Ibland när jag läser texter som jag skrivit blir jag (positivt) förvånad. Har jag verkligen skrivit det här? Mest handlar det väl om att man när man sitter och skriver presterar något som man inte riktigt ser utifrån, det bara kommer, fyller pappret och blir till en text. Skrivandet är förmodligen det i mitt liv som är mest naturligt, som jag har viss talang för, som bara blir utan att jag behöver anstränga mig särskilt. Jag antar att det går att likna vid någon som komponerar musik. Orden fyller din själ och rinner ut ur fingrarna ner i dokumentet.
Men det har hittills inte hänt, vare sig om jag skrivit för magasin, webben, bloggen, vetenskapen, i politiskt eller vetenskapligt syfte eller av rent nöje att jag snott en annan persons text rakt av och gjort den till min. Dels så vet man ju innerst inne om man skrivit något, dels kräver ju en seriös research att man skriver ner var man funnit materialet.
Så jobbar tydligen inte matskribenten Caroline Hofberg. Hon har först skrivit ner långa passusar ur kollegan Bo Hagströms böcker, tydligen utan att notera källor. Sedan har hon hux flux glömt att det var Hagström och inte hon som författat texten i fråga. Hofberg skyller på stress och att hon fick panik. Jag skulle säga att det hela handlar om slarv och arrogans, både inför det egna verket och inför andras texter.
Framförallt så är det förödande för Caroline Hofberg själv som seriös yrkesmänniska. Sådant här slarv får ju Herman Lindqvist att framstå som en stor historiker.
4 kommentarer:
Ja, maken till yrkesmässig Harakiri som den som Hofberg nyss gjort får man nog leta efter. Förmodligen kommer också någon form av upphovsrättslig process som extra sälta. Ångerfullheten måste vara av galaktiska mått i det Hofbergska residenset just nu.
Ja, om det nu handlar om rent slarv är det ändå svårt att begripa hur slarvig man kan vara.
Förlagen kanske skulle börja köra sina författares alster genom URKUND. http://www.urkund.se/SE/
Visst var det fel det hon gjorde eftersom hon kopierade text som någon annan skrivit, men det får mig att fundera...
Vem har rätt till ett recept egentligen? Ska Karl XII:s stiftelse ha pengar varje gång något skriver hur man gör kåldolmar? Jag skulle gissa på att 90% av alla recept är kopierade med väldigt lite ändring.
Hade det varit fel av den kopierande kokboks-"författaren" att kopiera receptet men skrivit sin egen text?
Nu är det inte recepten som är diskuterade här. Recept är inte upphovsrättsskyddade om de bygger på muntlig tradition. Ingen har heller ifrågasatt hennes recept. Det som hon gjort är att kopierat mellantexten rakt av i många stycken. Och det är och skall vara upphovsrättsskyddat.
Skicka en kommentar