Var det bättre förr?

Läser en artikel fylld med floskler och sentimentalitet, där historien egentligen inte behöver extra krydda. Det handlar om Kortedala. Där ett ungdomsgäng i våras hamnade i bråk med en äldre man. Mannen fick ta emot slag och sparkar och skadades så svårt att han idag har minnesförlust och inte kommer ihåg något alls från de två senaste åren. Av polisens förundersökning kan man se att vittnesmålen går isär om vad som hände. Klarlagt verkar vara att ungdomarna retat mannens hund och att mannen fick veta detta när han kom ut från Hemköp. Han ska då ha approcherat ungdomarna, som satt och hängde på bl a en träkrokodil på torget. Det finns olika berättelser. (Ungdomarna har bl a ändrat sig och riskerar enligt Aktuellt åtal för mened.) De flesta vittnen verkar vara överens om att mannen och en av pojkarna råkar i handgemäng, där även mannen i fråga är med och 'checker', som vi brukade säga hemma i Värmland. Det är inte så att han blir påhoppad bakifrån utan han konfronterar själv ungdomarna. Förmodligen för att han är arg över att de sägs ha sparkat en plåtburk mot hunden. Det hela slutar med att åtminstone två av de unga männen matar slag och sparkar mot mannen när han ligger ner i en tom fontän. Många av vittnena beskriver hur en av dem riktar en sista spark mot vad man kan anta är mannens huvud, som inte syns för något av vittnena. I förhör tror en av pojkarna att misshandeln kan ha orsakat ont i näsan och huvudvärk. Båda dömdes igår för misshandel till ungdomsvård.

Av artikeln förstår man att mannen är en mild själ som lever för sin hund, som alla medier är noga med att namnge som lurvige Barney, och luktar på blommorna. Lite som tjuren Ferdinand. De unga männen dock, de är alla mer eller mindre kriminella. En man på torget får tycka det som säkert många tycker, att de borde buras in hela gänget för skyldiga är dom säkert även om det inte finns några vittnesmål som styrker detta. (Om man läser förhören med vittnena så framstår det ganska tydligt att det är två av sju som misshandlar mannen.) Att dom tillhör ett "gäng" berättar rektorn på deras skola. Han har inte längre något med dem att göra, säger han. De är en sak för domstol och kriminalvård. Artikelförfattaren lyfter att anhöriga till pojkarna till och med använt en megafon mot rektorn efter att denne gått ut i pressen och uttalat sig negativt om dessa pojkar. Rektorn säger att han talat om gäng där narkotika förekommer. Pojkarna "hörde till skolans ”orosgrupp” med stor frånvaro och signaler om störande beteende utanför skolan". Signaler om störande beteende blir lätt det samma som att alla missbrukar narkotika och deltar i grov misshandel om man läser slarvigt eller mellan raderna.

En man intervjuas och får ett obligatoriskt pratminus om att på hans tid slog man minsann ingen som låg ner. En läkare har hörts av polisen och även han citeras med ett klassiskt bland det värsta jag sett-citat. Låt oss titta närmare på dessa två floskler. 

Det var bättre förr-argumentet
Är det verkligen så att våldet ökat och blivit grövre? Docenten och kriminologen Felipe Estrada har undersökt statistik över alla personer som skrivits in på sjukhus på grund av våldshändelser. Sedan har han gjort jämförelser med vad offren själva berättat. Undersökningen visar att sedan 1974 har våldsbrotten legat ganska konstant och inte blivit grövre. 

-Vi pratar mer om våld, vi är mer och mer oroliga för våld, vi rapporterar mer om våld. Men när vi väl frågar människor om de har utsatts för en våldshandling som gjort att de tvingats uppsöka vård det senaste året, då ser vi att människor i samma grad svarar att de har utsatts för sådant i dag som de gjorde för 15 år sedan, säger Felipe Estrada till SVT:s Rapport.

Detta stödjs även av Brå:s statistik. 

Det värsta jag sett i min karriär-argumentet
Det är svårt att hitta en artikel där detta pratminus inte dyker upp. Det är lika obligatoriskt som att poliser får kalla kvinnomord för "familjetragedier". Är det då så att poliser alltid säger så till journalister, att jag har aldrig sett nåt värre i hela min karriär. (Eller i det här fallet, läkare till poliser.) Eller är det så att journalisterna frågar t ex om man varit med om något liknande och vederbörande svarar att nej, det händer inte så ofta? Och det sedan blir till det obligatoriska "citatet" att det var det värsta vederbörande sett. 

Den stackars mannen på Kortedala torg minns inte längre namnet på en enda blomma. Detta ensamt hade räckt långt i artikeln, så varför måste det kryddas med idéer om att det var bättre förr?

Om man sedan skulle ge ett tips till rektorn i fråga, skulle det kanske vara att eleverna på hans skola fick göra studiebesök och studera vad som händer med ett huvud när man kicksparkar någon just där. Att det kan leda till något mycket värre än ont i näsan.

När ändamålet helgar medlen

Ibland uppstår debatt med vännernas vänner på Facebook. Om du kan välja dina vänner så kommer deras kompisars åsikter på köpet. Igår var det en yngre kvinna som ansåg att det var helt fel av Johan Persson och Martin Schibbye att bryta mot Etiopiska passlagar. Så får man inte göra. För lagen i det land man granskar står över granskningen. Oavsett vem som stiftat lagen. Oavsett vilket syfte man har med lagbrottet.

Det är en inställning som till och med förvånar mig, som jobbat med juridik hela livet. Som har en examen i juridik. Kanske är det för att jag valt att betrakta lagen som en samling moralregler som vi i samhället har att följa för att detta samhälle inte ska kastas in i kaos och anarki. Men som underkastade de högsta av regler, de som är stadgade i FN:s konventioner om mänskliga rättigheter. Odelbara rättigheter som alla människor har oavsett vad deras lagstiftare fått för sig ska vara landets moral just vid detta tillfälle.

Det är helt enkelt som Johan Persson sa på presskonferensen igår, fritt från minnet, att Etiopiens lag är inte hans moral. Så länge vittnesmål om grova övergrepp på civilbefolkningen förekommer anser han sig ha rätt att forska i detta, att försöka ta sig in och se det via sin kameralins. För att kunna visa världen hur Etiopien må ha passlagar men hur dom ständigt bryter mot de mänskliga rättigheterna. För att kunna visa att de gör detta i samarbete med ett svenskt oljebolag, ett svenskt oljebolag där utrikesministern suttit i styrelsen och ansvarat för de etiska frågorna. Vilka fler än ägare och konsumenter berörs av oljeutvinningen?

Jag är rätt glad att det funnits/finns journalister som rapporterat om övergrepp i Kambodja, Syrien, Libyen, Etiopien, Eritrea, Vietnam, Sydafrika, Argentina, Jugoslavien osv. Att de gjort detta utan att be förtryckarregimerna om lov först. Utan att vara inbäddade i en amerikansk invasionsstyrka. Hur skulle jag alls kunnat bildat mig en uppfattning om Etiopiens lagar och rättsapparat om det inte varit för att Johan Persson och Martin Schibbye tog sig in olovligt i landet? (Om än inte för att wallraffa inom rättssystemet som dom nu fick möjlighet att göra.) Hur ska någon nu få veta vad som verkligen händer i Ogaden? Om alla journalister väljer att sätta etiopiska passlagar före avslöjandet av brott mot mänskliga rättigheter.

För mig är det obegripligt att man kan tycka att förhindrandet av det otillåtna korsanden av gränser är viktigare än avslöjandet av folkrättsliga brott. En människa med reportageblock och kamera går över en av politiker på en karta uppritad gräns. Intervjuar, fotar, skriver, publicerar. Medan politikerna fortsätter understödja fördrivning, mord, våldtäkt. Schibbye och Persson hade kunnat göra stor nytta för människor i Ogaden om dom lyckats med sitt reportage. Journalistiska avslöjanden sätter alltid press på politiker, både där och här.

Från Lidingö till Ödeshög

Danderyd
Lidingö
Lund
Lomma
Täby


Munkfors
Ödeshög
Grums
Bjuv
Eda

Gissa skillnaderna mellan dessa två grupper av orter. Hög inkomst bland de fem första? Hög arbetslöshet bland de fem sista? Hög andel personer med underhållsstöd bland de fem sista? Högre andel tjänstemän mot gamla bruksorter?

Ja, det stämmer förmodligen alltihop. Och det är förmodligen en starkt bidragande orsak till att Högskoleverket i en undersökning kommit fram till att de fem översta har högst andel 24+-åringar i eftergymnasiala studier medan de fem nedersta har lägst. I Danderyd pluggar 76 procent vidare efter gymnasiet. I Munkfôrs är de bara 18 procent.

DÄR har vi ett problem man skulle vilja att regeringen ägnade sig åt framför utförsäljningar av ännu ett par bilprovningar.

Född igår

Man ska väl egentligen inte klaga på åldern hos Svenska Dagbladets ledarskribenter, det är ju fint att tidningen drar sitt strå till stacken för att minska ungdomsarbetslösheten. Men man kan väl ändå förvänta sig att skribenterna inte är födda igår. Utan åtminstone på den här sidan 2006, så att deras alster kryddas av någon slags trovärdighet när dom ska haussa den regering som styrt landet sedan nämnda år. 

Men man kan ju undra. Idag är det Maria Ludvigsson som beklagar att det är så svårt att minska det statliga ägandet. (Rubriken är för tillfället felsatt men texten är i överensstämmelse med den i papperstidningen.)

"Det verkar hart när omöjligt att minska statens midjemått."

Anser Ludvigsson. Okeeeej, tänker jag. Och börjar räkna för mig själv i huvudet.

Arbetslivsinstitutet lades ner (och kvaddade en stor del av svensk arbetsvetenskaplig forskning)
Arbetsmiljöverkets resurser drogs in
Vin&Sprit såldes till fransmännen för att styckas och säljas vidare till finska staten
Bilprovningen såldes ut trots att ingen egentligen tror på idén, annat än att det är dåligt med statligt ägande även när det visar sig fungera bättre än privat som i fallet med
Apoteket som numera inte klarar att ha så enkla saker som ranitidin (brustabletter för sur mage) på lager.

I tre decennier har regeringar ägnat sig åt att minska statens midjemått. Något man kan läsa om hos ovan nämnda ledarsida närliggande tyckare. Och då har jag inte kommit in på kommunala utförsäljningar av bostäder, skolor och sjukhus. Som när Filippa Reinfeldt slumpade bort en vårdcentral till sin närmaste mans bekant. Eller när Modraterna i Stockholm sålde ut en rad köpcentrum till skojarbolaget Boultbee som sedan lät dem förfalla. 

Ministrar som Anders Borg, Sven-Otto Littorin och Mats Odell har ju inte direkt vilat på hanen i sin kamp för att låta privata intressen ta över våra gemensamma tillgångar. Men det är klart, eftersom argumenten för utförsäljning är ideologiska, inte ekonomiska, så förstår jag om Svenskans ledarskribenter inte upplever att bantningen ger någon effekt så länge man har minsta lilla (ofta inbillade) fett att bli av med. 

Min läkare berättade en anekdot då jag vid en vägning berättade att jag vägde tio kilo mindre än jag trott. En annan patient hade varit ute och handlat efter att ha gått ner mycket i vikt. Plötsligt kom en kvinna gående rakt emot henne utan att väja. Bantaren blev irriterad då den andra inte såg ut att vilja vika av, vad var hennes problem? Detta tills kvinnan insåg att den bestämda kvinna hon såg framför sig var hennes egen spegelbild. Hon kände helt enkelt inte igen sitt nya jag. 

Oengagerade mäklare i Vällingby

Jag och maken letar efter hus i Vällingby. Vi vet vad vi vill ha och är beredda att slå till snabbt om rätt objekt dyker upp. Men det är inte helt enkelt. Processen försvåras av mäklare som helt enkelt inte svarar på tilltal. I princip varje gång är det VI som får jaga mäklaren. Det börjar med att man kontaktar dem per mejl för att få mer information om objektet eller fråga om möjligheten till andra visningstider. Det spelar ingen roll om det är Notar, Svensk Fastighetsförmedling eller Husman&Hagberg, det krävs att man får ligga på och jaga mäklaren. Ett enkelt mejl räcker aldrig utan man får mejla igen eller ringa upp. I vissa fall har det gått så långt att vi hoppat av budgivning enbart för att mäklaren aldrig hörde av sig utan det var vi som förväntades ligga på i budgivningen. (Det vanliga är ju att en mäklare ringer och presenterar nya bud.) Nu kommer vi att avstå från att vara med som intressenter på ett radhus för att mäklaren helt enkelt inte svarar på mejl. Som säljare skulle jag bli galen. Men säljarna av alla dessa hus och lägenheter vi varit intresserade av är ju helt enkelt inte informerade. Ofta rör det sig om dödsbon eller äldre personer vars släktingar gått in som ombud. Kanske skulle man ringa dem och berätta om de missade buden.

Frågan är varför. Har mäklarna för mycket jobb, för bra betalt? De borde ju vara intresserade av folk som vill vara med och buda. Eller tycker dom att deras provision ändå blir för låg på radhus i Vällingby att det inte är lönt att anstränga sig det där lilla extra?

Nä, vi blir nog kvar i vår hyresrätt och använder våra pengar till att resa i stället.

PS: Och då har jag inte ens berört detta humbug med acceptpriser. Detta lockpris som används för att folk ska tro att det inte ska bli budgivning. Senaste kåken gick för mer än 300 000  över acceptpriset.

Var e brudarna?

Magasinet Filter läses med stor glädje av min syster. Själv slutade jag läsa efter ett par nummer då jag läste en intervju med en av männen på redaktionen. De hade fått frågan varför bara män jobbade på tidningen och svarade nåt i stil med att det var en helt ointressant frågeställning och att Filter var jättebra, för männen skrev ju ibland om kvinnor. Minns inte exakt hur orden föll men de fick mig att aldrig mer köpa tidningen.

När jag igår på Facebook såg hur Syrran gillat ett foto från Filter blev jag lätt förvånad.

Redaktionen ser ut att ha genomgått en metamorfos. BARA kvinnor! Inte bra det heller givetvis, så jag kände mig tvungen att kontrollera med tidningens hemsida. Och se, inte ett namn som antyder att någon kvinna arbetar på redaktionen.

Brukar försöka lägga band på mig och inte gnälla på denna publikation inför Syrran, eftersom jag ju inte vill ta ifrån henne den underbara läsupplevelsen. (Jag lyckas inte alltid.) Hon gillar verkligen tidningen. Igår kunde jag inte hålla mig utan frågade vad hon trodde kvinnorna på bilden jobbade med. Som prenumerant kunde hon genast kolla upp detta. I det senaste numret var tio av de "medverkande" män och sju kvinnor. (Jag vet inget om längd på artiklar eller anställningsform.) Syrran tror att redaktionen består av kanske 7/3 till männens fördel. (Osäkert vilka positioner dom har.)

"Men givet hur bra magasinet är så skulle alla kunna få vara troll för min del."

Och då tror jag hon menar sådana där troll med svans och spetsiga öron som finns i skogen i Värmland. Inte sådana som finns på Internet, för dom klarar vi oss ju egentligen utan.

Antar att jag på grund av min rabiata sida missar en bra publikation. Och får väl fundera över varför jag inte upprörs av att favoriten Lantliv till största delen görs av kvinnor. Kan bero på att jag vet att dom brukar efterfråga duktiga skribenter så det torde kanske inte vara sååå svårt för en lantligt chic man att erbjuda dem sina reportage. Men det kan också bero på att även en rabiat feminist ibland låter principer stå tillbaka för faktum är att även Lantliv skulle kunnat skrivas från trollgrottan utanför Årjäng utan att jag brytt mig. ;)

Flying over the cuckoo's nest

Som vanligt väcker morgontidningens innehåll funderingar.

Maria Ludvigsson på ledarsidan har helt uppenbart missförstått det här med skillnaden mellan bostadsrätter och hyresrätter. Hon framställer Hyresgästföreningen ungefär på samma sätt som samma ledarsida brukar framställa facket när de senare engagerar sig i något fall på arbetsmarknaden genom att t ex propsa på kollektivavtal om lön och allmänna villkor på arbetsplatser utan medlemmar. Man skulle kunna tro att det rör sig om maffiaorganisationer som lägger sig i hederliga människors verksamhet och går långt utanför sitt mandat. Att organisationerna i fråga faktiskt handlar i sina medlemmars intressen ignoreras av SvD:s ledarsida, då detta faktum inte gynnar sidans argumentation. Det vore helt enkelt bättre om fastighetsägare (och rika hyresgäster) fick bestämma hyran själva.

Vad tidningens politiska personal struntar i, eller stör sig på, är ju själva principen. Att det ska finnas ett samhälleligt skyddsnät så att människor kan bo hyfsat billigt och komma till arbetsplatser där man inte riskerar lönestöld.

Det kan ju låta taskigt att hyresgäster som anser sig ha råd med en hyreshöjning inte ska få bestämma själva om badrummet ska renoveras. (Som när man bor i bostadsrätt.) Men jag antar att Hyresgästföreningen har att väga in samtliga hyresgästers väl och ve, inte bara önskemålen från några få. När dessa senare t ex flyttar till en bostadsrätt står den fördyrade lägenheten kvar och färre har råd att bo där. Det är liksom därför vi är medlemmar i Hyresgästföreningen, för att det är den enda kraft som kan hålla emot hyresvärdarnas lust att dra in mer pengar på sina hyresgäster. (Notera att jag inte är emot normalt underhåll, utan här talar om fullt funktionsdugliga lägenheter, även om vi kanske har olika syn på vad det är.)

Detta sagt vill jag rikta ett tack till min värd, Heba Fastigheter, som häromdagen hängt ett paket på min dörr. En glasskål fylld med favoritpralinerna för att fira att dom fyller 60 år. Blev uppriktigt glad och förstår varför värden får höga betyg i trivselenkäterna. Kan också bero på att dom, tack vare Hyresgästföreningen, tvingas hålla hyrorna på en rimlig nivå.

Nästa artikel som väcker min uppmärksamhet är att SvD:s icke-politiska journalister har granskat Sture Bergwalls journaler från Säter. Sedan han tog tillbaka sina erkännanden, fick resning och friats i flera fall så har tonen i journalerna förändrats. Det har även Bergwalls pivilegier vid Säter. Lufthålspermissioner har dragits in, mattor, böcker och persienner (!!!) har plockats bort från hans rum och omdömena i journalerna är mycket hårda. Nu är han arrogant, gränslös, grandios, provocerande och har psykopatiska drag. Innan han tog tillbaka morderkännandena lät det helt annorlunda. Då var ju dåren medgörlig och omdömena genomgående positiva. Nu ska Socialstyrelsen granska Säter vilket känns fullt berättigat. Särskilt som chefsöverläkare Susanne Nyberg (i pappersupplagan) säger att

"Det är klart att den del patienter kan uppleva det som negativt att man skriver om deras sjukdomar, men anteckningarna i hans journal är inte mer negativa än de som finns i andra patienters journaler."

Ett häpnadsväckande uttalande som får mig att undra om Säter i själva verket är Gökboet. Hur menar chefsöverläkare Nyberg? Utgår hon från samma princip som när vi hade diagnostiska prov i skolan, att resultaten ska fördela sig efter en redan satt normalfördelningskurva och att elevernas resultat inte kan avvika från denna? På Säter är alla dårar (även dom frikända) och då får dom självklart stå ut med dårdiagnoser även om dom råkat förändras drastiskt i samband med att dåren inte längre anser sig vara fullt så mycket dåre som Säter anser. Samma överläkare har år 2012 hänvisat till en 42 år gammal diagnos för att förklara varför 62-årige Bergwall fortfarande lider av samma psykiska tillstånd som när han var 20. Något som redan ifrågasatts av Socialstyrelsen. Det är dags att granska Nurse Ratched och hennes kollegor.

Fyra tusen dagar

Igår var det fyra tusen dagar sedan Dawit Isaak sattes i fängelse. Utan rättegång. Fyra tusen dagar, det är nästan elva år. De senaste elva åren har jag hunnit byta jobb fyra gånger, slutat på facket, börjat på DO. Träffat Lille mannen, gift mig. Begåvats med världens skönaste systerson. Besökt Mongoliet tre gånger, Kina två gånger, Thailand fyra gånger, Kambodja, Portugal, Belgien otaliga gånger, Schweiz, Österrike, Italien fem gånger, Frankrike två gånger. Spanien. Storbritannien, Norge och Danmark fler gånger än jag kan räkna nu, Slovenien, Kroatien, Tyskland, Nederländerna, Ryssland, Litauen, Finland och kanske något mer land som jag nu glömt nämna. Jag har kunnat planera för att resa både till Skottland och Kap Verde i höst/vinter.


Möjligheten att leva, resa och njuta fritt är inte alla förunnat. Låt oss hoppas att Johan Persson och Martin Schibbye inte behöver sitta hela sitt straff med tanke på vad de två skulle hinna uträtta i det fria ordets namn på samma tid. 

Tyssstnad

Nu har det varit tyst här i en månad. Semester och en släng av sjukdom har påverkat. Förhoppningsvis blir det ändring när man kommer in i rutinerna igen.

 

Senaste veckorna har ju givit en hel del att diskutera. Allt från Ulf Brunnberg och hans fans, som hävdar att om man inte kan slåss med eller lyfta 100-kilosmänniskor har man inte i vissa yrken att göra. Tänker på min väninna som jobbar som ambulanssjuksköterska, liten och smal, och att om jag råkade illa ut är hon precis den människa jag skulle önska kom körande med ambulansen. För det finns, hör och häpna, hjälpmedel. Men det är klart, lever man i stenåldern så har man förmodligen inte fattat att dagens arbetsliv sällan handlar om vem som lyfter tyngst eller springer snabbast.

 

Till Julian Assange och hans fans. (Inte sällan samma personer som ovan.) Man häpnar över vad människor som annars verkar ha en del bakom pannbenet (jag talar inte om Assange själv här) kan sprida för idiotier om svenskt rättsväsende. Det är politiserat påstår dom. För att i nästa sekund kräva att svenska regeringen ska lämna garantier om hur vårt rättsväsende skulle komma att behandla en begäran om utlämning. Jo just.

 

Till Christer van der Kwast, Seppo Pentinen och Göran Lambertz som senaste veckan gjort allt för att rentvå sig själva. Dom två förra via den tredje. Han som oberoende skulle granska Quickärendet visade sig inte alls vara så oberoende.

 

Till Anders Behring Breivik som numera sitter där han bör sitta. Och hur jag som vanligen inte är någon förespråkare av superhårda straff tycker att kanske 50 år på 16 m2 och utan internetuppkoppling känns som ett ganska bra straff. Hårt som fan, inte alls någon lyxtillvaro, som vissa personer gapar om i nätforumen. Där kan han sitta den ondskefulle mannen.

 

När man läser om män som ovanstående är det härligt att se två nallemaskerade killar nallebomba Ulf Brunnbergs hus.

Nallebombning av Ulf Brunnbergs hus

Kamp som försvagar

I Svenska Dagbladets kulturbilaga kan vi idag läsa om hur Pride håller på att tas över av queeraktivister. Eller om det var extremvänstern. Eller anarkister. Artikelförfattaren verkar inte se någon skillnad mellan dessa tre grupper. Trots att den enda vetenskapliga källa han använder i artikeln uttryckligen påpekar att alla som kallar sig queer inte är vänsterextrema eller anarkister. I pappersupplagan lyder rubriken "Vänsterextremism det nya hotet mot Pride". Detta har ändrats i nätupplagan redan nu kl halv åtta på morgonen. Nu kidnappas Pride, lite mer svepande, från vänster.

Artikelförfattaren använder sig av anekdotisk bevisföring med t ex Uppsala Pride som ett exempel. Detta är en ideellt arrangerad tillställning av personer som bl a står för antikapitalism. Ett krav för att kunna vara med var att man skulle dela denna politiska åskådning. Vilket Folkpartiet gjorde ett nummer av. Man skulle ju kunna tycka att FP kunde arrangera sina egna, kapitalistiska, arrangemang om dom nu vill och inte behöver vara med på vänsteraktiviteter. (Eller ta tåget till Stockholms Prideparad.) Problemet är att antikapitalisterna i Uppsala använder sig av begreppet Pride, som inte är skyddat. Vem som helst får använda det och att göra det genom att stänga olika grupper ute känns lite som man förfelar hela syftet.

Och där har artikelförfattaren rätt. Pride ska vara inkluderande. Tyvärr finns det grupper som inte håller med. Dessa har en tendens att dyka upp i alla rörelser, särskilt sådana som vinnlägger sig om att vara extra demokratiska till sin form. Alla är välkomna att vara med, alla är välkomna att göra sin röst hörd. Och det gör dom. Men problemet är att dessa personer har så svårt att leva efter just den devisen om någon inte håller med dem. Jag har själv sett detta ske inom Feministiskt initiativ. (Och då är det inte grundarna jag talar om.) Snarare hänfaller dom till sekterism med samma motto som George W Bush, ironiskt nog. Either you're with us or against us. Dom har sett ljuset och vet precis vilken vägen dit är. Med ett ganska aggressivt förhållningssätt skrämmer dom bort alla som förvisso delar deras mål men inte metoderna. Särskilt de som är gamla nog att ha sett detta förr, på 1970-talet.

Nu pratar man även i P1 om hur Pride håller på att tas över inifrån. Men dom gör inte SvD:s misstag att helt förneka hotet från de högerextrema. Medan English Defense League tänker hålla ett möte under Pride skriver SvD att "hotet mot Pride kommer inte längre från högerextrema utan från vänsterextrema". (I ingressen, förmodligen gjord av samma person som skrev den nu ändrade rubriken. Vilket inte lär vara artikelförfattaren.) Detta samtidigt som vi i sommar sett bilder från Ukraina där högerextrema hoppar på huvudet på Prideaktivister.

Det är nog så att det fysiska hotet om våld från de högerextrema alltid kommer finnas där. Medan "hotet" från rörelsens egna medlemmar snarare är att folk inte orkar vara med när vissa grupper, i intersektionalismens namn, vägrar respektera några andra åsikter än sina egna. I förlängningen blir dessa aktivister ganska ensamma, rörelsen försvagas och högerextremisterna kan fira ännu en seger.

Begränsande enfald

Eller enfaldigt begränsad. Det är frågan jag ställer mig när jag läser Svenska Dagbladets ledarsidan den här veckan. Igår fick vi veta att det inte alls är sant att färre kan åka på semester. SCB har ställt frågan på fel sätt när dom utgått ifrån hur många som åker på semester en vecka eller längre. Tänk på alla dessa låginkomstfamiljer som tar en långweekend i Prag! Och på 1950-talet var det minsann inte självklart att man hade råd att åka på semester. Nä, för dit vill vi ju gärna tillbaka. Och kanske är det så att människor prioriterar lyxigare vardag eller att pensionsspara i stället för att åka en vecka till Thailand. (Vem åker en vecka till Thailand?) Man tar sig för pannan. Så enkelt det verkar vara att vara borgerlig ledarskribent. Alla har råd att åka på semester bara man vill. Fattigdom existerar inte i Sverige eftersom det inte syns några svältande, flugansatta barn med svullna magar i TV. Min grannfamilj som tillbringar juli med åtminstone 5-6 vuxna och uppåt tio ungar i en trea i förorten (om än en väldigt trevlig förort) skulle säkert inte mycket hellre tillbringat semestern i en hyrd villa med lediga dagar i ett vänligare klimat. (Nej, dom bor inte där allihop men umgås här på somrarna.)

Idag berättas att förre amerikanske presidenten Ronald Reagan och dito brittiske premiärministern William Pitt tillsatts utifrån kompetens. Jag som trodde att folkvalda tillsattes utifrån popularitet. En popularitet byggd på en kombination av vad man lyckas förmedla till väljarna. Där ingår kanske kompetens men inte nödvändigtvis. (Vilket blir tydligt när man tittar på andra europeiska politiker genom åren, som t ex Silvio Berlusconi eller Jan Björklund.) Pitt som satt över 18 år som PM i slutet på 1700-talet och förnyade Torypartiet beskrivs som en duktig politiker som lyckades ta sitt land genom oroliga revolutionära tider. (Även om jag förmodligen delar få åsikter med karln i fråga.) Dock, jag hävdar att val till parlamentet inte sker utifrån en bedömning av förtjänst och skicklighet utan snarare utifrån förmåga att ingjuta förhoppningar om förändring alt icke förändring, och inte så lite populism. Det blir alltså begränsande att belysa åldersdiskrimineringen i Sverige utifrån dessa två personer.

Och som om det inte räcker. Nu säljer regeringen Bilprovningen till skatteparadiset Cypern, också känt för sina nära band till den ryska maffian. De nya ägarna behöver inte ens betala direkt utan får det på avbetalning. Men det blir säkert lika bra som det blev med apoteken, som numera förser svenska folket med solkräm och skavsårsplåster. Men inte med medicin, för den finns inte på lager. Eller som med Vin&Sprit som slumpades ut till ett franskt företag som genast styckade upp Vin&Sprit, behöll Absolut och sålde resten till finska staten. Så bra det blev.

Om terrorister och enskilda galningar

”Det öppna samhället … är sårbart inför den enskilde galningens oprovocerade meningslösa dödande.”

Sa inte Fredrik Reinfeldt om Taimor Abdulwahad.

Gellet Tamas är mycket bra i DN idag.

"Teorin om den ”enskilde galningen” är inte bara problematisk eftersom den utgår från den mycket långtgående premissen att vissa gärningsmän, oavsett psykiskt tillstånd, kan verka i en sorts vakuum, bortom och utanför den samhälleliga diskursen, utan framför allt för att teorin nästan enbart appliceras på gärningsmän med ”europeisk” bakgrund och därmed upprätthåller och förstärker stereotypa bilder av ”den andre”."

Adlibris bluffar sina kunder

Jag har i många år varit kund hos Adlibris och nöjd med dem. Men på sistone har det börjat strula och deras kundtjänst är inte särskilt hjälpsam. Jag och maken är storkonsumenter av böcker, privat och i jobbet. Han har t ex problem med att få böcker sänt till jobbet då Adlibris enligt egen utsago inte skickar företagspaket till boxadresser. (!) Istället får han åka och hämta paketen i andra änden av stan, utan möjlighet att själv välja utlämningsställe. Nu senast fick jag en order bekräftad men när böckerna kom saknades en bok. Av kundtjänst fick jag veta att boken tagit slut mellan det att de bekräftat min order och utskick. Inte så konstigt kanske eftersom det tar ovanligt lång tid att få sina bokpaket. Ville jag ha boken fick jag lägga en ny order, kundtjänst kunde inte hjälpa mig.

Så när jag öppnar en av mina sommarböcker upptäcker jag att Adlibiris börjar marknadsföra gamla böcker som utgivna 2012. Ingenting om att det rör sig om en ny upplaga (inte utgåva) eller att boken i själva verket gavs ut 1995. När jag skriver och frågar om jag får reklamera den och skicka tillbaka den får jag följande svar. 

"Gällande bokens utgivningsdatum så är det datum som anges på vår hemsida det som gäller för den specifika boken – inte för originalupplagan. Det datum som står os oss gäller således."

Nej, Adlibris. Vad som gäller är att ni försöker bluffa era kunder och sälja gamla böcker som nya. Jag har läst varje bok av Minette Walters och det ringde en varningsklocka när jag såg titeln på denna, men eftersom ni anger att den är utgiven 2012 slog jag till. Och blev lurad att köpa en bok jag läste för snart 20 år sedan och redan har i bokhyllan. (Där det står så mycket böcker köpta från er att jag inte tog mig för att leta innan beställning.) 

Riktigt dåligt och med tanke på allt strul och bjäbbiga svar som det ovan så är det sluthandlat hos er efter många år och avsevärt många fler bokinköp.

Oslo warning

I often use Booking.com when I book hotels all around the world. I have booked hotels in China, Thailand, Portugal, UK, Sweden, Norway, Croatia and so on. And it works very well. Most of the times. With Oslo as an exception. The two times I have booked via Booking.com in Oslo there have been problems. Who's to blame? Probably the Oslo hotels. The problem is that the Booking.com site does not allow you to make a review of hotels you have not lived in, and hence people do not get warned. And Booking.com is, after all, a site that is dependant on its customers' reviews.

In August 2009 we were going to a wedding. The reception was in Grünerlökka so we booked the Anker Hostel. We arrived in the evening and the rain was pouring down. At the reception I was told that we had been relocated to another establishment, the Anker Hotel, next door. That turned out to be a better option so we had no reason to complain. Only that it had been nice to have been told in advance. When giving the usual review I did not get the option of ticking 'was relocated by hotel', all options are focused on that you did not stay in the hotel by your own choice.

This summer we were having friends over from the UK. We were to meet in Oslo and I booked an apartment in Chateau Apartments in Grünerlökka. I even emailed them to make sure it was OK that we stayed two couples and one 3-year old in this two bedroom apartment. The booking took place in the beginning of May. When we arrived in the middle of June it was raining cats and dogs again. Driving into Oslo our friends call us and tell that there is no apartment for us in the hotel. Instead they have relocated us to another hotel close to Frogner, in a completely different part of town. They claim to have emailed me but this is simply not true since all other emails from Booking.com reach us but not this one.

Upon arrival to the new hotel we find that Chateau Apartments has booked us a double room with two extra camping beds. That we were to share, four adults and one child. They thought that this double room was an OK replacement to a two bedroom flat with kitchen and livingroom area. We didn't think so and thank's to the new hotel and their good relations with Booking.com we got two double rooms. It worked OK but we missed out on the evenings together, after the child had been put to bed. And we missed out on Grünerlökka.

So, be careful should you decide to go to Oslo and book via Booking.com. This warning only has to do with this particular city. As I wrote above we have had no problems booking rooms in Beijing, Bangkok, Oporto and other places, probably because we have happened to choose serious hotels.

Booking.com offered to reimburse us for any extra costs. We didn't have any after having to argue for a while in the new hotel and after the manager came and settled everything. Probably after having had a discussion with Booking.com. So this critique mainly refers to the Chateau Apartments.

Sommarläsning

Utöver den pågående In the Kitchen av Monica Ali och Minette Walters senaste som väntar härnäst. Inbillar mig att jag behöver mer semester än jag har...

Förbjud dålig Skagenröra

Efter att ännu en gång smakat på äcklig Skagenröra bestående av majonnäs och crabsticks funderar jag på om jag inte skulle starta en matblogg i stället. Och börja med ett test av just Skagenröror. Häromsistens skulle jag testa Tossebergsklättens (utsiktsberg norr om Sunne, se bilden innan) stora räkmackor. Räkor och macka var OK men under räkorna låg en stor hög med kladdig majonnäscrabstickröra och förstörde hela upplevelsen. Nä, i stället kan jag rekommendera Fiskelägets Skagenröra. Och räkmackorna ska hållas rena från äcklig crabstick.

Semester hemma

Senaste två veckorna har vi semestrat i Värmland och Oslo. Lite ovanligt att vara turist i sitt eget barndomslän. Men shit vad vackert det är, som här från Tossebergsklätten med utsikt över Lysvik. Om ni kommer till Värmland i sommar anbefalles två besök:

1. Nämnda utsiktsplats med besök i vänliga Sunne. 

2. Lars Lerins nya museum på gamla danshaket Sandgrund i Karlstad. Jag har redan varit där två gånger och det lär bli fler.

Nu är det åter i selen i juli innan semestrandet fortsätter.

Kasta inte sten i glashus Allianspolitiker.

På Brännpunkt gnäller Alliansens företrädare om att oppositionen anmäler och fäller de borgerliga ministrarna i Konstitutionsutskottet, KU. I stället för att ta åt sig av kritiken skyller dom ifrån sig. Som vanligt, alltså. Och hävdar att det handlar om partipolitik.

Därför har jag roat mig med att kontrollera antalet anmälningar till KU. Jag utgår från att oppositionen har störst benägenhet att anmäla men har inte gått igenom varje enskild anmälning. Mellan 2002-01-01 och 2006-10-01 gjordes 155 anmälningar till Konstitutionsutskottet. På fyra och ett halvt år. Mellan 2006-10-01 till 2012-05-21 har 171 anmälningar gjorts på ca fem och ett halvt år. Om man slår ut det per år visar det sig att under S-regeringen gjordes 34,44 anmälningar per år för den period då S satt vid makten med stöd av V och MP. Sedan Alliansen tog över har 31,09 anmälningar per år inkommit.

Sluta gnäll nu regeringen och bete er som vuxna, ansvarsfulla folkvalda! När ni hamnar i opposition om två år kommer ni åter att få tillfälle att ta upp ert KU-anmälande.

Rasist-EM

Nej, det är inte unikt för Ukraina och Polen med rasistiska huliganer på fotbollsarenorna. Sådana finns i Sverige och Storbritannien också. Skillnaden är att ordningsmakten tar problemen på allvar här. I Ukraina förnekar polisen att det förekommer rasism på arenorna samtidigt som vi med egna ögon och öron ser och hör hela läktare göra nazihälsningar och utstöta apljud. Hur ska denna polis kunna skydda mörkhyade människor från mobben? När dom till och med kan kasta sig över inte ont anande besökare inne på arenorna? Varför ska polisen ta det på allvar när UEFA vägrar acceptera problemet och skjuter budbäraren (i bloggposten nedan Sol Campbell). Borde inte myndigheterna i Polen och Ukraina reagera när ett annat lands utrikesdepartement går ut och ber sina medborgare med icke-europeiskt utseende och tillhörande religiösa minoriteter att vidta försiktighetsåtgärder?

"Our travel advice for Ukraine does recommend that travellers of Asian or Afro-Caribbean descent or individuals belonging to religious minorities take “extra care”. It is important to note that does not mean we are advising against travel to the country. Rather it is about taking simple steps to stay safe such as travelling as part of a group; avoiding walking alone at night outside of city centres; and not reacting to any possible provocation."

Jag förstår att man inte kan ha en regel där EM endast får hållas i länder utan rasism, för då skulle det inte bli något EM. Däremot borde ett minimikrav för arrangemanget vara att det nationella fotbollsförbundet, UEFA och ordningsmakten i dessa länder tar problemen och hotbilden på allvar.

De korta bilder jag sett från BBC:s dokumentär kanske inte kommer vara representativa för EM, som David Fjäll säger till DN så lär publiken vara annorlunda sammansatt vid ett EM än vid andra matcher. Men om jag förstått saken rätt så var en av matcherna som BBC:s team följde just en match mellan Ukraina och Sverige. 

Av erfarenheterna av alla försök att arrangera Pride i Östeuropa att döma så känns det inte som om polisen i dessa länder har fokus på mänskliga rättigheter och alla människors lika värde. Risken blir därmed överhängande att det blir ett EM i rasism vi får se i stället för i fotboll. Har jag fel blir jag glad.

Ens värsta sidor

Ens värsta sidor kommer fram när man ser inslag i Rapport eller läser artiklar i Dagens Nyheter om de män, och några kvinnor, i Polen och Ukraina som tydligen gjort det till sin uppgift att knacka bög, stå och göra apljud och hitlerhälsningar på fotbollsläktaren samt misshandla andra besökare på grund av deras utländska utseende. Jag har mycket jag skulle kunna säga om dessa halvmänniskor. När jag ser deras pantade nunor i TV eller denna bild i DN fylls jag av ren och skär vrede. 

Det är dock ingenting mot vad jag känner inför UEFA och arrangörerna av fotbolls-EM samt polska och ukrainska staten. Som inte tar läktarvåldet och hatbrotten på allvar. Som inte kan garantera människors säkerhet. Om det är denna lynchmobb som styr i dessa länder så kanske man skulle ställa in hela arrangemanget. Då är det, som Sol Campbell, säger inte säkert att gå på fotboll, och bättre att stanna hemma. När till och med spelarnas familjer väljer att inte åka med till Ukraina är det ett stort problem. Men så ser inte UEFA på det hela. Deras EM-bas i Ukraina tycker att Campbells uttalande är oförskämt mot UEFA och förstår inte syftet med det.

Syftet är kanske att sätta fokus på att UEFA är en skitorganisation som stoppar huvudet i sanden och försöker dribbla [pun unintended] bort det faktum som Sol Campbell så förtjänstfullt lyfter fram:

- Tills vi sett en avsevärd förbättring där ni tagit hand om problemet, förtjänar ni inte denna prestigefyllda turnering i ert land.

Det är inte att vara oförskämd, det är att konstatera det enda riktiga. Det är UEFA som är oförskämda som inte tar problemen på allvar trots fina ord om nolltolerans mot rasism.

Som det passar en

Jan Björklund. Nu har han blivit överkörd i riksdagen i frågan om legitimation av hemspråkslärare, ett krav som V+S+MP drivit under längre tid. Dom anser att alla lärare ska vara legitimerade, det vill säga lärarutbildade oavsett vilket ämne dom undervisar i. Ett krav som även drivits av lärarfacket. Om detta har S motionerat. När motionen skulle behandlas i riksdagen såg det som vanligt ut som att de rödgröna skulle förlora, då vågmästarna SD i över 90 procent av omröstningarna röstar med Alliansen. Men inte denna gång, i kammaren vände plötsligt SD och röstade på S-motionen, trots att den enligt dem innehöll skrivningar de inte kan hålla med om. Jan Björklund, ja han blev jättearg. Och började rya om att detta innebär en "slakt av hela undervisningen". (Look who's talking, tänker man.)

- Det skulle slå sönder och förstöra hela den svenska modersmålsundervisningen. Det innebär en slakt. Förmodligen är det just det som Sverigedemokraterna är ute efter, men jag är förvånad över att de rödgröna är beredda att medverka till det.

Aha! Det innebär alltså att alla de gånger SD röstar med Alliansen efter att denna lagt förslag i riksdagen så b bidrar Alliansen till SD:s politik. Det är en djärv slutsats kan man tycka. Att om någon håller med dig så kommer du omedelbart att stå för dennes åsikter.

Jan Björklund är en populistisk fjant. Tyvärr har han också inflytande att sabotera den svenska utbildningen. Något som till exempel de små högskolorna med all säkerhet kommer bli varse vad det lider. Listan på Björklunds tilltag kan göras lång, senast är det utvärderingssystemet i högskolan som kritiserats, både här hemma och på internationell nivå. Varpå Björklund svarar och genast beslås med felaktigheter och anklagas för att vara skandalöst felinformerad. Ja, eller så lyssnar han helt enkelt inte på experterna utan bara på sig själv.

I en sån värld kan man ju vrida på fakta lite som man känner för. Så att det passar ens åsikter.

Tänk på barnen i Afrika

Idagsidan i Svenska Dagbladet har under en tid publicerat artiklar om fattiga människor i Sverige och hur fattigdom påverkar en som människa. Idag var det dags för obligatoriska läsarbrev. En person med signatur Malina lät meddela att ingen är fattig i Sverige i jämförelse med verkligt fattiga länder. En fattigpensionär som lever på 6 000 kr i månaden är inte fattig i jämförelse med en verkligt fattig människa i Afrika. Fattiga i Sverige ska inte jämföras med andra svenskar, d v s dom som enligt statsministern är "etniska svenskar" och befinner sig mitt i livet, i arbete. Fattiga människor i Sverige ska självklart jämföras med med människor som bor i ett helt annat klimat, i en helt annan del av världen, i en helt annan stat med andra prisnivåer. Är det rimligt? Eller är det bara ett sätt att blunda för att det även här finns människor som har svårt att få ekonomin att gå ihop? Att det även här finns helt barn som växer upp utan att kunna ta del av det som kompisarna har i sina liv, bara för att dessa barns föräldrar är fattiga utifrån svensk ekonomi mätt. Barn som får överleva på skollunchen. Barn som aldrig kan följa med på skolresor för att skolan tar ut avgift av föräldrarna. Det måste vara rätt bekvämt att blunda och nynna för sig själv att dessa barn ändå har det bättre än barnen i slummen i Indien.

När jag var liten var uttrycket "tänk på barnen i Biafra" ett uttryck som vuxna använde för att få oss medelklassungar att äta upp maten. Idag verkar det ha blivit ett uttryck för att få de barn som inte kan äta sig riktigt mätta att ändå vara tacksamma, och sluta gnälla.

Svenska Dagbladet slinter på sanningen

När man vill bevisa en tes händer det ibland att man blir lite ivrig, och slinter. Det vet alla som studerat på universitetet. Ledarsidor har inget krav på vetenskaplig stringens, men ibland skulle man önska ett visst mått av hederlighet. 

Idag är det Sanna Rayman som beskriver långbänken på 00-talet då vi väntade och väntade på en diskrimineringslagstiftning på grunden ålder. Detta sammanföll i tiden med utredningen av hela diskrimineringsskyddet och regeringen, då ledd av Socialdemokraterna, valde att utreda grunden ålder tillsammans med övriga sex diskrimineringsgrunder i en stor parlamentariskt sammansatt utredning. Sådana utredningar finns knappast längre, då den nuvarande regeringen föredrar ensamutredare utan inblandning av andra än dem de själva utsett. 

Sanna Rayman får det i sin ledare att framstå som att regeringen före 2006 inte gjorde ett dugg i frågan. Sen kom Nyamko Sabuni och "presenterade" på bara två år en stor ny diskrimineringslag 2008. (Diskrimineringslagen 2008:567) Att Sabuni inte varit med under utredningen nämner inte Rayman. Att utredningen påbörjats av S-regeringen redan januari 2002 får vi inte heller veta i Svenska Dagbladet. Den som inte är insatt kan i stället tro att det var Sabuni som trollade fram en ny lag på rekordtid, helt på eget initiativ. Medan regeringen bara gjorde det den var nödd och tvungen till, presenterade en proposition.(Prop 2007/08:95 Ett starkare skydd mot diskriminering.)

Sålunda, SOU 2006:22 En sammanhållen diskrimineringslag låg klar i januari 2006, långt innan Sabuni blev minister. Sen tog det nära på sex år för Alliansregeringen att presentera ett utvidgat skydd mot åldersdiskriminering.

På en punkt har Sanna Rayman rätt dock, lagen innehåller för många undantag.

Politikerpension

Så var det dags igen då. Medierna kör sin årliga (eller är det halvårsvis?) s k granskning av f d riksdagsledamöters ersättningar. Det finns flera mycket bra skäl till att riksdagsledamöter har inkomstgaranti efter att deras mandatperiod är slut. Ett är att  med en hyfsad ersättning blir människor mindre benägna att ta emot mutor. Ja, det finns undantag som t ex låter oljeföretag bjuda på resor till Frankrike, men tanken är att man inte ska behöva låta sig mutas. Ett annat skäl är att få personer förmodligen skulle ge sig in i politiken på den här nivån om man inte hade någon slags fallskärm. Det är inte alla arbetsgivare som är jättesugna på att anställa en 55-åring som suttit i riksdagen för t ex Vänsterpartiet i åtta eller tolv eller sexton år. Det kan alltså vara svårare för vissa f d riksdagsledamöter att hitta arbete än det är för vissa socialdemokrater och moderater som sugs upp av PR-byråer.

Men, så hittar Rapport en miljöpartist i Örebro att intervjua. Varför han ens låter sig intervjuas är outgrundligt. Men han var i allafall ärlig. Han har inte sökt ett enda jobb på två år. Varför då? Nej, han har inte känt för det. Han har ju betalt. Han behöver fundera över vad han ska göra.

Och det är då även jag, som brukar försvara pensionssystemet, börjar ilskna till. För det var ju inte tanken, att man skulle få betalat av staten fram till pension för att man suttit några perioder i riksdagen. Kanske riksdagen skulle börja göra som Arbetsförmedlingen och ställa lite krav på att de före detta ledamöterna ståt till arbetsmarknadens förfogande. Söker du inga jobb blir det heller ingen pension.

KD ifrånsprungna av verkligheten

Läser i SvD att KD:s partiledare vill att pappamånaderna avskaffas eftersom föräldrar är bättre än staten på att bestämma vad som är bäst för deras barn. (Hela artikeln finns ännu inte på webben.) 

Bra. Då behöver inte föräldrarna statens pengar heller då? Annars vore det väl naturligt att vi som skjuter till miljarderna också bestämmer vart dom ska gå.

KD har i senaste mätningen ett väljarstöd strax över 3,4 procent. I senaste valet kom dom in i riksdagen enbart för att moderata väljare oroade sig för att Alliansen skulle förlora regeringsmakten. Hemmafruideal, homofobi, förtryck av transsexuella och abortmotstånd räcker liksom inte för att bli ett större parti, så här 2012. Staten genom väljarna verkar inte överens med KD.

När jag och fackförbundet jag jobbade på började driva frågan om delad föräldraförsäkring 2003 blev många, medlemmar och anställda ombudsmän, förbannade. Dom resonerade precis som Göran Hägglund att det ska vi inte lägga oss i. Men vi lät oss inte avskräckas utan jobbade idogt på, visade på statistisk diskriminering av kvinnor där arbetsgivare med statistiken som stöd tar för givet att kvinnor är borta från jobbet och hellre anställer män. Där kvinnor och män tjänar hyfsat lika fram tills barnen kommer, då dyker kvinnors löner för att aldrig återhämta sig. Om man verkligen står för idén om lika lön oavsett kön måste man rimligtvis även stå för lika föräldraförsäkring oavsett kön.

Opinionen har svängt sedan 2003. Då brukade nära 90 procent av de tillfrågade säga nej till delad föräldraförsäkring. I februari frågade SvD sina läsare om de ville ha en delad försäkring och av 1000 personer svarade 51 procent ja. Oavsett tyngden i en webenkät så ger det ändå en fingervisning om att något hänt. KD håller på att bli ifrånsprungna av verkligheten även i denna fråga.

Om staten nu ska betala ett antal miljarder per år i föräldrapenning är det ju bara rimligt att staten också tar de hänsyn som togs när försäkringen infördes. Nämligen att syftet med hela försäkringen är att kvinnor ska kunna jobba, upprätthålla arbetslinjen. Det är intressant att ett Alliansparti går rakt på tvärsen mot arbetslinjen och i stället jobbar för att fler kvinnor ska stanna hemma, längre. För vad syftar annars borttagandet av pappamånaderna till?

Nä, dela föräldraförsäkringen rakt av. Hälften till ena föräldern, andra hälften till den andra. Föräldrarna får se det som en möjlighet, inte en absolut rättighet, att staten hjälper till med försörjningen så att båda kan ta hand om sina barn och försörja sig samtidigt. Om jag som man väljer att inte ta hand om mina barn under denna sjumånadersperiod (eller nio om man pytsar ut det under föräldraledighetsperioden) av deras liv får jag heller inga pengar från staten, eftersom jag jobbar och får lön. Om jag som kvinna vill ta hand om barnen längre period än sju (nio) månader får väl den lönearbetande pappans lön räcka även till detta. Staten ska inte bidra till upprätthållandet av strukturer som bidrar till ojämställdhet. Pengarna som staten sparar på pappor som vägrar ta ut föräldraledigt skulle ju lämpligen kunna läggas på förskolan.

Politikens enfant terrible

Ilmar Repalu, denna politikens enfant terrible. Så hemsk är den socialdemokratiske kommunpolitikern att Högern kräver att demokratin sätts ur spel. USA:s president Obama skickar ett särskilt sändebud till Malmö för att läxa upp den folkvalde. Folkpartisten Erik Ullenhag, tillika integrationsminister, tar tillfället i akt att kalla Repalus uttalanden om judar "okunninga och fördomsfulla" och, i partipolitisk iver, hävda att Repalu förstör Sveriges rykte utomlands. (Vad gör då Ullenhags regeringskollega Lena Liljeroth Adelsohn (M)?) Repalus uttalanden tolkas ofta som att han blandar ihop Malmös judar med staten Israel, som att han beskyller svenska judar för vad israeliska politiker tar sig för. (Vilket kan bero på att politiken i det här fallet bygger på religionen, men också på att Repalus uttalanden ibland återges utanför sitt sammanhang. Men också för att han faktiskt gör denna sammanblandning.) Är Repalu ensam om att uttala sig på ett sätt som kan tolkas som att man kollektiviserar vissa personer? Den öppna antisemitismen i Malmö förklarar Lena Posner Körösi vid Judiska centralrådet så här:

- Det finns en stor grupp med rötter i Mellanöstern och i den en liten gruppering av islamister med antisemitiska föreställningar. Det kopplar de till konflikten i Mellanöstern och då blir kollektiviseringen av judar självklar för dem.

Vad har den stora gruppen med rötter i Mellanöstern med den lilla grupperingen islamister med antisemitiska föreställningar att göra? Annat än ursprunget? Finns det judar i Malmö med fördomar om muslimer och hur förhåller dom sig till hela sin ursprungsgrupp? (Uppenbart har Simon Wiesentalstiftelsen kunnat bjuda in Ted Ekeroth (SD) att tala på deras möte i Malmö.) Skulle man kunna vända på rollerna i uttalandet ovan utan att anklagas för just kollektivisering? Eller blir det något som Repalu skulle kunna tänkas yttra?

I Svenska Dagbladet undrar ledarsidan hur länge till Stefan Löfven kan ha förtroende för Repalu. Som om Repalu var tillsatt av partiet, inte av väljarna i Malmö. Här har vi alltså en annan makts president, ett borgerligt partis representant, en stor borgerlig morgontidning och en religiös förening som vill sätta sig över väljarna. Socialdemokraten Repalu ska bort.

Man kan inte annat än undra när Obama kommer skicka Folkpartiet ett sändebud för att hjälpa till att läxa upp Lena Liljeroth Adelsohn för tårtspektaklet eller någon Sverigedemokrat (t ex Ekeroth) som talar nedsättande om muslimer som grupp.

Oväntade drömmar

På Svenska Dagbladets ledarsida brukar man sällan försitta chansen att kritisera att LO:s stöd till det socialdemokratiska partiet. Det är, enligt ledarsidan, snudd på oanständigt att en medlemsstyrd organisation beslutar att ekonomiskt stödja ett visst parti. (Vilka som stödjer regeringspartiet Moderaterna vet vi ju lite om eftersom det sker i lönndom. Det går alltså inte att se om t ex Svenskt Näringsliv pumpar in pengar till partiet. Något säger mig dock att de borgerliga tyckarna på SvD inte tycker att detta vore en lika stor skandal.)

Idag kan vi dock se en något udda svängning i frågan. Då ledarskribent Maria Ludvigsson efterlyser att (S) bör styra över facket. Facket, i det här fallet det kvinnodominerade Handels, borde tas i örat av partiordförande Löfvén. Fast Ludvigsson kallar det "facklig-politisk samverkan". Handels borde vika ner sig på samma sätt som IF Metall gjorde i lönerörelsen 2009. Det kan väl Löfvén se till att fixa nu när han är ordförande i (S).

Så på ledarsidan i Sveriges blåaste tidning anser man alltså att politikerna ska styra över facket. Samtidigt som en medlemsstyrd organisation inte själva får välja var dom vill satsa medlemmarnas pengar. För mig låter det som om vissa drömmer om ett mer kommunistiskt samhälle.

Språktest för sakens skull

Igår skrev Erik Ullenhag och Johan Pehrson (båda FP) en debattartikel på Brännpunkt. Dom var arga över att Rikspolisstyrelsen beslutat att ta bort svenskprovet vid intagningen till Polishögskolan. RPS tycker att det räcker med att det krävs särskild behörighet i svenska för att alls kunna söka in. De sökande måste alltså ha genomgått gymnasiet med godkänt i svenska språket. (Det kravet gällde f ö redan för 25 år sen när jag gick ut gymnasiet.) Dessutom får dom genomgå ett antal intervjuer inför antagning varpå skolan gör en samlad bedömning. Sedan följer två års polisutbildning, på svenska.

Kraven är samma krav som för de flesta högre utbildningar. Men integrationsministern, han är orolig över att en massa människor ska bli... ja, vad då, integrerade?

Exakt hur stor är risken att en person efter tre års gymnasiestudier och två års högskoleutbildning inte skulle klara att "föra dialog med människor" utan andra "förstärkningsvapen"? Och vad menar batongliberalerna egentligen? Att dom där invandrade poliserna är mer benägna att ta till vapen? För att dom inte gjort ett extra språktest?

Nä, det här är en av orsakerna till att jag har så genuint svårt för Folkpartiet. Dessa opportunistiska symbolfrågor där man gör allt för att göra skillnad på vi och dom. Där högre krav ska ställas på en utbildning där man medvetet försöker öka antalet människor med utländsk bakgrund, än på alla andra utbildningar. Som RPS mycket riktigt påtalar, för att bli åklagare behövs inga extra språktest. Men det är kanske skillnad på ett G i svenska, beroende på var du kommer ifrån?

Dagens konsumentblogg

Ni som såg senaste avsnittet av Plus fick lära er att reklamera varor. Idag fick jag se en kvinna försöka på Coop Extra i Vällingby. Vi handlar ganska ofta där men efter dagens uppvisning av kundfientlighet byter jag nog till Hemköp.

Kvinnan kommer in med en kartong kokosbollar (sådana där vita kletiga doppade i choklad och kokos). När hon öppnat kartongen var dom trasiga och gick inte att äta utan sked. Nu ville hon byta. Kassörskan var dock kallsinnig.

- Nej, den kan du inte byta! Den är ju öppnad, då kan vi inte göra nåt och sälja dem igen!

Snopet fann sig kvinnan i detta och jag ångrar att jag inte frågade om kassörskan verkligen menade att dom skulle sälja trasiga kokosbollar en gång till. Eller lämnat mina varor på bandet och gått därifrån. Där hade man önskat att Plus varit med med hemlig kamera så att den kundfientliga kassörskan fått synas inför publik. Det är ett sådant beteende som ger en dålig smak i munnen och gör att man inte blir särskilt sugen på att handla i butiken i fråga. Vilket vi, jag och kvinnan, ju inte heller behöver.

Lika som bär

Inte bara utseendemässigt.

Quality of foreign news on Fox News

And then people wonder why Americans sometimes seem to be quite ignorant.

Om du inte har min sorg, sörj då inte!

Idag är det Cornelia Edvardsson som i en krönika i SvD slår fast att användandet av ordet "hen" är det mest onödiga ingreppet i svenska språket någonsin. (Alltså inklusive försök att stava juice jos och utbytandet av de/dom mot dem.)

Har någon tvingat Cornelia Edvardsson att använda ordet "hen"? Nej, förmodligen inte. Så om det nu är så fullständigt onödigt med ordet "hen" i stället för att t ex skriva "hon/han" så varför då ägna en hel krönika åt denna oväsentlighet? Edvardsson och hennes meningsfränder lägger sannerligen en massa kraft på saker dom inte bryr sig om. Om du nu inte har min sorg, Cornelia, varför då sörja så intensivt?

Detta sagt så ska jag erkänna att jag i början tyckte ordet "hen" var töntigt. Eftersom jag är ganska konservativt lagd när det gäller behandlingen av vårt gemensamma språk. Jag får till exempel rysningar av ordet "dem" när vederbörande menar "de". Men om folk vill låta obildade så får dom väl prata/skriva som "dem" vill. Vad avser hen så har jag upptäckt att det är ett ganska smidigt ord att använda när man inte vet könet på den man pratar eller skriver om. Och häromdagen fick vi ju i Cornelia Edvardssons tidning veta att det inte direkt är någon risk att utveckla motsatta könsceller för att man börjar använda ordet i fråga.

Dock skulle jag vara glad om folk lät bli att blanda ihop kön med sexuella preferenser. Varför bygger du halmdockor om vilken sexuell preferens dagisbarn kommer ha när dom växer upp? Det finns knappast någon användare av ordet "hen" som tror att ordet påverkar barns sexuella läggning. Däremot kan det, möjligen, påverka ens syn på könsroller. Att alls ta upp denna diskussion i sammanhanget tyder nog snarare på att man, i motsats till vad Edvardsson skriver, tror att ungar blir homosexuella av användandet av ordet "hen". Och den uppfattningen ska nog kletas på någon annan än feministerna.

Gemene man tycker till

Krönikören och krigsexperten Johanne Hildebrand är arg. Hon har varit på krogen med sina soldatkompisar och träffat "Gemene man". Här i form av en blond (tydligen en viktig uppgift Hildebrand vill delge oss) kvinna utan några som helst kunskaper om krig. Ändå hade kvinnan mage att ifrågasätta svenska soldaters närvaro i Afghanistan. Det vet ju vi som följt Johanne Hildebrand i krönikevärlden att så får man inte göra. Vi må ha yttrandefrihet även för "gemene man" men nån måtta får det vara.

Vi som tror att det finns andra sätt att nå fred än att kriga är inget annat än förvirrade LSD-knarkare, enligt Hildebrand. Johanne Hildebrand tillhör dem som anser att krig ger fred. Att (våra) soldater är goda och (deras) terrorister onda. Huruvida Afghanistanexemplet utgör något slags bevis för att svensk närvaro varit framgångsrik i skapandet av fred är vi nog en majoritet förvirrade knarkare som frågar oss. Någon skriver i en kommentar att svenskarna knappast varit eller är för en svensk insats i Afghanistan, oavsett vad en majoritet i riksdagen tagit för beslut.

Hildebrand verkar även tro att ingen annan skulle bli ifrågasatt på detta sätt. Nu har jag inte en krönikeplats i SvD där jag kan skriva av mig när det händer irriterande saker i mitt privatliv. Jag kan dock här på bloggen intyga att ifrågasättande för ens yrkesval knappast är unikt för soldater som fattat ett eget beslut att åka till Afghanistan. Jag kan tänka mig att många journalister fått svara för vad t ex Lena Mellin och Jan Helin tar sig för. (Ännu mer långsökt än soldaten som frivilligt väljer att resa till kriget.) Kanske har Johanne Hildebrand själv någon gång tagits för en kulturmarxist (vanlig bild av svenska journalister) av någon som fått se henne första gången och får veta vad hon jobbar med, någon som inte läst ett ord av vad hon skrivit. (Vi som läst henne vet ju bättre.)

Eller, för att ta något jag själv har lång och djup erfarenhet av, vi som jobbar inom facket eller med jämställdhets- och mångfaldsfrågor. Jag har under hela mitt liv arbetat med att hjälpa människor ta till vara sina mänskliga, demokratiska och lagliga rättigheter, för närvarande i statlig tjänst. För detta blir jag ibland ifrågasatt. Jag, lagen, FN-konventionerna och hela min kunskap och professionella erfarenhet får ibland stå inför skranket med domare som aldrig tagit en poäng i vare sig juridik eller samhällsvetenskap. Mer så förr, när jag liksom Hildebrands vän pratade om mitt jobb.

De som Hildebrand föraktfullt kallar "gemene man" har ofta förutfattade meningar om saker och ting, inte sällan byggda på vad Hildebrand och hennes kollegor skrivit. (Eftersom det snarare är i medierna än på universitetet dom skaffat sig sin uppfattning.) Befinner man sig inom ett område som är förhållandevis lätt att tycka till kring, till skillnad från t ex matematik eller teknisk fysik, så finns det ingen hejd på hur mycket folk vet om t ex idéhistoria eller juridik. Det räcker att ha en idé, en tanke, en åsikt, för att ifrågasätta t ex en hel religion, alla dess utövare och dessas lagliga rättigheter. Eller att ha läst en krönika i Svenska Dagbladet för att veta exakt hur det går till på facket.

Jag har en väninna som på frågan vad hon jobbar med (ombudsman på facket) brukar svara "jag jobbar på kontor". Det kanske Hildebrands kompis skulle testa också om han vill undvika bråk på krogen eller att få förklara sig för "gemene man". (Sen att det är gemene man som betalar både hans och min lön är kanske något man bör ha i åtanke, om man som Hildebrand efterlyser tacksamhet.)

Flashing

Ibland tänker jag att man skulle ta en tråd under rubriken Integration och invandring på Flashback. Så skulle man leta reda på identiteten samtliga som kommenterar med inlägg som innehåller "hona", "sliddjur", "neger", "fitta", "kulturberikare" osv. Sen skulle man lägga ut en interaktiv karta på nätet till dessas arbetsplatser (eller hem, för jag har en känsla av att arbete saknas i många fall). När man för musen över detta hem/arbetsplats poppar sedan en bild upp med namn, adress och foto på personen i fråga. Så att vi alla kan se vilka dom är, dom tuffa manstrollen som är så frispråkiga bakom anonymiteten. Ungefär som när någon lagt ut några av alla hatiska kommentarer om kvinnor som väljer att inte raka sig under armarna. Där kan man (d v s vänner, föräldrar, bekanta, potentiella arbetsgivare osv) se att det är Nisse Karlsson, 19 år, på Xgatan i Stockholm som skulle slå sin tjej på käften om hon inte rakade sig under armarna.

Av någon anledning tror jag att även 19-åringarna skulle besinna sig. För något säger mig att dom inte riktigt vågar säga det dom skriver på nätet rakt upp i ansiktet på granntjejen eller -killen. Det är lätt att vara politiskt inkorrekt när man inte behöver stå för det.

PS: Och ni anonyma som brukar försöka kommentera här, ni är mer anonyma än undertecknad så ni kan bespara er en massa dravel om att jag inte bloggar under mitt fulla namn. Kommentarsreglerna gäller fortfarande.

Färdigsemestrad

för den här gången. 17 dagar i Thailand med besök hos Mamma och Göran i Rayong, på Koh Samet och en vecka i Bangkok. Semestern kröntes med matlagningskurs hos Amita's Cooking Class och cykling med Bangkok by Bike. Båda rekommenderas varmt. (Som tammen på bilden är gjord av Lille mannen.)

Bodde gjorde vi på fantastiska Shanghai Mansion i Chinatown. Jag älskar Bangkok. Får jag som jag vill skippar vi öliv och lägger mer tid i storstan nästa gång.

Nu börjar sökandet efter ett bra resmål för jul och nyår. Tips mottages. Krav är att det ska vara varmt och finnas gott om aktiviteter.

Sorg

Idag fick vi veta att en av våra närmaste vänner i Mongoliet gått bort, 31 år gammal. Vi vet inte mycket om vad som hänt men tydligen lämnade hon hemmet för ca 1,5 månad sedan och försvann. I slutet av januari fann man henne död på ett berg utanför stan. Vad som hänt är okänt och dödsorsaken ännu inte fastslagen. Självklart far tankarna iväg. Både till vad som hänt och till hennes man och två döttrar.

Vi hade sett fram emot att ses i sommar igen, göra utflykter tillsammans, sitta i en ger och elda och äta rökt korv och dricka vodka tillsammans. Jag hade idéer om hur vi skulle kunna starta ett export-importsamarbete tillsammans. Nu blir det inte så. Det kommer bli tomt utan hennes positiva, vänliga och glada närvaro.

Så oändligt trist.

Högerretorik

Måste kulturen vara vänster? Det har varit den stora frågan senaste månaden efter att Bengt Ohlson ställt sig denna i en mastodontartikel i DN. Som om hotet mot kulturen just nu kommer från vänster. Maria Sveland skrev i förra veckan en flitigt delad artikel om hur hatet (från högerextremister och antifeminister) gör henne deprimerad. För att visa hur fel Sveland har kallar idag Roland Poirer Martinsson henne för inskränkt, delirisk och antyder att hon var full när hon skrev sin "goja". (Ni vet Poirer Martinsson som jämför kampen för lika rättigheter mellan kvinnor och män med frenologin.)

Häromsistens läste jag om forskning som visat att extremister till höger är lite dummare än oss andra. När jag läser Roland Poirer Martinsson och Göran Skytte känner jag att det inte behövs någon forskning för att slå fast en sådan tes. Om inte annat är dom lite mer oförskämda, lite mer arroganta och lite mindre verserade.

Eller så är kanske Lena Andersson något på spåret. Hon hävdar att hatet vore mindre hätskt om samvetet inte samtidigt kände att kulturvänsterns och feminismens samhällsanalys i sina förnuftiga delar är relevant, nödvändig och moraliskt oavvislig; att själva basen i dem är ofrånkomlig.

Detta förutsätter ju dock att den som känner är förmögen att känna empati.

Äntligen

Thatcher på film

Idag recenserad nya filmen om Margaret Thatcher i svenska tidningar. Mottagandet är svalt och de som hoppas på en Oscar för bästa rollprestation för Meryl Streep verkar inte ha något stöd bland svenska recensenter. Själv tappade jag förtroendet för Streep i pekoralet Andarnas Hus. Det enda någorlunda bra hon presterat sedan dess är enligt mig rollen i Timmarna. Men det berodde på fantastiskt manus och fantastisk regi. Richard Widmark ska en gång har sagt att det finns inte en skådespelare i världen som kan rädda ett dåligt manus. Jag vill hävda att det är tvärtom också, att det spelar ingen roll om du har ett bra manus om skådisar och regissör är mediokra.

I fallet med filmen om Thatcher verkar det dock sammanfalla. Manus, regi och skådespelare är helt enkelt fel. Detta säger jag utan att ha sett filmen. En amerikansk filmstjärna gör inte en film. Ej heller ett manus om en av de mest inflytelserika politikerna i Europeisk historia som inte handlar om politik. Vem är intresserad av att se en kärlekshistoria mellan Maggie och Dennis? Där regin, enligt Svenska Dagbladets recensent, gränsar till buskis.

Då är nog Stina Lundbergs intervju med Margaret Thatcher större TV. Där Thatcher vägrar hoppa. Eller Spitting Images version av Maggie som gammal.



Historien om Thatchers politik återstår tydligen att berättas. Själv skulle jag gärna se en film om The Winter of Discontent. Om hur landet såg ut när Thatcher tog över och vad hon lyckades åstadkomma, good and bad. I programmet Stil i P1 spelades i förmiddags denna sång till Thatchers ära:

KD spräcker arbetslinjen?

I ett utspel på Brännpunkt idag förklarar representanter för KD att de vill överge arbetslinjen. Ja, åtminstone för kvinnor som är föräldrar. Föräldrarna ska om jag har uppfattat förslaget korrekt få 18 månaders ledigt var. Sedan ska de kunna starta eget för att ta hand om sina egna barn och om de inte fattat uppmaningen från de familjekonservativa ska de också få ett skatteavdrag om dom avstår från att ha sina barn på kommunal förskola. De (kvinnor) som tjänar minst ska få mest i bidrag för att stanna hemma. Pappamånaderna ska avskaffas.

KD när dom är som ärligast. Helt i strid med Moderaternas jämställdhetspolitik, dock. Nu frågar vi oss om detta blir en fråga som Moderaterna kommer köra över KD i eller, som i frågan om tvångssterilisering av transpersoner, låta KD bestämma. Jag gissar på det förra. KD:arnas förslag strider nämligen helt mot idén om arbetslinjen.
Med det förslag dessa persone kommer med skulle mammor alltså kunna välja att först vara hemma med föräldrapenning i ett och ett halvt år, samtidigt som dom registrerar egen dagmammefirma. När föräldrapenningen är slut får dom ett slags vårdnadsbidrag, av debattörerna kallat skatteavdrag, för att fortsätta stanna hemma. Som med vårdnadsbidraget vet vi ju vilka kvinnor det blir som stannar hemma för denna struntsumma, nämligen dom som står allra längst från arbetsmarknaden. Långtidsarbetslösa och kvinnor från vissa invandrargrupper.

Och om en familj skaffar tre barn så blir det många år borta från arbetslivet med lägre lön, sämre karriärmöjligheter och lägre pension som följd.

Hjärnforskaren Annica Dahlström kan andas ut. På det här viset skulle alltså pappan kunna hållas borta från det lilla barnet i 18 månader innan han eventuellt tar ledigt.

Jag vet ett bättre sätt att öka utrymmet för barnfamiljerna (och oss andra) att göra annat än att jobba. Det stavas sex timmars arbetsdag. Lite dyrare men förmodligen avsevärt bättre för att delvis lösa vår höga arbetslöshet på samma gång.

Journalistik enligt Filippa Reinfeldt

Moderat politik är objektiv, ja snudd på av gudarna bestämd. Alla som ställer kritiska frågor om Moderat politik där Moderaterna sitter vid makten är partipolitiska vänstersympatisörer. Ja, alla som inte jobbar på DN och Svenska Dagbladet är förmodligen sossar som inte kan skilja på den gudomliga sanningen och deras vänsteranfrätta tyckande.

Så, åter till ordningen nu medborgare!

Intellektuell hederlighet

I P1:s Studio Ett hölls telefonväkteri med Fredrik Reinfeldt. En njursjuk man ringer (under rubriken Blir människor friskare när deras ekonomi försämras) in till statsministern och ställer frågor om sänkt sjukpenning och en högre procentuell skatt för sjuka. Reinfeldt driver detta till att han minsann inte höjt skatten för sjuka. Men det var inte det mannen sa. Han sa att man som sjuk får betala en högre procentuell skatt än när man jobbar och vill veta hur statsministern menar att detta leder till att fler blir friska. Reinfeldt svarar att ett sådant påstående är "partipolitiskt". Han menar inte att folk blir friska av att få en försämrad ekonomi utan att han uppmanar till arbete. D v s av dem som egentligen inte är sjuka alls utan bara simulerar. Programledaren ser sig nödd att gripa in för att få statsministern att ta frågan på allvar, vilket misslyckas. Reinfeldt är över huvud taget inte intresserad av att ta in hur denne man och många långtidssjukskrivna upplever sin situation i Alliansens Sverige.

På Svenska Dagbladet ledarsida lyssnar man selektivt. Där påstås idag att mannen i fråga hävdat att Reinfeldt höjt skatten. Och ledarskribenten har mage att kalla mannen, och de som påstår att sjuka har en högre skatt än de som jobbar, intellektuellt ohederlig.

Såväl ledarsidan som statsministern borde skämmas. Ärligt. Mer kallhamrat förakt inför hur andra människor faktiskt lever får man nog leta efter. Det är inte ofta man önskar elände på andra människor men något år som långtidssjukskriven med smärta, ständiga behandlingar och existensminimum skulle kanske göra vissa människor gott ändå. Dock inte dem som redan lever så, de vet nog redan hur det är. Även om statsministern vägrar lyssna och tidningarnas ledarskribenter kallar dem ohederliga.

Sakliga

Svenska Dagbladets redaktionschef. Expressens chefredaktör. Journalistens dito. Samtliga har nu låtit oss förstå att det som skett senaste veckan inte är något drev. Redaktionschefen hävdade att bevakningen varit saklig, relevant och rimligt. Som den här sakliga rubriken i Aftonbladet.se nu på eftermiddagen. Passar fint ihop med Expressens relevanta dubbeldäckare. Eller det fullt rimliga i allt fokus på Juholts felsägning på Folk&Försvar jämfört med Reinfeldts påståenden den senast veckan, om att utförsäljningar inte ägt rum eftersom ingen lista på dem finns (vilket inte är sant), eller att större delen av apoteken ägs av staten när 70 procent ägs av privata aktörer.

Kom ihåg: Rimligt - Sakligt - Relevant.

Måndag morgon och ingen partiledare

Ser statsvetaren Jenny Madestam intervjuas i Svenska Dagbladet där hon pratar om Margot Wallström som "socialdemokraternas" våta dröm. Vad jag undrar över är vilken undersökning Madestam lutar sig mot här. Vilka är "socialdemokraterna"? Jag menar, så att det inte är klickbenägna nättidningsläsare vi pratar om. För det må komma som en överraskning för press och expertkommentatorer men Aftonbladets läsare är inte nödvändigtvis vare sig medlemmar i S eller potentiella S-väljare. De är människor med en dator och ett högerfinger som de gärna använder för att kryssa i tendentiösa undersökningar hopsatta av någon journalist som redan vet svaret på den fråga tidningen ställer. Ganska långt från statsvetenskapliga institutionen på Stockholms universitet, får vi hoppas.

Detta sagt, om nu Margot slutar sitt FN-uppdrag i mars och när nu hennes vän Mona är borta som S-ledare; kunde det då inte vara ett bra sätt att komma lite närmare Hammarö att ha Stockholm som utgångspunkt igen? Annars kan man ju undra vad som egentligen rört sig i huvudet på dem som intrigerat mot Juholt. Vem vill ta över? Just nu verkar det som om Mikael Damberg och Thomas Östros är de enda som inte sagt nej. Å andra sidan är ju ett nej sällan ett nej inom socialdemokratin. Men visst hade det varit bra om motståndarna haft något alternativ innan de kämpade ner Juholt?

Orimligt

Vad som hände utanför Sveavägen 68 där journalister klättrade på varandra, flåsande sprang efter VU:s ledamöter, hyrde in sig i närliggande hus för att kunna filma Juholt när han hämtade en nypa luft på en balkong, hävdade att någon i VU satt och skickade SMS till Expressen om vad som sades på mötet. Där journalister intervjuade varandra och Expressen parkerade sin stora dubbeldäckade buss fylld med journalister, fotografer, assistenter osv. Det var inget drev. Det var inte politiskt färgat. Om något är politiskt färgat är den kritiken mot mediernas metoder och prioriteringar. För det säger Svenska Dagbladets redaktionschef. Nähä, då var det väl helt vanlig, fräsch och oberoende journalistik då.

Samtidigt som regeringen försöker föra in oss bakvägen i Eurosamarbetet och utrikesministern utreds för folkmord. Samtidigt som KD-politiker hugger knivar i ryggen på varandra och skriver elakheter på nätet under pseudonym. Samtidigt som landstingsborgarrådet Filippa Reinfeldt konstateras ha sålt vårdcentraler till underpris och utan ett riktigt anbudsförfarande. Samtidigt som statsministern står och skarvar i riksdagen, en lista över utförsäljningar finns inte. Men det gör det.

Att Juholt tar fel på år för ett försvarsbeslut är skandal. Att Reinfeldt står och förnekar att hans parti sålt ut vår allmännytta och gemensamma tillgångar är inte ens en nyhet.

Och Svenska Dagbladets redaktionschef kallar mediernas rapportering om Juholts misstag i Sälen (i pappersupplagan) för rimligt, sakligt och relevant.

Häpp.

Reinfeldt utfärdar betyg

Svenska Dagbladet citerar Fredrik Reinfeldt. Den Store Arbetsgivaren har talat:

”Jag vill tacka Håkan Juholt för samarbetet under den här tiden. Håkan Juholt är en engagerad politiker och en skicklig debattör. Jag önskar honom allt väl i framtiden.”

Nu börjar rekryteringen av en ny S-ledare som kan tänkas passa Arbetsplatsen Sverige bättre.

Alliansen Service

Peter Wolodarski, Tommy Möller, KG Bergström och Margit Silberstein i SVT:s soffa för att kommentera (S). Kan vi vänta oss Ulf Bjereld, Marie Demker, Göran Greider och Peter Franke i soffan när SVT vill diskutera (M)?

Att public service inte klarar att visa Juholts presskonferens i realtid är ju pinsamt. Avgå alla!