Fick nästan lust att använda rubriken i föregående bloggpost även här. När jag läser om att Pär Ström vill få utnämningen av Cecilia Malmström till kommissionärskandidat som ett uttryck för mansförtryck. Tänker inte länka till Ströms förvirrade artikel utan nöjer mig i stället med att, för ovanlighetens skull, hålla med Sanna Rayman som i sin tur citerar Gustav Almestad. Å ena verkar Ström tycka (eftersom han skriver denna artikel) att det är förskräckligt att åter utse en, förvisso kompetent, kvinna som kommissionär, å andra sidan är det feministiska konspirationsteorier om man kritiserar att män utnämns tre gånger i rad.
Pär Ström börjar mer och mer avlöja sig som en manlighetens Anna Anka som inte fattat att han själv är inkovterad under facket "tokiga antifeministister som vi slänger in på debattplats för att röra om lite i bloggosfären kring deras galna, men inte särskilt vederhäftiga, idéer". Varför skulle han annars få komma till tals hela tiden? Han kan ju inte direkt visa upp några formella meriter inom området genus, kön eller jämställdhet än sina egna tyckanden. På vilka kunskapsgrunder gör han sina analyser? För att vara någon som förespråkar kompetens för olika uppdrag, kan Pär Ström förefalla kasta sten i glashus.
Camilla Lindberg (FP), Göran Skytte, Elise Claeson, Rigmor Robèrt och Anna Anka lär också stå på redaktörernas lista. Gemensamt för dessa är att jag, som rört mig rätt länge bland feminister, aldrig träffat de feminister som debattörerna i fråga målar upp i sina illustra skildringar av mansförtrycket. Men det kan ju helt enkelt bero på att det mansförtryckande matriarkatet bara existerar i skribenternas egna hjärnor, mest för att det ger dem utrymme på debattsidorna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar