Vi som var där känner igen oss i varje ord. Min facktidning Kollega, berättar i senaste numret (7 nov/2009) om hur det gick till när Unionen sa upp en tredjedel av sina anställda vid huvudkontoret förra hösten. Bara att man självklart inte talar om att det var just Unionen, och de anställdas fackklubb, som var så amatörmässiga i sitt agerande.
Ett år har gått och ju mer jag tänker på det, ju mer desillusionerad känner jag mig. Var det det här jag jobbat för sedan jag började som studerandekontaktombud för Sif på högskolan 1990, under alla år på Sif och HTF? Hur hade jag kunnat jobba som förhandlare i så många år, genomfört hundratals och åter hundratals förhandlingar och aldrig kommit i närheten av att teckna avtalsturlistor över huvudet på de medlemmar jag företrädde om det nu var det som var brukligt inom Unionens två förbund? (Det värsta var nog när en av de förtroendevalda, efter att ha tecknat avtalsturlista där jag förhandlats bort från min tjänst och erbjudits en annan, förklarade för mig att de minsann kämpat för mig utifrån mina meriter varpå han sedan började föresläsa för mig om hur LAS fungerar.)
Och nej, jag har inte upplevt något liknande på det förbund där jag nu jobbar. Det förbundet är unikt i sin höga organisationsgrad, sina starka avtal och sina stridbara och kunniga förtroendevalda. (Synd att jag inte kan bli medlem. :)) Ändå känns det som om jag och facket är klara med varandra. Den sura smaken jag fick i munnen förra hösten sitter kvar och jag kan inte riktigt lösgöra mig från att jag levt i en illusion om ett fack som inte längre finns. När jag läser resten av Kollega, hur deras juristföreträdare vill sälja bort LAS regler om turordning mot pengar inser jag att enda anledning att vara med i det facket väl är inkomstförsäkringen. För någon ideologisk anledning till medlemskap i just Unionen verkar inte finnas längre. Vill jag vara ideologisk kanske jag borde lägga mina pengar på Amnesty eller Greenpeace i stället.
Alltså ännu en anledning att söka sig till en annan bransch, med ett annat fack. Snart får jag tid att fundera över vilken. Om fjorton dagar kliver jag in på Arbetsförmedlingen för att börja mitt nya liv. Med lite mer erfarenhet men lite färre illusioner.
2 kommentarer:
Unionen la sig helt platt inför Aditros uppsägningar av folk på arbetsplatsen i Tomteboda (f d Postgirot). Man fick t o m se, i en artikel i Kollega, en fackligt aktiv håna de som inte i tid hade vågat testa nya uppgifter på arb.platsen... underförstått - det är ditt eget fel att du blir uppsagd. Å andra sidan bekräftades verkligen för mej att finns inget engagemang "på golvet", då dör facket. Frances Tuuloskorpi har visst gett ut en bok om detta.
(Jag själv var bara kvartstidsanställd, hade inte möjlighet att engagera mej i facklig kamp.)
Ja, när det gäller frågan om avtalsturlistor brukar jag säga till de förtroendevalda att de givetvis har den möjligheten men att de själva får fundera över om de kan se sina kollegor i ögonen efteråt om de förhandlar över huvudet på dem och bestämmer att just deras kompetens inte är nödvändig för företaget. Samt att dom i såfall bör fatta dessa beslut utifrån verklig kunskap om denna kompetens och företagets behov, inte utifrån vad företaget rent subjektivt önskar.
Skicka en kommentar