mother and sister. The UDD leader Jatuporn Promphan is wondering how you come up with such a sum of money after having been a civil servant all your life. Mr Jatuporn believes the money have come from some corrupted deal around Thailand buying JAS Gripen planes, instead of other cheaper planes such as the American F-16.

Mr Chalit answers that he [as Swedish former PM Goeran Persson, btw] has taken a bank loan and that the houses are not THAT lyxurious anyway. JAS Gripen was also the best deal for the Thai airforce since they can deliver in time and produce better planes...

Source: Bangkok Post 10 January 2009

Jim Thompson House

Jim Thompson was an American who fell in love with Thailand during WW2 and built a house by a khlong in Bangkok. He also seems to have been the one who introduced thai silk to the Western fashion houses. The guy went on a hike on a hill in Malysia in 1967 and simply vanished from the face of the Earth. Not a clue of what happened to him. A story to make a film of!

I can strongly recommend a visit to this museum and to the restaurant. A lovely place for those who want that colonial feeling... (Although not necessarily colonization...)

One Day in Bangkok

or rather half a day although it feels like two...

View from my new hotelroom, Bangkok in the morning

(old room was too noicy due to gym classes being held outside)

I was awoken by my nice Indian neighbours this morning. They were shouting and screaming all night until I at midnight called houskeeping to get them to shut up. Then they kept quiet until six o'clock this morning when the shouting started again. Now they seem to have left the building though... *fingers crossed*

Me in longtail boat - expensive but hey, this is holiday!

I had a lovely breakfast and then took a Khlong boat to that golden heap (Golden Mount) to see Bangkok in the morning. After that I have been walking and walking and walking, except from a longtail boat tour all by myself and the drive to some fishfarm with jumping fish.

Jumping fish

Lunch (chicken with cashewnuts) was eaten at the new Siam mall. You could say that I've seen the complete different sides of Bangkok today.

One side - other side of the river

In the morning I got the Bangkok Post under my door which I very much liked. This country is inbelievably monarchist... Since it's Children's Day today the paper has done a survey asking Thai children about their view of life. 91 percent thinks that grownups should set a good example by showing loyalty to the monarchy. Then comes the wish for grownups not to quarrel and to show respect to the law and be thankful to the nation. Something tells me that the kids had to choose from a ready made multiple choice set of answers...

Another side - Siam mall

Children are invited to the Government House but first they have to search the compound with bomb dogs since the PAD has left bombs after having occupied the building for three months. The PAD is also charged with having damaged the building...

On the other hand PM Abhisit Vejjajiva says that he will not tolerate any violence against the new government. This due to demonstraters throwing eggs on government people...

This may also be the reason why the Asean meeting hosted by Thailand is moved from Bangkok to Hua Hin.

Cambodian PM Hun Sen is threatening not to come to the meeting since Japan, China and South Korea will not attend. He says it is too expensive and difficult to travel to Hua Hin... It might also have something to do with the somewhat tense relations between Thailand och Cambodia, although that is not mentioned by the Bangkok Post.

Now I think I will try one of the Siam malls Smoothies or Ice creams and go back on the sky train the take a swim in the pool.

Framme!

Utsikt fraan Asia Hotel oever Bangkok

Lyxar mig genom att bo dyrt i Bangkok. Paa maandag blir det enkel bungalow paa stranden, om aen inte saa billig den heller. Thailand aer verkligen inte vad det en gaang var naer det gaeller priser men jag antar att det egentligen bara aer positivt.

Nedanfoer det groenklaedda taket ligger en skola. Daer talar laerarna i megafon till de smaa gulklaedda barnen som ropar och tjoar hoegt. Saa det hoers aenda upp till mitt rum daer jag foersoekt bota jetlagen. Mission impossible. Jag fick i staellet ta ett dopp i poolen men det var lite kallt ute... Jo, det aer sant. "Bara" 27 grader och det blev kyligt i skuggan. Tror dessutom att det var kallare uppe paa 15:e vaaningen.

Nu skall jag ut en svaeng paa stan och se om jag kan faa naagot att aeta. Med tanke paa att jag knappt sov naagot paa planet inatt saa blir det nog en tidig kvaell. Imorgon blir det endera helgmarknad eller flodtur.

Paa vaeg

.. och journalister

Skolor, grönsaksmarknader, byggnader under FN-beskydd, ambulanser och fordon märkta 'press'. I Gaza gäller inga internationella regler.

"Israel is making a mockery of its status as a democratic country by violating international law, ignoring its own Supreme Court and showing contempt for the United Nations by defying its obligations under Resolution 1738 to protect journalists in conflict zones." (Aidan White, General Secretary, International Federation of Journalists)

Vättermoln

På väg till Jönköping i söndags låg ett moln i samma form som Vättern placerat rakt över sjön, över Visingsö, från sjöns norra ände till dess södra. Tyvärr har jag slarvat bort min Panorama Maker i datorn men bilderna kan kanske ge en viss bild av fenomenet.

Det är väl han Bob Marley?

Eller hur, syrran, som åkt åt andra hållet, jämfört med Bangkok?

Nu drar jag från kylan!

Påhittiga ungar

Notera att könsmaktsordningen med ojämn fördelning av hinkar satt sig tidigt!

Hur skeptisk ser inte hon ut, och hur självklart nöjd är inte han?

När den lille mannen var liten var han, inte helt överraskande, ganska påhittig. Hans bästa kompis hette Irene och bodde på samma gata i Lillån utanför Örebro. En dag när de var i tre-fyraårsåldern kom de två på att de skulle gå till världens ände. Det låg, hade de hört de vuxna prata om, vid krematoriemuren. Sagt och gjort, de två gav sig av till fots. Detta var i slutet av 1950-talet och det lär ha rört sig om riktig landsbygd. Över ett fält knatade de, korsande järnvägen och en bäck..

Under tiden hade de två frönas mammor börjat leta efter dem. Hysteri arbetades upp. Polisen tillkallades. Irenes mor lär ha sagt till sin grannfru att hon ju åtminstone hade ett barn till (den nyfödda lillasystern).

Medan man satte igång att leta nådde de två fram till världens ände, men fann muren för hög att komma över så de bestämde sig för att gå hem igen. Plötsligt när lille mannens mor tittade ut genom fönstret så fick hon se dem sitta i sandlådan igen, diskuterande sina upplevelser.

En annan gång var idén att bygga sig en flotte och segla denna på Lutabäcken ända till Amerika.

Lite senare flyttade familjen in till stan och där lyckades min blivande man uppbåda alla ungar på gården för att traska genom hela Örebro i jakt på klistermärken från bensinmackar. Tiotalet ungar mellan 3-7 år gick från Markbacken in till stan, längs hela Storgatan/Drottninggatan och ut till Markbacken igen. De var borta hela dagen och mammorna var i upplösnignstillstånd även där. Inte heller denna gång rådde några tvivel om vems 6-åring som kommit med idén.

Detta tänker jag på när jag läser om de tyska ungarna som packat sina väskor fulla med badsaker och satt sig på tåget mot flygplatsen för att åka till Afrika och gifta sig. Företagsamt.

Starkt om Gaza

Poeten och författaren Mohamed Omar gästbloggar hos Jinge. Om hur hans ögon öppnats inför Israels övervåld, de senaste dagarna.

"Det här senaste israeliska övergreppet blev ett uppvaknande för mig. Liksom många andras över hela världen. Demonstrationer i Beirut, Damaskus, London, Bogota, Teheran, New York, Rom, Sidney, Jakarta, Stockholm och Tel Aviv. I tågen har det gått många judar som skäms för vad Israels gör i deras namn. Världen kommer aldrig att bli densamma efter denna helvetesvandring. Oräkneliga människor världen över har öppnat ögonen, sett orättvisorna och bestämt sig för att göra något åt saken. Sionismens terror är naken."

Och till alla er s k liberaler, inte sällan vid namn Fredrik, som försöker släta över Israels övergrepp på Gazaborna. Här kommer en liten film.

Dagens leende

Pappa och son, kanske tio-tolv år, handlar tillsammans på On/Off vid A6. På väg ut bär sonen på ett nyinköpt Nintendo Wii och tittar från paketet till sin far med ett leende som kunde smälta is. Misstänker att det vi såg var Jönköpings lyckligaste unge i den stunden.

Hårdrock!

Världens bästa hårdrocksband, Led Zeppelin, kunde också stoltsera med världens sexigaste sångare, Robert Plant. Åhhh, vilken mage, och dessa jeans. Otroligt att videon med karln gör mig sexuellt upphetsad såhär trettio år senare... Och jag tillhör dem som framhärdar i att Led Zeppelin var första riktiga hårdrocksbandet, med bl a Good Times Bad Times och Communication Breakdown 1969. Jämfört med Deep Purple in Rock som kom 1970. Å andra sidan släpptes ju Uriah Heeps Very 'eavy Very 'umble också 1970... Deep Purple hade liksom Led Zep en gudabenådad gitarrist, Richie Blackmore. Som inte kom överens med sångaren Ian Gillan. Varpå Gillan byttes ut och ersattes av David Coverdale, senare i Whitesnake. Medan Blackmore bildade Rainbow och Gillan försvann till de tredje stora hårdrockspionjärerna, Black Sabbath. Coverdale gjorde sedan en platta tillsammans med Jimmy Page och där kan man väl säga att cirkeln är sluten. Snacka om inavel...

Israelisk valpropaganda

Här hemma diskuterar jag och lille mannen Israels strategier och påtagliga skolboksrealism. Attackerna på Gaza verkar ju ha planerats minst ett halvår, knappast något man kommit på senaste månaden. Förmodligen går Israels strategi ut på att utnyttja det möjlighetsfönster som öppnat sig i maktvakuumet som uppstått i väntan på att Barack Obama skall ta över som USA:s president. Obama kan inte sätta ner foten innan han tillträder. Han vet att han har allt att vinna på att vänta, att ingen egentligen kan anklaga honom för detta. Israel vet att Obama vet.

Arabvärlden å sin sida oroar sig för sin ekonomiska framtid, kommer efterfrågan på olja att minska, kommer oljan ta slut? I skuggan av finanskrisen så kommer förmodligen inte ens en stark folkopinion att få dessa länders ledare att våga agera. Även detta vet såklart Israels ledning.

I Israel är det snart val. ett val som den sittande regeringen självklart vill vinna, genom att visa sig dugliga i sitt försvar av israeliska medborgare.

I detta väntetillstånd kan man slå till hårt och skoningslöst. Döpa sin massaker av palestinska män, kvinnor och barn till "gjutandet av bly" och kalla det vid populistiskt valfläskiga saker som "krig mot terrorismen". Bomba grönsaksmarknader, sjukhus och skolor under någon månad så att araberna får se vad som händer när dom stöttar fel organisationer. Sedan kan vi diskutera med Obama när han tillträder. Vi framstår som samarbetsvilliga, Obama framstår som en stor statsman, något han knappast kan stå emot frestelsen av och bör vara oss tacksam för.

Problemet är dock att man med stor sannolikhet bara skapat ytterligare självmordsbombare. Våldet lär fortsätta. Men våldet är ju också en förutsättning för en realistisk syn på politik och maktbalans. Utan hotet av palestinska terrorister, ingen möjlighet att visa sig potenta inför väljarna. Skydd mot terrorism är kanske en bättre valpropaganda än fred och frihet för alla. Lever månne Israels regering och Hamas i symbios med varandra?

Han är gammal nog att ha sett för mycket

På stan idag stod en ung kvinna och grät. Hennes väninna stod bredvid och försökte trösta. Ett barn satt snällt och väntade i en sulky. Kvinnan grät tyst men ihärdigt, som om gråten inte hade något slut.

Ungefär samtidigt satt liberalen och folkpartisten Fredrik Malm i radions Studio Ett och ljög. Han påstod att Israel lämnat Gaza i fred för tre år sedan och att palestinierna sedan dess fritt styrt sig själva i Gaza. Bara den som lever i ett folkpartistiskt Utopia kan säga något sådant.

Från Gaza kom ett nödrop från en läkare som får ta hand om skadade och döda från en av israelerna bombad grönsaksmarknad. (Hamas var kanske där för att köpa tomater?)

Och jag tänker på en av tidernas bästa filmer, Korpen flyger. Hur den lille killen vars far just blivit dräpt av hans morbror springer ut i hagen och gräver upp mordvapnen igen. Hur hans mor säger till sin bror att pojken är nog gammal för att ha sett för mycket.

Liksom barnen i Gaza.

Minuterna på vår sida

Fem minuter senare och vi hade hamnat i köer. Fem minuter tidigare och vi hade förmodligen hamnat på sjukan i Norrköping. Det var väl den tiden det tog att köpa med lite godis efter lunchen vid Nyköpingsbro. Det är det jag säger, godis är bra!

Och orsaken till olyckan är enligt mig ganska solklar. [Pun unintended.] Solen stod lågt, som en 360-wattare rakt i ögonen. Då gäller det att hålla avståndet...

Värmlandskôrv

Så var det äntligen dags för värmlandskôrven då. Förr hörde den till julbordet men vi anser att den är alldeles för deliciös för att blandas med allt det andra. Mums!

Nu vänder det!

Nu vänder det! Åtminstone vad ljuset anbelangar. 2009 innebär dessutom nytt jobb och nya kollegor. Kanske innebär det också nya feminister i Europaparlamentet. Nya blommor på Torpet. Ny kurs i journalistik. Men först skall jag hämta nya krafter i Sydostasien. Och kanske läsa några av de halvt utlästa böckerna. Skriva lite på de halvt skriva texter som ligger i min dator.

Om jag önskar mig något av 2009 så är det att bli bättre på att avsluta det jag företar mig privat.

Fördrinken

Den lilla mannen är en jävel på att blanda Marguaritas. Här till kockan under matlagning.

Nyårsmenyn

Klicka för bättre upplösning

Småbakelser med löjrom, renkött, hummer, kräftor m m

Samt två av de julkappar jag fått av mina arbetsgivare genom åren

Vin: Les Faïsses

Marulk på grönsaksbädd med saffranssås

Adjö 2008 - Välkommen 2009!

Jag hade gärna författat en årskrönika men efter att ha läst Royas så finns det väl inte så mycket mer att tillägga.

Må 2009 bli det år det vänder!

Och nu... matlagning!

Söt liten firre som snart skall grillas.

Vinterkäk

Maltesholmssvanar

Ro hit med brödet, gubbe!

Går den där att äta? (Om min Nikon)

Björktrast

Grimsta nyårsafton

My sunshine

Justitieministern funderar

"Det finns ett drag hos en del människor som inte är integrerade, en okunskap och ett förakt för myndigheter och då struntar man i om det är polis, ambulans eller brandmän. Det är väldigt sorgligt och det visar att vårt integrationsarbete måste blir mycket mycket bättre."

Justitieminister Beatrice Ask, på utflykt i Rosengård, förklarar i Dagens Nyheter hur de ca 6 991 000 000 som inte är svenskar fungerar.

Ett alternativ till justitieministerns uttalande hade kunnat varit:

"Det finns människor vars erfarenhet av myndigheter gjort att de hyser en viss misstänksamhet emot polis och brandmän. Detta är ett problem som vi i regeringen måste göra allt för att överbrygga."

Tänker annars på de kackerlacksfyllda lägenheterna i Rosengård och funderar över på vilket sätt svenska myndigheter underlättat att man som invandrad, boende i dessa lägenheter, känner förtroende för svenska myndigheter?

Kallt

Detta är en närbild på marken vid Maltesholmsbadet idag. Nu hemma efter långpromenad i vinterkylan. När jag värmt mig med lite hjortronglögg kommer fler vinterbilder från Vällingby.

Förvirring på DN

Sedan ett tag läser jag Dagens Nyheter på morgnarna. För att bestämma mig för om jag skall återgå till Svenska Dagbladet. På något vis föredrar jag att bli upprörd av Svenska Dagbladets ledarsida än DN:s. I övrigt brukar upprördhetsgraden av att läsa Maria Abrahamsson och Hanne Kjöller vara ungefär densamma. Abrahamsson för hennes antifeminism, Kjöller för hennes antifackliga krönikor.

Idag påstår Hanne Kjöller att "facket, liksom arbetsgivarsidan, [är] en viktig del av den svenska modellen" men att detta inte har med tillgången till statsministern att göra. (Med anledning av att LO-ordföranden begärt att få träffa statsministern.) Men den svenska modellen är ju uppbyggd kring ett trepartssamarbete. Staten är i allra högsta grad en av dessa parter, då det är med staten de andra två skall komma överens om var gränserna skall dras för avtal-lag. För att inte tala om att arbetsmarknadens parter förväntas hålla lönehöjningarna i nivå med inflationen.

Det finns med andra ord all anledning för statsministern att föra samtal med facket. Och det är, vad än DN försöker påskina, ingenting konstigt med att ordföranden för LO vill träffa statsministern när landet befinner sig i kris och många LO-medlemmar riskerar sina arbeten.

Sen är jag den första att säga att facket kan göra mer när det gäller avtalsreglering i förhållande till lagen. En början kan vara att förhandla fram årliga lönekartläggningar i kollektivavtalen. (Efter att Högerregeringen drivit igenom att dessa endast skall ske vart tredje år.) Men för detta krävs ju att facket på riktigt börjar intressera sig för jämställdhetsfrågor och inte, som t ex LO, mainstreamar bort dem.

Nästa förvirrande inslag i dagens DN är när man skriver om Europa 2009 och illustrerar detta med en EU-karta bestående av 25 (!) medlemsstater. Rumänien och Bulgarien fick inte vara med i DN:s europeiska union...

På mittuppslaget ritar man sedan upp de historiska händelser som förändrat Europas karta. Och gör ett hopp mellan Wienkongressen 1815 och Versaillesfreden 1918. Tysklands enande, uteslutandet av Österrike, Otto von Bismarck, Trippelalliansen, Fransk-Tyska kriget. Det senare var i allafall centralt i vår historieundervisning på gymnasiet, när Alsace-Lorraine blev Elsass-Lothringen... Sådana små futtigheter bryr man sig dock inte med på Dagens Nyheter. (Skall man vara petig kan man fråga sig vad DN egentligen har emot Bulgarien och Rumänien då dom även missar Krimkriget som ledde fram till dessa länders självständighet...)

Vad hade egentligen hänt med Europas karta om Bismarck inte lyckats ena Tyskland?

Uppdatering: Och på mittuppslaget i DN Kultur stavar dom bloggaren och manusförfattaren Anders Sparrings namn fel!!! Sicken fräckhet.

Medarbetares värde

En arbetsgivare som jag känner till ganska väl valde i år att ge sina anställda två biobiljetter i julklapp. Tidigare år har det delats ut Höganäskeramik, ostknivar, ljuslykor, spel m m. Nu bestämde man sig för att de medarbetare som fått jobba kvar efter den stora nedskärningen i höstas skulle få två biobiljetter. De som jobbat tio månader av tolv men tvingats sluta p g a nedskärningarna fick ingen julklapp alls. (Något som tidigare varit kutym, att har man jobbat där under året skall man ha en julklapp.)

Vad sänder denna arbetsgivare för signaler till de utvalda som jobbar kvar? (Ja, de är utvalda medelst avtalsturlista. Ingen lagturordning när arbetsgivaren = facket och vill säga upp/köpa ut, inte.)

* Att man har så dålig ekonomi att man inte har råd med en dyrare present?

* Att man har så dålig fantasi att man inte kan komma på något annat att köpa för 200 kr?

* Att man inte högre värderar dem som nu skall köra stenhårt och ta över arbetsuppgifter från de många som fått sluta?

Vad blir presenten nästa år, en kalender med arbetsgivarens namn på?

När man bjöd in till julfest talade man om för de fortfarande anställda att "alla som slutat" skulle få komma på festen. Vilka genast kontaktade sina f d kollegor och tyckte det skulle bli kul att ses igen. F d kollegor som var lite undrande då de alls inte erhållit någon inbjudan. För vad arbetsgivaren egentligen menade var att de skulle bjuda in alla som INTE slutat. Än. (D v s de som fortfarande har uppsägningstid, inte de som gjort ekonomiska överenskommelser och slutat direkt.)

Det är lite tagelskjorta över det hela. Jante-tagelskjorta. Ni skall banne mig vara glada att ni fått vara kvar och inte inbilla er att det kommer bli några sötebrödsdagar. Och ni som slutat skall vara glada att ni fått pengar som kompensation för att vi kringgick er i turordningen. Det räcker gott som uppskattning för att ni jobbat hos oss hela livet.

Såhär på årets sista dag måste jag nog ta bladet från munnen och säga att jag faktiskt inte förstår personalvårdsstrategierna hos denna arbetsgivare. Om det funnits en arbetsmiljöplan hade man kanske kunnat läsa om det där.

Notering: Ikväll dricker vi vårt goda Faïsses-vin i Chateau-glasen från Kosta. Dessa fick jag varje år i julklapp av Svenska Finans (nuvarande Handelsbanken Finans) när jag jobbade där två år i slutet av 1980-talet. De håller än och används flitigt. Särskilt konjakskuporna utan fot som vi dricker whisky ur. Glasen har S/F-logga diskret etsad på foten/kanten. Osten skär vi med fina knivar från Sybarit som jag fick förra julen från HTF. I soffan ligger filten vi fick i julklapp ett år. Ovanför min dator står 2005 års ljuslyktor. Kanske lagar jag under 2009 något ur kokbkoken Till bords med Evert Taube (2004 års julklapp). Jag använder i stor sett alla mina julklappar vilket väl ändå betyder att mina tidigare arbetsgivare (före 1/1 2008) var ganska duktiga på att välja julklappar.

Immiga delikatesser

Så var nyårssupén inhandlad. Dessvärre gjorde kylan ute så att delikatesserna blev lite immiga, men påsen innehåller i allafall småbakelser med löjrom, hummer m m och marulk. Resten är smågodis till lille mannen (räkor och bläckfisk).

På Systembolaget i Vällingby såg det ut att vara REA. Knappt så det fanns något kvar i hyllorna. Hur kan dom planera så jävla illa?

Uppdatering: Det är inte bara i Vällingby Systembolagets chefer räknat fel. Vid Eurostop i Örebro finns bara "fulwhisky och elefantöl" kvar. Personalen har protesterat men utan framgång. Tydligen trodde ledningen att krisen avhåller folk från att dricka alkohol. Skulle ju våga säga att det förmodligen är helt tvärtom. Det är nog större investeringar än en flaska skumpa som man struntar i.

Kontraproduktiv attack på Gaza

"De flesta bedömare anser att de israeliska attackerna stärker stödet för Hamas. Är de inte därmed kontraproduktiva?"

Frågar Dagens Nyheter Israels ambassadör i Stockholm. Näää, så är det ju självklart inte. Allt är ju, precis som George W Bush lät meddela igår, Hamas fel. Å andra sidan verkar Vita Huset vara de enda som försvarar Israel för tillfället. Skall bli intressant att se hur det hela utvecklas efter den 20 januari.

När man läser ambassadörens svar och PLO:s representant i Stockholms svar på samma frågor så är det ju inte svårt att se vem som är den mer oförsonlige av dem. Vi vill inte döda civila men bombar universitetet i Gaza. Och när vi gör det är det inte vårt fel utan deras. Deras folkvalda regering driver fel frågor och då måste vi ju bomba dem så att deras folk skall förstå att deras regering aldrig kommer kunna genomföra dessa felaktiga reformer. Det är också deras fel, för om de drev de frågor vi som ockupationsmakt stipulerade skulle vi inte behöva döda deras civila.

PLO-representanten sätter fingret rakt på kärnan i problemet (bortsett från att Israel de facto inte levt upp till sin överenskommelse om att öppna upp Gaza när Hamas gick med på vapenvila):

"Vi är emot alla attacker på civila, israeliska eller palestinska. Men man ska aldrig glömma att Israel är en ockupationsmakt. [Min fetning.] De har tidigare gjort Gaza till världens största utomhusfängelse. Nu blir det världens största utomhusgrav. Vi ska inte skylla på offret. Vi är emot raketbeskjutningen, men Israel bär den största ansvaret för vad som händer."

Jag skiter i vad den avgående presidenten i USA tycker. Det tror jag att många av världens ledare gör också. Det är nog dags att sätta lite större press på ockupanterna i det här fallet.

Detta sagt, så kan jag rekommendera ett besök på denna sajt där man kan skriva under för en fredlig lösning på konflikten i Israel-Palestine.

Tomma rättigheter

På DN:s ledasida skriver Hanne Kjöller att Kd:s förslag att ge folk rätt att jobba till 72 är bra. (Artikeln heter Gamla igår - unga idag och går inte att finna på hemsidan.) Jag håller med, det är förmodligen vad som kommer krävas i framtidens arbetskraftsbrist. Däremot så går Kjöller vilse när det gäller denna föreslagna rättighet. Som så ofta är det arbetsrätten som förblindar henne. De över sextiofem skall enligt henne inte kunna "bita sig fast i skrivbordet" genom en lagstadgad rätt att fortsätta till 72. (Då riskerar man att verksamheten inte får in "nytt blod".)

Det Dagens Nyheters ledarsida förespråkar är alltså inte alls någon rättighet att jobba till 72 års ålder utan en möjlighet för arbetsgivare att erbjuda detta om de känner för det. Det är en väsentlig skillnad och handlar inte längre om arbetstagarens rättigheter utan om arbetsgivarens.

DN menar sålunda att människor mellan 65 och 72 skall diskrimineras utifrån sin ålder genom att undantas från lagens regler om turordning. Det skulle vara intressant att veta vad nya Diskrimineringsombudsmannen tycker om ett sådant förslag. De skall nämligen särskilt jobba med åldersdiskrimineringen, läste jag häromdagen i en intervju med Katri Linna.

Nej, endera så förlänger man vår tid i arbete, där alla skall behandlas lika, eller så får man väl hitta andra personer att anställa. T ex den stora andel invandrade personer som aldrig får några jobb enbart p g a sina efternamn.

Skinkmackor XXI

På besök hemma

Igår var vi hos svärfar i Örebro och åt skinkmackor och mycket god lutfisk. Samt fördjupade oss i historiska minnen från staden där 3/4 av våra föräldrar är födda och uppvuxna. Tiden flydde och plöstligt hade vi suttit där i köket och pratat och ätit i över sex timmar. En bra mellandag.

Bra hotell i Bangkok?

Har nu försökt ett par dagar att boka in mig på Asia Hotel vid Siam Sq men detta går inte om man inte är utrustad med stenåldersprylar som faxmaskiner. Där man skall skicka sitt kreditkortsnummer. Känns ju safe... Och customer friendly.

Därför söker jag nu ett bra hotell i trevligt område, gärna i närheten av Siam eller Östra busstationen Ekamai, längs Sukhumvit Rd. Upp till ca 400-500 kr natten. Med pool. Tips mottages tacksamt.

Sist jag bokade in mig på Asia Hotel hamnade jag på sjukhus med dropp och den lille mannen fick själv lyxa sig på hotellet. Sen fanns det inga lediga rum längre och vi fick flytta till Patumwan House (inte Hotel) i stället. Trevligt men inte alls lika lyxigt och väldigt avsides inne i en gränd med tanke på att jag nu reser ensam. Det är kanske inte meningen att jag skall bo på Asia.

Uppdatering: Sådär ja! Scanner funkar minsann lika bra som fax!

SLUTA!!!

Om jag hör den där jävla gospel-sången där man tackar folk för att dom betalt sin TV-licens en gång till kommer jag att SLUTA BETALA MIN TV-LICENS!!!

Medelålders män i Audi

Jag kör bil en hel del. Den lille mannen kallar mig Lilla Rallyfrun och som gammal raggare förstår han alls inte att man behöver hålla så höga hastigheter (dock inom körkortsgränsen, man vill ju ha lappen kvar).

Senaste året har jag pendlat mellan Stockholm - Karlstad - Jönköping och har bl a haft anledning att studera trafiken längs E18 och E4:an. Jag anser att det finns ett starkt samband mellan medelålders män i Audi-bilar och arrogant beteende i trafiken. Ibland kan det vara en BMW, mer sällan en Mercedes. Men just kombinationen medelålders man och Audi verkar framkalla en känsla av överlägsenhet hos föraren. Vilket i sin tur orsakas av något slags hävdelsebehov; möjligen bottnande i att det inte är en Mercedes eller BMW han kör.

Omkörning precis före slut på omkörningsfil är en klassiker. Även trots att han sedan får nödbromsa bakom en lastbil. Varpå jag såklart får slå av farthållaren. Blink med ljuset för att hans tid är så mycket viktigare än min är en annan metod.

Idag inser jag att det finns andra som reagerar precis som jag när dessa Audi-män (fast i artikeln nedan råkar det vara BMW-förare) far fram. Och kör med samma motståndsmetoder som jag. Kör man regelbundet en sträcka vet man ju var fartkamerorna finns placerade och vilka som brukar vara igång. Heheheheeee.

Mongolia's 2008

Peaceful demonstration in front of Djingis and Parliament House,

day before elections took place

Here you can read about Mongolia in 2008. At least we got to experience no 3 and no 4 in Ulaanbaatar.

The livestock reaches 42.2 million. There is 2.7 million Mongolians in Mongolia.

Skinkmackor XV

Var Selma Lagerlöf lesbisk?

Utifrån hennes korrespondens och umgänge med Valborg Olander och Sophie Elkan skulle man kunna tro det. Vilket väl inte är något att höja på ögonbrynen för, för oss 2000-talsmänniskor. Snarare är det väl bra att det kommer fram att homosexualitet inte är någon livsstil som råkar vara inne just nu, utan förmodligen existerat så länge vi människor existerat.

Selma Lagerlöfs ättlingar, dock, tycks leva kvar i början av förra seklet. De är upprörda över att deras anfäders släkting framställs som lesbisk. Denna slutsats kan man alls icke dra från Selma Lagerlöfs brev till ovan nämnda kvinnor.

Frågan är om det inte är mer pinsamt, idag, att ihärdigt förneka att så skulle varit fallet, än att denna tolkning är korrekt. Nu tänker vi i allafall se reprisen.

Skinkmackor XIII

Cynisk flyktingpolitik

Migrationsdomstolen i Göteborg ansåg att det fanns särskilt ömmande skäl till att mamman och hennes tre små barn skulle få stanna i Sverige. Men Migrationsverket överklagade domen och Migrationsöverdomstolen skickade tillbaka mamman och barnen till Bosnien Hercegovina där familjen nu tvingas tigga ihop till sitt uppehälle, där mamman tvingas prostituera sig för att få ihop pengar till mat. Där den ensamstående mamman, som dessutom är rom, inte får någon hjälp av de organisationer som Migrationsverket glatt hänvisat till. Expressen har följt familjen under några dagar.

Med ett sådant Migrationsverk behöver vi sannerligen inte några Sverigedemokrater.

Fotnot: Kvinna till kvinna rapporterar om Bosnien Hercegovina att trots att Bosnien-Hercegovina uppvisar någon extrem fattigdom så lever ca 50 procent av befolkningen under eller strax över fattigdomsgränsen. Speciellt utsatta är ensamstående kvinnor. Bristen på arbete och diskriminering är grundläggande problem. Mäns våld mot kvinnor är utbrett i hela landet. Det finns ingen officiell statistik, men enligt kvinnoorganisationerna som tar emot kvinnor utsatta för våld har antalet stadigt ökat varje år.

Uppdatering: Vänstra Stranden har lyssnat på Kaliber om Migrationsverkets tjänstemäns metoder. Och ja, man skäms.

Skinkmackor XI

Det var ju MIN tallrik!

Sa Tycho Jonsson när hans son givit bort den porslinstallrik han inte ville ha till en fattig. Nu får han stöd av bloggaren Blondinbella som instämmer i att det faktiskt var Tychos tallrik och jämför Karl-Bertil Jonsson med kommunister och AFA (Antifascistisk Front). Hon är upprörd att SVT visar denna kommunistpropaganda varje jul. Dessutom tycker hon inte om att kapitalisterna framställs som tjocka gubbar. Nä, dom kan ju lika gärna vara spinkiga blondiner.

Blondinbella blev dessutom besviken att hennes läsare protesterade genom att hota att sluta läsa hennes blogg. Hon trodde hon skulle få medhåll i sitt krav på att kommunistpropagandan skulle bort.

Minns min klasskompis Susanne på gymnasiet som blev mycket upprörd på mig när jag dristade mig säga att det fanns ett politiskt budskap i sagan om Karl-Bertil Jonsson. Hur kunde jag påstå något så korkat! Förmodligen är Blondinbellas läsare lika upplysta som Susanne var då. De ser helt enkelt inte det som Blondinbella ser. Eller så tillhör dom, till skillnad från bloggerskan i fråga, den grupp som förstår sig på och uppskattar satir. Satir som ju är som bäst när den slår uppåt.

Någon nämnde i en kommentar på nätet att Karl-Bertil alls inte var som Robin Hood. Eftersom Robin Hood snodde från staten och gav tillbaka till folket medan Karl-Bertil snor från enskilda människor. Att Robin Hood var en stråtrövare, d v s inget annat än en tjuv, har man missat. Liksom Prins Johan bara var sin brors ersättare medan brodern Rikard var iväg på sina misslyckade korståg i det heliga landet. Frågan är hur legitim Johans skattskrivning var, egentligen? Eller om det var nödvändigt p g a att broderns korståg satte sprätt på alla pengarna? Någon av läsarna kanske vet?

Fast problemet kvarstår ju, att vissa människor får en massa julklappar de inte vill ha, medan vissa inte får några alls. Franska drottningen Marie-Antoinette sägs vara felciterad om det där med att de fattiga väl kan äta bakelser. Låt oss hoppas att Blondinbella är felciterad när hon säger att hon tycker att gubbarna på ölkaféet eller den arbetslöse pappan Harald Ljungström skulle köpt sina julklappar själva istället.

Kameleonter och andra

Den lille mannen och jag såg Oceans 13 härom veckan. Underhållande och en särdeles samling av Hollywoods snyggaste och mest namnkunniga manliga skådisar. Men vad jag verkligen gillar är när man refererar till andra filmer, och jag själv klarar av att klura ut det. Som när Reuben är sängliggande efter sin hjärtattack och säger till Danny m fl:

"I hear cars coming and leaving, and Linus crying; why don't you tell me what everyone else seems to know,"

Vilket inte helt osökt leder mig in på den lättviktiga men underhållande Elf-film vi såg på TV häromkvällen. Där plötsligt Sonny Corleone är 35 år äldre; och knappt går att känna igen. I dagens Aftonbladet Kultur tar Claes Wahlin upp att vissa skådisar bara hänger på sig en rock medan andra verkligen blir sin rollfigur. Bland de förra anser Wahlin att Helena Bergström befinner sig. Vilket säkert stämmer. Hon är ju aldrig något annat än Helena Bergström i olika skrudar, där man bara sitter och väntar på när hon skall börja grina. Nicole Kidmans porträtt av Virginia Woolf däremot måste nog räknas till den senare kategorin. Liksom James Caan var Sonny Corleone så var Kidman Virginia Woolf i Timmarna.

Skinkmackor VIII

Och idag uppmanas vi till det även via SvD. Till frukost intogs en varmrökt lax-macka och en skinkmacka med skånsk senap. Den som, mot all förmodan, är sugen på lax, kall- och varmrökt, och inlagd sill kan komma hit och äta, för vi lär inte hinna äta upp det själva...

Julklappar

I år verkar både jag och lille mannen nöjda med våra julklappar. Av systern fick jag flagglina och klädnypor. Min kommentar var genast att oj då, då kan vi öva bondage här hemma! Men min ordentliga syster syftade nog snarast på ny tvättlina till Torpet. Vilket fick den lille mannen att se lättad ut.

På lille mannens begäran retuscherad kalsongbild, utan love handle

Han å sin sida fick en ny fin kofta, efter att hans favorit fallit samman av för idogt användade. Samt nya kalsonger. Och han hade inte köpt dubbla le Clézio, däremot har vi redan Lars Lerin-boken han köpt till mig, men den går ju att byta mot en annan Lerinbok, och tanken var ju helt rätt.

Själv fick jag bl a dessa Slippies fyllda med linfrö och lavendel. Så nu stinker det av lavendel om mig där jag rullar fram på frö. Har en känsla av att these shoes are not made for walking... Men dom kommer passa perfekt uppvärmda i mikron på Torpet kalla morgnar.

The Baldies feat. Anna-Karin

Send your own ElfYourself eCards

- Shake that ass, Michel!

Skinkmackor VII