Kultursorg

I vår familj har vi sorg just nu. Inte en sådan som när någon nära går bort, utan en sådan när något man gillar och trivs med hotas med nedläggning. Jag pratar om morgontidningen, Svenska Dagbladet. Unikt bra. Särskilt nyhetsdelen och kulturdelen. Den senare redaktionen ska nu gå upp i huvudredaktionen och kulturdelen ska försvinna. Det är Schibsteds sätt att ta journalistiken på allvar. När de nås av kritik från journalisterna väljer dom att kalla journalisternas företrädare för okunnig. Höjden av arrogans, vilken också visar sig gentemot oss läsare. Att Schibsted fått Svenskan att blomstra har ju inget värde för framtiden om samma företag nu monterar ner journalistiken. Ni kan inte leva för evigt på gamla meriter. Samma dag som den bantade tidningen dimper ner i prenumeranternas brevlådor kommer dessa prenumerationer att börja upphöra, kanske just för att vi inte är idioter utan kan se skillnaden.

I förra veckan, dagen innan beskedet om bantning kom, betalade jag in vår prenumerationsavgift på över 3 000 kr. Något säger mig att det var sista gången. Och det är djupt sorgligt men säkert helt enligt plan hos räknenissarna på Schibsted. Den tid då man fick sin morgontidning i brevlådan och tilläts glädjas, uppröras, gråta till morgonkaffet är helt enkelt snart förbi.