Så var det dags igen då. Medierna kör sin årliga (eller är det halvårsvis?) s k granskning av f d riksdagsledamöters ersättningar. Det finns flera mycket bra skäl till att riksdagsledamöter har inkomstgaranti efter att deras mandatperiod är slut. Ett är att med en hyfsad ersättning blir människor mindre benägna att ta emot mutor. Ja, det finns undantag som t ex låter oljeföretag bjuda på resor till Frankrike, men tanken är att man inte ska behöva låta sig mutas. Ett annat skäl är att få personer förmodligen skulle ge sig in i politiken på den här nivån om man inte hade någon slags fallskärm. Det är inte alla arbetsgivare som är jättesugna på att anställa en 55-åring som suttit i riksdagen för t ex Vänsterpartiet i åtta eller tolv eller sexton år. Det kan alltså vara svårare för vissa f d riksdagsledamöter att hitta arbete än det är för vissa socialdemokrater och moderater som sugs upp av PR-byråer.
Men, så hittar Rapport en miljöpartist i Örebro att intervjua. Varför han ens låter sig intervjuas är outgrundligt. Men han var i allafall ärlig. Han har inte sökt ett enda jobb på två år. Varför då? Nej, han har inte känt för det. Han har ju betalt. Han behöver fundera över vad han ska göra.
Och det är då även jag, som brukar försvara pensionssystemet, börjar ilskna till. För det var ju inte tanken, att man skulle få betalat av staten fram till pension för att man suttit några perioder i riksdagen. Kanske riksdagen skulle börja göra som Arbetsförmedlingen och ställa lite krav på att de före detta ledamöterna ståt till arbetsmarknadens förfogande. Söker du inga jobb blir det heller ingen pension.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar