Jag skriker för dig, Onkel Bengan!

I månader har vi översköljts av kungafjäsk på dygnets alla timmar. I TV, tidningar, hos Pressbyrån, på väg till jobbet. Överallt finns referenser till bröllopet, från glassar till kolsyrat vatten till blåbärsmazariner till skyltar från den officiella kommunala festen. Inte ens på vägen från mitt hem till tunnelbanan, genom en park och en skogsdunge, är jag fredad. Jag passerar nämligen två kiosker med löpsedlar på vägen.

Mot detta är det banne mig varje tänkande människas plikt att protestera, att göra motstånd. Aktivt eller passivt, som man önskar. Motstånd. Man kan inte nöjaktigt acceptera denna våldtäkt på våra hjärnor, detta mediala vuvuzelabröl.

Det mest intressanta med detta fenomen är inte motstånd från romantiska kungafjäskare som vill att kritikerna håller käft. Som vill vara i fred i sin gullenuttiga, rojalistiska yra, inte höra elaka kommentarer från krassa republikaner eller andra som bara är dödligt trötta på fjäsket. Det intressanta är när man blir förmanad av förment välvilliga vänner som själva håller med om att det hela är överdrivet. Som talar om för oss arga medborgare, att vi engagerar oss för mycket. Att vi egentligen borde sluta bry oss om att hundratals miljoner av våra gemensammma medel går till något som inte ens behöver redovisas. Till en feodal kvarleva som vi alla är med och betalar utan att ha insyn i deras affärer eller ens få se siffror på hur mycket pengar Hovet eventuellt genererar. Där det enda vi får se är snygga klänningar, håruppsätttning och någon så kallad expert som sitter i en TV-soffa och frustar av rojalistisk fröjd. Där vi luras på andra, viktigare nyheter om världen, där vi rånas på en av stans finaste parker för att kronprinsessan och gemålen behöver ännu ett slott, ännu en trädgård i bostadslöshetens Stockholm. Parken där vi får stå med näsan mellan spjälorna i staketet och stirra. Där andra bröllopspar nu riskerar att störa kungligheterna när dom vill vigas i Ekotemplet. (Inringat på bilden, det röda strecket markerar ungefär var staketet nu dragits. Det här är alltså vad regeringen Reinfeldt helt på eget initiativ överlåtit till kungahuset på obestämd tid inkl ett åttamiljoners underhåll och bevakning varje år. En gåva från folket utöver de tusen kristallglasen.)

Om detta förväntas jag inte bry mig. Eller åtminstone bry mig lite lagom. Knyta näven i fickan. Inte skrika högt.

Fast vi alla borde göra just detta. Skrika högt. Tuta i våra vuvuzelor. Blåsa i våra visselpipor.

De som tycker att det är fullständigt barockt med detta kungafjäsk borde hålla sig för goda för att försöka tysta dem som står upp för samma åsikt. Jag håller inte käften, inte nu och inte sen. Jag lovar att fortsätta skrika tills vi infört republik, med eller utan president. Och varje gång jag gör det gör jag det för dig, salig Onkel Bengan som skulle fyllt 64 på onsdag. För alla de gånger vi drev med dig för ditt starka engagemang mot monarkin. För varje vykort med bilder på kungafamiljen som vi skickade till dig. För alla gånger vi tyckte att du överdrev i din kamp mot ett förlegat statsskick. Du hade rätt, Bengan. Nu fortsätter vi kampen!