Bestäm er, Folkpartister! Ni kan inte både värna om de svaga och de mäktiga!

I dagarna är det tretton år sedan jag klev in genom dörrarna på Tjänstemannaförbundet HTF:s Stockholmsavdelning. Jag hade fått jobb som förhandlande ombudsman. Då en ung och ganska naiv person som ville mycket. Med en fil kand i arbetsrätt i bagaget och med bara några års erfarenhet av arbetslivet.

Sedan dess har jag luttrats av säkert ett tusental förhandlingsärenden varav de flesta handlat om tillämpning av lagen om anställningsskydd (LAS). Det har handlat om allt från enskilda medlemmar som sagts upp för att företaget fått göra undantag, alterntivt helt enkelt hittar på nya befattningar som vederbörande inte kunnat göra anspråk på, till stora nedskärningar där jag förhandlat om ersättning till dem som inte skall vara kvar. Jag vågar påstå att jag har avsevärt mycket mer praktisk erfarenhet av sådana LAS-förhandlingar än de unga Folkpartister som idag fabulerar om LAS i Svenska Dagbladet, med anledning av att Folkpartiets landsmöte inleds. Det kan därför vara på sin plats med några klargöranden.

1. Det är en myt att LAS inte beaktar skicklighet och kompetens hos dem som skall vara kvar i företaget. Denna myt har odlats, vattnats och götts av Svenskt Näringsliv (f d SAF) under alla år. Så till den milda grad att den bland många okritiskt ses som en sanning idag. Sanningen är dock att det krävs tillräckliga kvalifikationer för att någon skall kunna göra anspråk på ett arbete. Kan man inte inom en rimlig tid (högst sex månader) läras upp för ett arbete blir man uppsagd. Det handlar då inte om att gå en utbildning utan mer om introduktion och upplärning i tjänsten.

2. Att arbetsgivaren har omplaceringsskyldighet innebär att det räcker att företaget erbjuder en omplacering inom avtalsområdet för att den anställde skall bli tvingad att ta just denna anställning, alternativt bli uppsagd. Företaget kan alltså säga till sin ekonomichef som just varit föräldraledig att de tänkt behålla hennes vikarie, sist anställd i företaget, på posten som ekonomichef men att hon, civilekonomen, kan få jobbet som receptionist istället. (Detta är ett autentiskt ärende som jag stött på under min karriär som facklig ombudsman., inte det enda.) Tackar hon nej till jobbet som receptionist har företaget rätt att säga upp henne. Man kan som anställd nämligen inte välja och vraka bland tjänsterna på företaget.

3. Folkpartisterna påstår att LAS slår mot de svagaste. När lagen i själva verket skyddar de svagaste, eller åtminstone dem som företaget inte alltid lyfter upp och hyllar. Tro mig, jag har sett vilka det är som skulle drabbas om lagen om anställningsskydd inte fanns. Det är föräldralediga, småbarnsföräldrar, studielediga, sjukskrivna, personer med funktionshinder, äldre (och då menar jag 40+) och fackligt aktiva eller rent allmänt människor som är lite obekväma och kräver kollektivavtal eller att företaget t ex skall följa arbetsmiljölagen på arbetsplatsen. Jag kan räkna upp otaliga förhandlingsärenden där personer från dessa grupper hotats av uppsägning med skyddats av LAS. (Det finns också otaliga ärenden där LAS inte kunnat skydda dem för att lagen är så lätt att kringgå.) Jag menar att artikelförfattarna, och resten av Alliansen, har en förvrängd bild av vilka som är de svagaste.

4. Att det går att göra undantag från lagen innebär inte att det är lagens intentioner det är fel på, som Folkpartisterna hävdar, utan snarare att LAS behöver stärkas och möjligheterna att teckna avtalsturlistor tas bort. Dessa möjligheter regleras i kollektivavtal och gör det möjligt för exakt det godtycke som Allianspolitikerna efterfrågar, men samtidigt kritiserar. Idag räcker det i princip att ett företag med kollektivavtal säger i förhandlingen att de för företagets överlevnad måste få välja fritt vilka av de trehundra anställda som skall vara kvar, och att fackklubben säger OK till detta. Sedan kan man utan hänsyn till vare sig skicklighet eller kompetens säga upp vem man vill. Men som sagt under punkt 1, man kan också erbjuda den anställde ett jobb på vaktmästeriet eller som telefonist om man vet att vederbörande inte vill ha detta jobb.

Det är nog dags för Folkpartisterna att på sitt landsmöte bestämma sig för vad det är dom vill ha, endera är det godtycke, som i fallet med avtalsturlistorna, eller så är det ett starkare anställningsskydd för de svaga och obekväma. Att påstå att ni med ett borttagande av LAS värnar om de svagaste är inget annat än rent humbug.

SvD