Så läste jag äntligen ut pekoralet Kryptan av Kate Mosse igår kväll. Jag antar att jag inte skall bli förvånad men det är ändå fascinerande att människan inte ens klarar att sy ihop sin egen historia. Massor av lösa trådar. Fanns det några övernaturliga element på gården, eller bara i en syfilissjuk hjärna? Hur dog Léonie? Vem var egentligen den mystiske man som verkade bli 150 år gammal?
Om det bara var så att Mosse tycks älska adjektiv. Men hon förmår ju inte ens berätta sin historia. Boken skulle mått bra av att redigeras ordentligt. Eller inte alls getts ut. Nu verkar författaren snarare ha skrivit ner allt hon kommit på och tråcklat ihop det. När det sedan började närma sig sexhundra sidor fick hon förmodligen panik och var tvungen att sy ihop det hela med stora glesa stygn så att själva upplösningen föll ur innan boken nådde läsarna. Man förstår att hon varit tvungen att ge ut boken på eget förlag för ingen förläggare med självaktning skulle ge ut den.
Men, vi fick i alla fall en lektion med franska substantiv.
Om det bara var så att Mosse tycks älska adjektiv. Men hon förmår ju inte ens berätta sin historia. Boken skulle mått bra av att redigeras ordentligt. Eller inte alls getts ut. Nu verkar författaren snarare ha skrivit ner allt hon kommit på och tråcklat ihop det. När det sedan började närma sig sexhundra sidor fick hon förmodligen panik och var tvungen att sy ihop det hela med stora glesa stygn så att själva upplösningen föll ur innan boken nådde läsarna. Man förstår att hon varit tvungen att ge ut boken på eget förlag för ingen förläggare med självaktning skulle ge ut den.
Men, vi fick i alla fall en lektion med franska substantiv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar