Thatcher på film

Idag recenserad nya filmen om Margaret Thatcher i svenska tidningar. Mottagandet är svalt och de som hoppas på en Oscar för bästa rollprestation för Meryl Streep verkar inte ha något stöd bland svenska recensenter. Själv tappade jag förtroendet för Streep i pekoralet Andarnas Hus. Det enda någorlunda bra hon presterat sedan dess är enligt mig rollen i Timmarna. Men det berodde på fantastiskt manus och fantastisk regi. Richard Widmark ska en gång har sagt att det finns inte en skådespelare i världen som kan rädda ett dåligt manus. Jag vill hävda att det är tvärtom också, att det spelar ingen roll om du har ett bra manus om skådisar och regissör är mediokra.

I fallet med filmen om Thatcher verkar det dock sammanfalla. Manus, regi och skådespelare är helt enkelt fel. Detta säger jag utan att ha sett filmen. En amerikansk filmstjärna gör inte en film. Ej heller ett manus om en av de mest inflytelserika politikerna i Europeisk historia som inte handlar om politik. Vem är intresserad av att se en kärlekshistoria mellan Maggie och Dennis? Där regin, enligt Svenska Dagbladets recensent, gränsar till buskis.

Då är nog Stina Lundbergs intervju med Margaret Thatcher större TV. Där Thatcher vägrar hoppa. Eller Spitting Images version av Maggie som gammal.



Historien om Thatchers politik återstår tydligen att berättas. Själv skulle jag gärna se en film om The Winter of Discontent. Om hur landet såg ut när Thatcher tog över och vad hon lyckades åstadkomma, good and bad. I programmet Stil i P1 spelades i förmiddags denna sång till Thatchers ära: