tisdag 29 juni 2010

Försvaret och demokratisynen

Sedan flera veckor tillbaka har Sverige tapetserats med en reklamkampanj för det nya försvaret. Med skattemedel har man bekostat stora affischer i tunnelbana, ute på stan, i tidningar och TV. Det hela torde ha kostat åtskilliga miljoner kronor. Anledningen till denna användning av skattepengar är att försvaret inte längre får rekryter via mönstring utan nu måste hitta frivilliga soldater.

Reklamen kan sammanfattas i tre delar.

Dels en starkt romantiserad reklamfilm som kritiserats för att ge en felaktig bild av vad det egentligen innebär att vara soldat. På filmen jagar ariska soldater negrer i Sydafrika. Fast så skall det såklart inte tolkas. De somaliska sjörövarna är ju svarta, i verkligheten. Och de svenska soldaterna förväntas alla se ut som Åke Stålhanske?

Sen har försvaret byggt upp en sällan skådad samling av halmdockor. Det vill säga när man vrider en persons argument till att få en helt annan innebörd. Du tycker att kaffe är gott, alltså gillar du inte te? I denna anda har man klistrat upp budskap som att din syster/kusin/mamma/bror/kompis/granne tycker inte att det är viktigt att upprätthålla fred/släcka skogsbränder/skydda gränser. All kritik mot försvaret eller synpunkter om vad försvaret bör syssla med som inte överensstämmer med försvarsledningens är nämligen per definition det samma som att inte vilja ha fred och säkerhet.

Om man inte håller med om att det svenska försvaret skall kriga i Afghanistan eller om man tycker att någon annan myndighet skall sköta skogsbrandsbekämpningen i framtiden eller om man helt enkelt inte tycker att soldater är den främsta garanten för demokrati då har man inte rätt till en åsikt. Tredje delen i kampanjen går nämligen ut på att de som inte håller med det nya försvaret om vad de gör har inte vad som krävs för att ha en åsikt.

Av detta kan man utläsa vilken sorts soldater försvaret vill ha i framtiden. De påminner om den missförstådde unge man som jag just nu lär känna i Hanne-Vibeke Holsts roman Drottningoffret. Veteranen från Irakkriget som jag efter bara några kapitel misstänker kommer att ingå i något slags högerextremt terrornätverk längre fram i boken. Ingen förstår ju vad som krävs av staten och av soldaterna. Han och hans kollegor är desillusionerade och missförstådda. Det hade förmodligen varit bättre om Försvarsmaktens kommunikationsavdelning fått bestämma i stället för riksdagen och folket. Folket fattar ju ändå ingenting. Vad som behövs är stridspittar som inte ifrågasätter och inte tjafsar om fred genom fredliga aktiviteter. I försvarets värld skall alla vara ultrarealister och de som inte är det avfärdas som naiva idioter utan rätt att yttra sig.

Det hade väl varit en sak om det var det privatarmén Blackwater som annonserade efter personal. Men det är det inte. Det är ett statligt verk, finansierat via offentliga medel via skattesedeln. Det är därförjust folket som avgör till vad militären skall använda sina pengar. Och jag kan tala om att jag inte anser att byggandet av halmgubbar och producerandet av rasistisk och icke-demokratisk propaganda ingår i detta uppdrag. Detta alldeles trots att jag är just den där grannen/systern/makan/kompisen som inte anser att militären skall lösa alla samhällsproblem, den som det statliga verket gör sig lustig över för mina pengar.

2 kommentarer:

Ulla Wennberg sa...

Mycket bra text. Själv har jag (trots mina 61 år) känt en stark lust att gå fram och klottra, t ex på affischen som påstår "din mamma är inte så intresserad av demokrati" (eller nåt sånt): "Det är hon visst, och därför ska vi bevara den allmänna värnplikten."

Rabiatfeminism sa...

Snälla, gör det! :) Läste denna kommentar högt för maken som låter hälsa att exakt så är det! Värnplikt är bra mycket mer demokrati!