tisdag 27 april 2010

Världens bäste morfar

Det var idag för nio år sedan som jag fick samtalet. Den där fredagsförmiddagen på jobbet när jag förberedde mig för att vittna i Arbetsdomstolen. Då när mamma ringde från sjukhuset i Karlstad och berättade att pappa oväntat dött på morgonen. När jag som i ett vakuum fick gå in till chefen och säga att dom fick klara sig utan mig i domstolen. Då när jag på en timme hann åka hem, packa, ringa tjejgänget och ställa in lördagens middag och kasta mig upp på tåget västerut. För att få träffa pappa en sista gång i sjukhuset kapell. Och jag minns att min syster sa att han ju var tänkt att bli världens bäste morfar.

Det känns så otroligt onödigt och orättvist att han inte får vara med i augusti när hennes första barn kommer och han nu skall bli morfar, världens bäste. Ändå är han på något sätt med hela tiden ändå. Senast igår stod jag och hans bror här på gräsmattan och skrattade och härmade hur han skulle sett ut när han fått veta. Den raka ryggen hade blivit ännu rakare, bröstet hade skjutits fram av stolthet över det kommande barnbarnet. Jag kan till och med höra hans röst, med den säregna dialekten.

Men även om han inte kan vara här personligen så lär han vara med ändå. Som världens bäste morfar.

2 kommentarer:

Ulla Wennberg sa...

Så är det: de döda lever i högsta grad, i våra tankar, i minnen. Nu drygt fem år sen min pappa dog ser jag honom ofta framför mej så som han var innan han blev försvagad de sista åren.

Rabiatfeminism sa...

Ja, det är lustigt att man fortfarande kan se och höra folk, men det kan man ju med levande vänner som man inte träffat på ett tag också... Fascinerande vilka intryck vi gör på varandra.