Slopat anställningsskydd inte en bot mot mobbning

Senaste veckan har Maciej Zaremba granskat fenomenet vuxenmobbning i Dagens Nyheter. Det är artiklar som helt ställer sig på de mobbades sida, pekar ut mobbare (ibland med namn som fabriksägaren i Ljungby som beskrivs som godsägaren i Den enfaldige mördaren), dömer ut svenska arbetsmiljöregler och förespråkar ett franskt system där den som mobbar, inte bara arbetsgivaren, kan ställas inför rätta. Det är förfärliga berättelser om till synes ondskefulla människor, vars version man dock inte får höra. Jag har i många år arbetat med just arbetsmiljöfrågor och kan skriva under på arbetsgivares och fackligt förtroendevaldas, ibland monumentala, oförmåga att ta tag i mobbning på arbetsplatsen. Det kräver civilkurage och mod. Samt att man tar ansvar för sina medmänniskors välmående. Här skall sägas att det finns många bra arbetsplatser. Det finns arbetsgivare som tar sitt arbetsmiljöansvar på allvar och fackligt aktiva som gått kurser för bättre arbetsmiljö och som nu praktiserar kunskaperna i ett aktivt samverkansarbete för en bättre arbetsmiljö.

På Svenska Dagbladets ledarsida har man tagit del av artiklarna om de dåliga arbetsplatserna och jävliga arbetsgivarna och kommer fram till, surprise!, att allt är LAS fel. Samt buntar ihop arbetsmiljöåtgärder med straffpåföljder [för den anställde] som om det var två sidor av ett ont ting. Som om inte arbetsmiljöåtgärder var till just för att förhindra att folk blir mobbade. För Svenskans ledarskribenter ses dock arbetsmiljö och anställningsskydd som arbetsgivarens straff. Båda lagarna ställer nämligen krav på arbetsgivare att inte agera godtyckligt och att agera proaktivt för att skapa en god arbetsmiljö, psykiskt och fysiskt, för alla på arbetsplatsen.

Ta till exempel det skyddsombud som ställer krav på arbetsgivaren och övervakar att denne gör sitt jobb för att till exempel förebygga mobbning. Maria Eriksson på SvD har kanske aldrig varit i den situationen men jag kan berätta att det är inte alltid man är bekväm som skyddsombud. Utan anställningsskydd skulle skyddsombuden (och de fackligt förtroendevalda) förmodligen bli mer rädda för att agera, tänka mer på sin egen position. Om det, som i Zarembas artiklar, är chefen som mobbar, blir det då bättre utan anställningsskydd? Leder slopat anställningsskydd till ökat civilkurage? Knappast. Maria Eriksson och Svenska Dagbladet lever enligt min uppfattning i en naiv drömvärld och borde praktisera en månad som ombudsmän på till exempel Unionens Stockholmsavdelning. (Något som för övrigt borde erbjudas alla Centerpartister inklusive ungdomarna i CUF.)

Att människor som mår dåligt och mobbas på jobbet väljer att stanna kvar kan nog, som i Zarembas artikel om Frankrike, jämföras med en slags normaliseringsprocess. När man är tillräckligt nedbruten är man inte i skick att ge sig ut på en tuff arbetsmarkn,d med arbetsgivare som söker unga toppresterande människor. Då handlar det snarare om att säga upp sig och gå så snart man inser att det här är inte bra för mig, så snart man märker det första varningstecknet, som stickningar i bröstet, svårt att sova hela natten och håglöshet. (Där beskriver Maria Eriksson dessa symptom mycket insiktsfullt.) Att säga att man måste sluta och byta jobb är dock att lägga hela ansvaret på den enskilde, att helt underkänna tanken om att alla på en arbetsplats gemensamt skapar en god arbetsmiljö. Det kommer dessutom inte förbättra det minsta för dem som är kvar. Det förutsätter också att man har råd att säga upp sig, utan att ha ett nytt jobb, att man inte har försörjningsansvar för andra. Och råd att vara arbetslösa är det få som har i Alliansens Sverige. (Nu förstår jag att borgarna tror att om bara LAS försvinner så kommer de halta och lytta få massor av jobb att välja mellan, massor av arbetsgivare som river och sliter i dessa människor för att de skall komma och jobba hos just dem. Men det kvarstår att presentera bevis för att detta kommer att ske.)

Så, det är inte så enkelt som vissa försöker få det att se ut. Att lägga hela ansvaret för arbetsmiljön på enskilda individer leder knappast till bättre arbetsmiljö och trevligare arbetsplatser.