När man vill bevisa en tes händer det ibland att man blir lite ivrig, och slinter. Det vet alla som studerat på universitetet. Ledarsidor har inget krav på vetenskaplig stringens, men ibland skulle man önska ett visst mått av hederlighet.
Idag är det Sanna Rayman som beskriver långbänken på 00-talet då vi väntade och väntade på en diskrimineringslagstiftning på grunden ålder. Detta sammanföll i tiden med utredningen av hela diskrimineringsskyddet och regeringen, då ledd av Socialdemokraterna, valde att utreda grunden ålder tillsammans med övriga sex diskrimineringsgrunder i en stor parlamentariskt sammansatt utredning. Sådana utredningar finns knappast längre, då den nuvarande regeringen föredrar ensamutredare utan inblandning av andra än dem de själva utsett.
Sanna Rayman får det i sin ledare att framstå som att regeringen före 2006 inte gjorde ett dugg i frågan. Sen kom Nyamko Sabuni och "presenterade" på bara två år en stor ny diskrimineringslag 2008. (Diskrimineringslagen 2008:567) Att Sabuni inte varit med under utredningen nämner inte Rayman. Att utredningen påbörjats av S-regeringen redan januari 2002 får vi inte heller veta i Svenska Dagbladet. Den som inte är insatt kan i stället tro att det var Sabuni som trollade fram en ny lag på rekordtid, helt på eget initiativ. Medan regeringen bara gjorde det den var nödd och tvungen till, presenterade en proposition.(Prop 2007/08:95 Ett starkare skydd mot diskriminering.)
Sålunda, SOU 2006:22 En sammanhållen diskrimineringslag låg klar i januari 2006, långt innan Sabuni blev minister. Sen tog det nära på sex år för Alliansregeringen att presentera ett utvidgat skydd mot åldersdiskriminering.
På en punkt har Sanna Rayman rätt dock, lagen innehåller för många undantag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar