"Jag bodde utomlands under Bildts eskapader i krigets balkan. Där upplevde jag kritiken mot honom som förödande, inte bara för hans affärer. Han beskrevs i allmänhet som en rätt inkompetent och oengagerad pajas. När jag sen kom hem till Sverige igen fick jag höra och läsa en hel massa om hjälten Bildt som (nästan på egen hand) säkrat freden i det forna Jugoslavien. Det var ganska lustigt då, nu är det mest besvärande."
Så skriver signaturen Mårten som ett svar på EU-parlamentariker Åsa Westlunds (S) artikel på Newsmill. Westlund analyserar varför Carl Bildt knappast varit aktuell för några högre uppdrag inom EU. Detta som en kommentar till att ännu en av alliansregeringens ministrar har funnits fuska med skatten i samband med anställande av barnflicka. Hennes analys är förmodligen i det största korrekt.
Jag bodde också utomlands i slutet av Bildts Balkanäventyr. Som studerande av internationell politik skulle jag skriva en uppsats om kriget i Jugoslavien och detta ämne var givetvis, 1999, högst aktuellt i våra övriga studier. Vad jag minns är att jag reagerade över att jag haft en helt annan bild av Bildts inblandning i t ex Daytonuppgörelsen 1995 än vad som syntes på de filmer och i de texter jag studerade inför mitt uppsatsskrivande. Det enda stället där jag fann att läsa några längre stycken om Bildts fredsskapande var i hans egen bok Uppdrag fred (Norstedts Förlag, 1997). Som ordförande för fredsprocessen och FN:s High Representative i Bosnien-Hercegovina tycker man ju att hans internationella eftermäle skulle varit lite större.
Kanske är det så att Bildt förutom bland sina vänner i oljeindustrin och den amerikanska krigslobbyn, bara är profet i sitt eget land?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar