Var det bättre förr?

Läser en artikel fylld med floskler och sentimentalitet, där historien egentligen inte behöver extra krydda. Det handlar om Kortedala. Där ett ungdomsgäng i våras hamnade i bråk med en äldre man. Mannen fick ta emot slag och sparkar och skadades så svårt att han idag har minnesförlust och inte kommer ihåg något alls från de två senaste åren. Av polisens förundersökning kan man se att vittnesmålen går isär om vad som hände. Klarlagt verkar vara att ungdomarna retat mannens hund och att mannen fick veta detta när han kom ut från Hemköp. Han ska då ha approcherat ungdomarna, som satt och hängde på bl a en träkrokodil på torget. Det finns olika berättelser. (Ungdomarna har bl a ändrat sig och riskerar enligt Aktuellt åtal för mened.) De flesta vittnen verkar vara överens om att mannen och en av pojkarna råkar i handgemäng, där även mannen i fråga är med och 'checker', som vi brukade säga hemma i Värmland. Det är inte så att han blir påhoppad bakifrån utan han konfronterar själv ungdomarna. Förmodligen för att han är arg över att de sägs ha sparkat en plåtburk mot hunden. Det hela slutar med att åtminstone två av de unga männen matar slag och sparkar mot mannen när han ligger ner i en tom fontän. Många av vittnena beskriver hur en av dem riktar en sista spark mot vad man kan anta är mannens huvud, som inte syns för något av vittnena. I förhör tror en av pojkarna att misshandeln kan ha orsakat ont i näsan och huvudvärk. Båda dömdes igår för misshandel till ungdomsvård.

Av artikeln förstår man att mannen är en mild själ som lever för sin hund, som alla medier är noga med att namnge som lurvige Barney, och luktar på blommorna. Lite som tjuren Ferdinand. De unga männen dock, de är alla mer eller mindre kriminella. En man på torget får tycka det som säkert många tycker, att de borde buras in hela gänget för skyldiga är dom säkert även om det inte finns några vittnesmål som styrker detta. (Om man läser förhören med vittnena så framstår det ganska tydligt att det är två av sju som misshandlar mannen.) Att dom tillhör ett "gäng" berättar rektorn på deras skola. Han har inte längre något med dem att göra, säger han. De är en sak för domstol och kriminalvård. Artikelförfattaren lyfter att anhöriga till pojkarna till och med använt en megafon mot rektorn efter att denne gått ut i pressen och uttalat sig negativt om dessa pojkar. Rektorn säger att han talat om gäng där narkotika förekommer. Pojkarna "hörde till skolans ”orosgrupp” med stor frånvaro och signaler om störande beteende utanför skolan". Signaler om störande beteende blir lätt det samma som att alla missbrukar narkotika och deltar i grov misshandel om man läser slarvigt eller mellan raderna.

En man intervjuas och får ett obligatoriskt pratminus om att på hans tid slog man minsann ingen som låg ner. En läkare har hörts av polisen och även han citeras med ett klassiskt bland det värsta jag sett-citat. Låt oss titta närmare på dessa två floskler. 

Det var bättre förr-argumentet
Är det verkligen så att våldet ökat och blivit grövre? Docenten och kriminologen Felipe Estrada har undersökt statistik över alla personer som skrivits in på sjukhus på grund av våldshändelser. Sedan har han gjort jämförelser med vad offren själva berättat. Undersökningen visar att sedan 1974 har våldsbrotten legat ganska konstant och inte blivit grövre. 

-Vi pratar mer om våld, vi är mer och mer oroliga för våld, vi rapporterar mer om våld. Men när vi väl frågar människor om de har utsatts för en våldshandling som gjort att de tvingats uppsöka vård det senaste året, då ser vi att människor i samma grad svarar att de har utsatts för sådant i dag som de gjorde för 15 år sedan, säger Felipe Estrada till SVT:s Rapport.

Detta stödjs även av Brå:s statistik. 

Det värsta jag sett i min karriär-argumentet
Det är svårt att hitta en artikel där detta pratminus inte dyker upp. Det är lika obligatoriskt som att poliser får kalla kvinnomord för "familjetragedier". Är det då så att poliser alltid säger så till journalister, att jag har aldrig sett nåt värre i hela min karriär. (Eller i det här fallet, läkare till poliser.) Eller är det så att journalisterna frågar t ex om man varit med om något liknande och vederbörande svarar att nej, det händer inte så ofta? Och det sedan blir till det obligatoriska "citatet" att det var det värsta vederbörande sett. 

Den stackars mannen på Kortedala torg minns inte längre namnet på en enda blomma. Detta ensamt hade räckt långt i artikeln, så varför måste det kryddas med idéer om att det var bättre förr?

Om man sedan skulle ge ett tips till rektorn i fråga, skulle det kanske vara att eleverna på hans skola fick göra studiebesök och studera vad som händer med ett huvud när man kicksparkar någon just där. Att det kan leda till något mycket värre än ont i näsan.