Du är elva år gammal. Din mamma har träffat en ny man. Nu skall dom flytta från Hässelby utanför Stockholm till USA. Du är inte så överdrivet förtjust i din nye styvfar men har inte mycket att sätta emot, som elvaåring. Och din mamma gör åtminstone inte som Liljas mamma i filmen, lämnar sitt barn springande efter bilen när hon far iväg med den nye mannen till det nya landet.I USA har du svårt att anpassa dig. Du är långt ifrån ditt hemland och dina vänner, har fått lära dig ett nytt språk och nya seder. Du är ofta osams med din styvfar som kör den hårda stilen i sin uppfostran. När du är tretton rymmer du till San Fransisco. På sin ålders höst kommer din mor att berätta* att hon hade velat komma dit och hämta dig, men att styvfadern förbjöd henne. Sant eller inte, ingen vuxen kom och hämtade hem dig.
På det nya stället träffar du snabbt nya vänner. Vänner som lever ett flower power-liv med droger och kriminalitet. Du är tretton år, ungefär som Lilja, har ingen annan att vända dig till och dras snabbt in i detta liv. Du försörjer dig genom att strippa och prostituera dig. Ungefär så långt påminner ditt liv om Liljas. Lilja blev såld till en hallick i Sverige men tog sitt liv och kom till himlen. Dit kom aldrig du. Ditt liv snurrade allt snabbare, du blev med barn, födde en son, träffade ännu en knarkande man i ännu ett destruktivt förhållande som du inte kunde eller ville ta dig ur.
Ditt destruktiva liv ledde till slut fram till den totala katastrofen där du deltog i ett väpnat rån, där människor sköts till döds. Det var inte du som sköt men du dömdes för 'first degree murder' till 25 år till livstids fängelse. Du tillbringade sedan tjugoåtta år i amerikanskt fängelse och fick, efter intensivt diplomatiskt arbete, komma tillbaka till Sverige över fyrtio år efter att din mor tagit dig härifrån. Modern bor åter i Sverige, din son dog i en bilolycka 1985.
Tjugoåtta år efter att du dömts bestämmer så en domstol att du skall friges villkorligt efter 2/3 av en strafftid på 45 år. Våren 2011 kommer du att få lämna fängelset som den svensk som suttit längst i fängelse någonsin.
Nu fylls tidningarna och bloggarna av bittra inlägg från arga människor om att du minsann inte är svensk, att du inte varit i Sverige på över fyrtio år, att du ju inte kommer kunna försörja dig själv, att du bör ruttna i fängelset. Samma personer som grät över Liljas öde på bio, visar noll förståelse för vad som kan hända med barn som Lilja om de växer upp. Men det är väl egentligen inte det som framstår som mest oförsonligt. Utan det är inställningen att vi inte kan sona våra brott. Ett sådant samhälle vill jag inte leva i.
* : I pappersupplagans version av denna artikel.
9 kommentarer:
Jag tycker att det här är svårt. Oavsett hur tragiskt hennes livsöde är så handlar det egentligen inte om det utan om de faktiska brott hon begått.
Sen har jag en irriterande känsla av att den allmänna viljan att förlåta henne inte varit lika stor om hon varit man istället. Kanske hade man då också dömt henne (eller honom då alltså) på ett annat sätt redan från början. Hela historien, från början till slut tycks handla ganska mycket om att hon är kvinna och därmed per definition inte "farlig" och värd att ömka på något sätt.
Jag köper inte det riktigt, jag är säker på att kvinnor kan vara precis lika farliga och demoniska som män, precis som kvinnor ska ha lika mycket makt och lika hög lön som män.
Och? Så du tycker alltså inte att man sonat ett brott (det hon de facto begått är ju medhjälp till mord) efter 29 år i fängelse? Det gör jag. Och det hade jag gjort även om hon varit man.
Att det sedan finns människor som kanske tycker extra synd om Annika Östlund för att hon är kvinna gör väl inte att hon skall dömas hårdare? Många debattörer verkar vilja att hon skall sitta kvar i fängelse för att de inte gillar hur hon framställs. Är det rimligt?
För, om man skall se juridiskt på det hela, istället för känslomässigt, vilket verkar vara vad du efterlyser:
Annika Östberg Deasey har överlämnats till Sverige. Det är alltså en svensk domstol som har att juridiskt bestämma hennes strafflängd. Den har nu bestämts till 45 år. I Sverige tillämpas frigivning efter 2/3 av straffet.
Exakt vad är det som gör att Annika Ö-D skall behandlas annorlunda än andra fångar som sitter i svenskt fängelse? Om vi nu skall lägga bort känslorna.
Självklart ska man se juridiskt på det hela och att hon har fått tidsbestämt nu är väl helt i sin ordning om du frågar mig. Däremot har jag för mig att det sitter en och annan man som INTE får sitt straff tidsbestämt trots att 2/3 av tiden passerat. Det där bedöms ju från fall till fall och där är jag ganska säker på att vår syn på manliga och kvinnliga brottslingar faktiskt spelar in.
Det går ju t.ex. inte att säga att det absolut inte finns någon konkret risk för återfall i brott hos en person. Nånstans där måste det bli en tolkning och i en tolkning, varför skulle inte känslorna spela in, vår syn på hur grova brottslingar män respektive kvinnor kan bli?
Minns t.ex. vilket rabalder det blev när Juha Valjakkalja benådades. Hur kunde man släppa ut en sån galen brottsling bland folk bara sådär efter 20 år i fängelse?
Jag tycker nog personligen att båda kan benådas och båda kan anses ha sonat sina brott i lika hög grad. Det jag menar med min kommentar är alltså inte att det är FEL att benåda Östberg, bara att jag irriterar mig mot att hon framställs som ett offer hela tiden. Och att man gör det bara för att hon är kvinna. Ingen framställer en manlig våldsman på samma sätt. Nu är det jag som är den rabiata feministen tror jag ;-).
Det är egentligen inte själva hanteringen av rättsväsendet som jag har någonting emot utan mest pressens och allmänhetens skillnad på vilka man kan anse man kan ömka och förstå och förlåta, och vilka inte.
Är det nån som tror att Mijailo Mijailović kommer att benådas nånsin? Eller Anders Eklund?
Leif Axmyr heter en man som suttit i fängelse för mord sedan 1982, i 27 år alltså. Nästan lika länge som Annika Östberg. Han har fortfarande inte fått sitt straff tidsbestämt. Varför anses inte han ha sonat sitt brott?
Som sagt, det där handlar om bedömningar och faktiskt om känslor också. Hela samhällets syn på brott, straff och skuld påverkar den bedömningen, varför skulle inte könet göra det? Det är alltså inte säkert att frigivning efter 2/3 av straffet tillämpas. det ÄR en bedömingsfråga.
Är rädd för att det nu blev lite svamligt. Och långt. Sorry :-)
Några förtydliganden:
1. Annika Östberg skiljer sig från dem du räknar upp på en väsentlig punkt. Hon har inte mördat någon. Däremot har hon hjälpt till när mord begicks.
2. Man benådar inte. Man tidsbestämmer straff. Om man inte fått straffen tidsbestämda gäller givetvis inte 2/3-regeln eftersom det inte finns någon tid som man kan räkna 2/3 på.
Att Leif Axmyr ännu inte fått ett tidsbestämt straff men Annika fått det beror förmodligen på att deras brott skiljer sig åt på flera punkter. Det vore kanske mer relevant att jämföra Annika med Malexandermännen, de som inte sköt men ändå dömdes för mord.
Huruvida dessa kommer att få sina straff tidsbestämda vet vi inte. Men det är förmodligen mer troligt nu när tingsrätten avgör och inte regeringen. Vilket jag tycker är i grunden positivt.
Själv så tycker jag det är dags att se människan bakom. Att låsa in någon på livstid hjälper inte, det gör inte att den förlorade människan kommer tillbaka. Och alla måste ha en chans att ångra sina misstag.
Den som varit involverad i ett sådant brott bär dessutom oavsett med sig det i hjärtat resten av livet är jag övertygad om, och straffet man ger sig själv är ofta det svåraste straffet.
Klart att det finns de som på grund av skada helt saknar empati och sympati men jag vill ändå tro att det är undantaget som bekräftar regeln.
Jag hoppas i alla fall jag klarar av att i de flesta fall vara den större personen och faktiskt förlåta. Den tid som Östberg suttit inlåst har, tycker jag, definitivt varit tillräcklig, och mer därtill. Du skriver oerhört starkt. Tack för det.
(En annan sak som jag däremot tycker är helt absurd i Sverige är att mord faktiskt preskiberas, håller man sig undan 25 år kan man gå ut dag 25 år +1 och erkänna och ha bevis och ändå inte få straff. DET är galet)
Jag tycker det här med preskription är svårt. Å ena sidan skall man givetvis lagföras för sitt brott, å andra sidan måste hänsyn tas till att man förmodligen inte är samma person när man är 50 som när man var 20. Vem är det egentligen man straffar då? Svårt!
Ja, jag kan hålla med dig, i princip. Jag tycker inte att preskriberingstiden i allmänhet ska tas bort (dock kanske ses över...?), men däremot tycker jag det är skumt att just mord preskriberas. Hur man sedan dömer är en annan sak, där tycker jag definitivt att det känns vettigt att reflektera över det enskilda fallet och den enskilda brottslingen och brotten. Men preskriberas. Njae. Tycker nog att det är skumt. Om de efterlevande har en chans att få reda på vad som låg bakom och vem tycker jag nog de ska ha den rätten, är brottet preskriberat utreds det inte ens oavsett vilka bevis - inklusive erkännande - som kommer fram, så vitt jag förstått det. Samtidigt kan man förståss inte hålla utredningar öppna för evigt, men ha chansen att öppna upp dem igen om nya starka bevis kommer fram tycker jag nog man borde kunna göra.
Nej, jag kan hålla med om att det kan finnas anledning att iaf utreda vad som hänt. Men att det förmodligen också är en fråga om vad det kostar samhället att bara fortsätta utreda i all evighet. Som sagt, en svår fråga.
Men om man inte skall preskribera ett brott så måste det, anser jag, till någon slags invägning av vem personen är idag och en grundsyn att människor kan förändras, även utan att hunnit bli dömda.
Skicka en kommentar