"Det är tråkigt att se en tjej i gympabyxor. Men gud, du vill väl behålla din man? Det är många som ger upp så fort dom gifter sig. Där kan Henrik slappna av, jag kommer nog aldrig förfalla och ha en husvagnsdress på mig."
Nej. Då riskerar hon kanske att bli utbytt mot en yngre och fräschare modell av lyxhustru. Och vad skall hon då leva av? Underhåll?
Samtidigt är jag och den lille mannen lite fascinerade, och smått bedrövade, efter att ha umgåtts med vänner från andra sidan jordklotet i ett par dagar. Vännerna är gifta med varandra och när vi åt middag hos dem hemma hos dem satt han vid bordet som en riktig patriark medan hon sprang fram och tillbaka mellan spisen och bordet och inte en sekund satt ner med oss för att äta. Som min farmor, född 1910, brukade göra.
I vår familj är det en annan regim som gäller. Vilket särskilt tycks stressa kvinnan i förhållandet. Att min man serverar kaffe, diskar och lagar mat tycks vara något väldigt kuriöst. Häromdagen blev han videofilmad av sin manlige kompis vid diskbänken. Medan hon for som en virvelvind genom köket för att underlätta där lille mannens fru inte gjorde det. Frun som just serverat frukost och som satt och ville dricka sitt kaffe medan hennes man diskade. När middagen serveras öser kvinnan upp till sin man först, och sedan till alla de andra männen i sällskapet. De svenska männen verkar rätt besvärade av detta tillvägagångssätt.
Jag vet inte varför jag och lille mannen blir så provocerade av att det hela. Kanske för att vi blir ifrågasatta i hur vi lever i vårt förhållande. Eller för att det tydliggör könsmönster som vi sällan ser så tydligt i vår vardag. (Även om de finns där, fast mer subtila.) Mönster som grundar sig i samma unkna syn på mäns och kvinnors uppgifter oavsett om de innebär fjäskande för männen genom att servera dem mat som om de inte var förmögna att ta själva, eller att vara en fräsch fru så att de inte väljer sig en ny.
Är detta 2000-talet?
4 kommentarer:
Vad Emma glömmer är att det finns ganska många som "förfallit" redan innan giftermålet, och därför vet karlarna vad de har att vänta. ;-)
Vad gäller det andra tror jag helt enkelt att de människor som du beskriver blir stressade därför att de aldrig tänkt på att man kan göra på något annat sätt. När då någon GÖR på ett annat sätt blir de förvirrade.
För att generalisera våldsamt: De flesta som låter sina liv puttra på enligt normer och förväntningar har aldrig gjort ett medvetet val om hur deras liv ska se ut. Då blir det jobbigt när det sättet ifrågasätts, direkt eller indirekt. Oavsett om ifrågasättandet gäller servicenivå, intressen och förmågor eller uppdelning av föräldraledighet.
Haha,
Ja det kan ju vara rätt jobbigt att vara superpiffig från start, då måste man ju hålla skenet uppe.
Bäst trivs jag annars i mina snickarbyxor från Garden Girl och träskor. Inte så sexigt, ganska fånigt men såååå skönt (och praktiskt). Om lille mannen gillar det eller inte spelar ingen roll. Hos oss är det nog jag som bryr mig mer om hur han är klädd än vice versa.
Och ja, jag tenderar också att generalisera åt samma håll som du. Det är ju lättare att luta sig tillbaka och "inte bry sig" om man är medveten om skillnaderna. I det här fallet är det nog snarare frågan om att jag och lille mannen känner oss väldigt ifrågasatta för att vi inte manifesterar könsskillnaderna på samma sätt. Plus att jag blir putt när en såpass mycket yngre kvinna kommer in i mitt hem och genom sitt agerande tillrättavisar mig. Även om det förmodligen inte är det hon har för avsikt att göra. Hon gör väl bara som hon är van.
Ah, jag läste nog inte det sista stycket ordentligt.
Jag reagerade mest på beskrivningen om hur er (kvinnliga) vän liksom tog över den roll som du inte tog. Sånt har jag nämligen sett, främst bland de äldre släktingar som kommer på kalas hos oss lite då och då. När jag håller på och plockar gör ingen någon ansats till att hjälpa till – sätter däremot maken igång och plocka ut rusar genast tre damer i sextio-plus-åldern upp och travar tallrikar. Då spelar det heller ingen roll att maken vinkar avvärjande och ber dem om att avhålla sig, eftersom det inte finns mer plats för disken ute i köket.
Men jag känner igen er irritation också. Min man kanske inte gör det i samma grad; jag känner det nämligen som om jag blir underkänd (som husmor) när någon kliver in och "husmorar" i mitt ställe. Som om de gjort en inspektion, skakat lite sorgset på huvudet och tänkt: "Det här duger inte. Vi måste ju hjälpa den stackars människan som inte ens klarar att plocka undan disken."
Exakt! Nu har jag ingen svärmor i livet så jag är nog ovan, särskilt om det kommer från tio år yngre kvinnor... ;)
Skicka en kommentar