Född igår

Man ska väl egentligen inte klaga på åldern hos Svenska Dagbladets ledarskribenter, det är ju fint att tidningen drar sitt strå till stacken för att minska ungdomsarbetslösheten. Men man kan väl ändå förvänta sig att skribenterna inte är födda igår. Utan åtminstone på den här sidan 2006, så att deras alster kryddas av någon slags trovärdighet när dom ska haussa den regering som styrt landet sedan nämnda år. 

Men man kan ju undra. Idag är det Maria Ludvigsson som beklagar att det är så svårt att minska det statliga ägandet. (Rubriken är för tillfället felsatt men texten är i överensstämmelse med den i papperstidningen.)

"Det verkar hart när omöjligt att minska statens midjemått."

Anser Ludvigsson. Okeeeej, tänker jag. Och börjar räkna för mig själv i huvudet.

Arbetslivsinstitutet lades ner (och kvaddade en stor del av svensk arbetsvetenskaplig forskning)
Arbetsmiljöverkets resurser drogs in
Vin&Sprit såldes till fransmännen för att styckas och säljas vidare till finska staten
Bilprovningen såldes ut trots att ingen egentligen tror på idén, annat än att det är dåligt med statligt ägande även när det visar sig fungera bättre än privat som i fallet med
Apoteket som numera inte klarar att ha så enkla saker som ranitidin (brustabletter för sur mage) på lager.

I tre decennier har regeringar ägnat sig åt att minska statens midjemått. Något man kan läsa om hos ovan nämnda ledarsida närliggande tyckare. Och då har jag inte kommit in på kommunala utförsäljningar av bostäder, skolor och sjukhus. Som när Filippa Reinfeldt slumpade bort en vårdcentral till sin närmaste mans bekant. Eller när Modraterna i Stockholm sålde ut en rad köpcentrum till skojarbolaget Boultbee som sedan lät dem förfalla. 

Ministrar som Anders Borg, Sven-Otto Littorin och Mats Odell har ju inte direkt vilat på hanen i sin kamp för att låta privata intressen ta över våra gemensamma tillgångar. Men det är klart, eftersom argumenten för utförsäljning är ideologiska, inte ekonomiska, så förstår jag om Svenskans ledarskribenter inte upplever att bantningen ger någon effekt så länge man har minsta lilla (ofta inbillade) fett att bli av med. 

Min läkare berättade en anekdot då jag vid en vägning berättade att jag vägde tio kilo mindre än jag trott. En annan patient hade varit ute och handlat efter att ha gått ner mycket i vikt. Plötsligt kom en kvinna gående rakt emot henne utan att väja. Bantaren blev irriterad då den andra inte såg ut att vilja vika av, vad var hennes problem? Detta tills kvinnan insåg att den bestämda kvinna hon såg framför sig var hennes egen spegelbild. Hon kände helt enkelt inte igen sitt nya jag.