Idag fyller Kronoparken 40 år. När mina föräldrar kom och berättade att vi skulle flytta till Kronoparken var jag nyss fyllda åtta år och tyckte det lät spännande att flytta till eget hus, på gator döpta efter figurer påhittade av nån poet som hette Gustaf. Vi skulle flytta till Majas väg, intill Erks väg. Jag fick vara med och välja tapeter med gullvivor och gladdes nog en del.Ända tills jag berättade för mina klasskompisar vart vi skulle flytta.
- Knivparken! Där hugger dôm ju ihjäl varann mä kniv ju!
Sa sjuåringarna i klassen. Varpå mina föräldrar fick förklara att så var det inte alls. Istället kom Kronoparken på 1990-talet att bli känt för att det var där polisen sparkade ihjäl Osmo Vallo för att sedan om vittnena säga att 'det vet man ju vilka som bor på Kronoparken'.
Då, när jag var liten, bodde de mindre bemedlade i hyreshus 'uppe' på Kronoparken. Vi med föräldrar som hade råd att lägga ett par hundra tusen på en nybyggd villa bodde nere på Villaområdet. Dit flyttade min familj 1976 och jag började i andra klass på Kronoparksskolan tillsammans med Annelie, Anncha, Peter, Roine och dom andra. Och min favoritkompis Patricia, som senare flyttade till Stockholm varpå våra vägar skildes.
Det var ett segregerat område, klassmässigt. Några människor med annan etnisk bakgrund kände vi knappt till. Ismo från Finland och Mario och Michael från Kroatien, men dom två bodde på Kroppkärr. I trean fick vi stifta bekantskap med Claudia och Guillermo från Chile. Idag är Kronoparken invandrarområdet nummer ett i Karlstad, men där huserar också stadens universitet.
Universitetet låg ovanför 'Unibacken', en brant backe som ledde direkt ner genom skogen till vår gata. Den hette så trots att det alls inte var något universitet utan en universitetsfilial, sedermera Högskolan i Karlstad, där jag tog ut min examen i rättsvetenskap många år senare. (Kurserna i juridik läste jag i Lund men av byråkratiska skäl var det lättare att få ut sin examen där jag läst grundkursen.)
Kanske var det mixen av barn från alla sorters omständigheter som gjorde att vi ofta umgicks över klassgränserna och oavsett om vi kom från uppe eller nere på Kronoparken. Eller så levde lärarna, svetsarna, telefonisterna och sjukgymnasterna som flyttat till Villaområdet fortfarande med vetskapen om att de flesta av oss ursprungligen kommer från torpar- eller lantbrukarhem.
Idag har Kronoparkens Villaområde ironiskt nog döpts om till Mjölnartorp efter det gamla torp som låg där, för att särskilja sig från Kronparken i övrigt. För när den senare invandringsvågen började på allvar kom utomhusbadet på Kronoparken att döpas om till Persiska Viken. Ett klassmässigt mångfaldigt område blev också ett etniskt mångfaldigt område och klasskillnaderna fördjupades.
När jag tänker på det så kan svaret varför jag älskar Vällingby ligga hemma på Kronoparken. En plats som skildrar ett heterogent Sverige, ett Sverige i ständig utveckling. Där 40-årsdagen firas med kurdisk dans.
- Knivparken! Där hugger dôm ju ihjäl varann mä kniv ju!
Sa sjuåringarna i klassen. Varpå mina föräldrar fick förklara att så var det inte alls. Istället kom Kronoparken på 1990-talet att bli känt för att det var där polisen sparkade ihjäl Osmo Vallo för att sedan om vittnena säga att 'det vet man ju vilka som bor på Kronoparken'.
Då, när jag var liten, bodde de mindre bemedlade i hyreshus 'uppe' på Kronoparken. Vi med föräldrar som hade råd att lägga ett par hundra tusen på en nybyggd villa bodde nere på Villaområdet. Dit flyttade min familj 1976 och jag började i andra klass på Kronoparksskolan tillsammans med Annelie, Anncha, Peter, Roine och dom andra. Och min favoritkompis Patricia, som senare flyttade till Stockholm varpå våra vägar skildes.
Det var ett segregerat område, klassmässigt. Några människor med annan etnisk bakgrund kände vi knappt till. Ismo från Finland och Mario och Michael från Kroatien, men dom två bodde på Kroppkärr. I trean fick vi stifta bekantskap med Claudia och Guillermo från Chile. Idag är Kronoparken invandrarområdet nummer ett i Karlstad, men där huserar också stadens universitet.
Universitetet låg ovanför 'Unibacken', en brant backe som ledde direkt ner genom skogen till vår gata. Den hette så trots att det alls inte var något universitet utan en universitetsfilial, sedermera Högskolan i Karlstad, där jag tog ut min examen i rättsvetenskap många år senare. (Kurserna i juridik läste jag i Lund men av byråkratiska skäl var det lättare att få ut sin examen där jag läst grundkursen.)
Kanske var det mixen av barn från alla sorters omständigheter som gjorde att vi ofta umgicks över klassgränserna och oavsett om vi kom från uppe eller nere på Kronoparken. Eller så levde lärarna, svetsarna, telefonisterna och sjukgymnasterna som flyttat till Villaområdet fortfarande med vetskapen om att de flesta av oss ursprungligen kommer från torpar- eller lantbrukarhem.
Idag har Kronoparkens Villaområde ironiskt nog döpts om till Mjölnartorp efter det gamla torp som låg där, för att särskilja sig från Kronparken i övrigt. För när den senare invandringsvågen började på allvar kom utomhusbadet på Kronoparken att döpas om till Persiska Viken. Ett klassmässigt mångfaldigt område blev också ett etniskt mångfaldigt område och klasskillnaderna fördjupades.
När jag tänker på det så kan svaret varför jag älskar Vällingby ligga hemma på Kronoparken. En plats som skildrar ett heterogent Sverige, ett Sverige i ständig utveckling. Där 40-årsdagen firas med kurdisk dans.
STORT GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN, KRONOPARKEN!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar