Jag, en antisemit?

När jag var 25 år reste jag till södra Frankrike för att studera franska i ett år. Jag kunde vid det tillfället inte ett ord franska vilket bidrog till att man levde på en ganska basic nivå rent språkligt. När så en kulturinstitution vid ett tillfälle visade Suzanne Ostens film Tala det är så mörkt gick vi svenska studenter dit för att få höra vårt eget språk under någon dryg timme. Filmen handlar om mötet mellan en judisk man (Etienne Glaser) och en skinnskalle (Simon Norrthon). Vid några tillfällen i filmen framförde människor åsikter som var rent skrattretande fördomsfulla varpå vi svenskar skrattade. Det gjorde inte fransmännen. Möjligen var det en fråga om att det blev lost in translation möjligen var det vi som var naiva inför vår egen fördomsfullhet, okunniga om hur det upplevs av andra och oförmögna att hålla inne med våra spontana skratt. Eller så var det bara ett sådant där skratt som kommer från ”upplysta” människor när de konfronteras med andra som inte är lika upplysta. Ungefär som man skrattar åt de homofoba amerikanerna i Brüno.

När filmen var slut vände sig mannen framför mig om och skällde ut mig. Jag förstod inte mycket mer än att han menade att jag minsann inte hade rätt att skratta, att förintelsen minsann inte var det minsta rolig. Som om jag och mina svenska vänner tyckte det. Han måste ha trott att alla svenskar är nazister, ungefär som Moderaternas representant i EU-paralamentet Gunnar Hökmark och Israels regering verkar göra. Vårt stora misstag var väl att vi inte var medvetna om hur vi skulle betett oss för att inte bli betraktade som antisemiter.

Min svenska väninna, som var i stort sett flytande på franska, försökte förklara att det hela handlar om sociala sammanhang som är svåra att översätta. Mannen i fråga, som verkade lika svart-vit i sitt tänkande som israelerna som uttalat sig utan att ens ha läst Aftonbladets numera berömda artikel, hävdade bestämt att ”allt går att översätta”. Det fina franska språket klarar givetvis av att sätta den medelsålders fransmannen i min position, en svensk, 25-årig kvinna uppvuxen i en tämligen svensk miljö.

När jag i veckan läste Donald Boströms artikel om organtrafficking så skedde detta med enda förkunskapen att jag äger Boströms bok Inshallah, där jag kunnat studera bilderna på dödade och uppsprättade stenkastande palestinska pojkar. Jag fann artikeln ganska daterad och förstod inte riktigt kopplingen till nutid. (Boström har förstahandsbevis för att en pojke sprättats upp av israeliska armén 1992 och judiska rabbiner i New Jersey misstänks år 2009 för organhandel. Kopplingen är inte självklar men kan finnas där, vilket väl är ungefär vad Boström framför i sin artikel.) Jag var helt okunnig om att det tydligen finns en berättelse om judar som blodsugande mördare som dödar kristna barn. Ändå är det just detta jag anklagas för att vilja sprida eftersom jag anser att publiceringen av artikeln ändå måste få ske. Det är fullkomligt absurt att jag skulle vilja sprida en bild som jag inte ens visste fanns. Och det är fantastiskt att det är den proisraeliska sidan av debatten som lär ut dessa fabler till oss som aldrig hört talas om dem. Gunnar Hökmark berättar i sin Newsmillartikel (direkt kopierat från israeliska UD) om dessa skrönor. Så att myten sprids till fler.

Frågan är dock om vi vill leva i ett samhälle som inte ställer frågor om det man ser runt omkring sig. Som trippar på tå inför en regering som är så uppenbart ovillig att erkänna minsta lilla övergrepp fast vi ser dem ske hela tiden. En regering som säger sig främja pressfrihet men vill sätta munkavle på alla som kritiserar just dem själva som regering. Som själva förbjöd all rapportering om det lidande deras bomber orsakade i Gaza för bara ett halvår sedan. Och jag vill inte leva i ett samhälle där regeringens representant, fru ambassadören i Israel, säger att JAG håller med denna regering.

Och jag kan inte annat än att dra paralleller till Muhammedbilderna. Var fanns Gunnar Hökmark och regeringens representant i Israel då? Hörde vi dem fördöma publiceringen av bilder på Muhammed med bomb i turbanen? På vilket sätt skiljer sig bilden av Muhammed som själmordsbombare från bilden av judarna som drickande blod från kristna barn? En skillnad är förstås att Donald Boström inte i sin artikel påstått detta. Muhammedbilden med bombturbanen var ju lite mer rakt på sak, så att säga.