Skillnaden mellan debatt och politisk analys

Idag publicerar Svenska Dagbladet ett debattinlägg av statsvetaren och ständiga politiska kommentatorn Jenny Madestam. Vanligtvis låter tidningarna Madestam uttrycka sina slutsatser i intervjuer på redaktionell plats där dessa framställs som objektiva fakta. Så varför inte denna gång? Vad är det i Madestams inlägg som lämpar sig bäst för debattforumet och inte för en politisk analys på nyhetsplats? Det hon skriver skulle lika gärna kunnat återfunnits längre in i tidningen. Därmed inte sagt att det är fritt från partipolitiska ställningstaganden. I stället kan man ju börja undra om den kommentator som tidningarna och TV valde ut att kommentera förra valrörelsen just fått jobb som PR-människa för Centerpartiet. Slutklämmen måste tilltala Annie Lööf och "hennes team" (som Statsministern valde att kalla de nya ministrarna).

"Att Lööfs centerlag består av tre kvinnor och en man kan också det vara en viktig signal. Lööf vill, precis som sin föregångare Maud Olofsson, lyfta fram kvinnor på centrala positioner. Det nya centerpartiet är inte bara allmänborgerligt, företagarvänligt, grönt och landsbygdsorienterat – det är även jämställt."

Retorik à la Centerpartiet

Jag minns en intervju som Studio 1 gjorde med Maud Olofsson där den senare vägrade svara på frågorna och trots att hon ställdes inför bandupptagningar med sin egen röst hade hon inte alls sagt det hon sa på bandet. Till slut gav reportern upp med en suck och ett konstaterande att här får vi inga svar.

När jag läser det här börjar jag undra om det kanske ingår i grundkursen för förtroendevalda i Centerpartiet att aldrig svara rakt på en fråga, att alltid skylla på någon annan.

Här har vi alltså ett partidistrikt som tagit emot en bil av ett privat företag och låtit blivande partiledaren köra den under valrörelsen. Det var inte Annie Lööf, då Johansson, som tog emot bilen, hon bara körde den. Annie Lööfs pressekreterare Erik Bratthall frågas ut av Aftonbladet. Han säger att han inte vet säkert om bilen användes privat.

– Jag kan inte vara hundra på detta men syftet var att använda den under kampanjen, säger Bratthall.

AB: Tycker Annie Lööf att det är ok att låta sig själv eller partiet sponsras av företag som har tydliga intressen i frågor som hon och partiet arbetar politiskt med?

– Där är ju svaret att hon själv tackar nej till all sponsring. Det var distriktet som tackade ja.

AB: Tycker du inte att det haltar logiskt att man tackar nej till det själv men utnyttjar sponsringen om partikamraterna tackar ja?

– Partiet ska inte ta emot sponsring.

AB: Partiet betalar ju inte för bilen, det är ju någon annan som gör det, då är det väl klart att man är sponsrad.

– Det får stå för dig.

Alltså. Här har vi ett parti som inte tar emot sponsring. När nu partiföreträdare tagit emot sponsring och Aftonbladet konstaterar att sponsring väl ändå är sponsring så svarar pressekreteraren att det får stå för Aftonbladets reporter. Så praktiskt att få det att låta som om det är reportern som satt upp partiets interna regler och sedan brutit mot dem. Maud hade varit stolt.

McAfee - med fingrarna i din plånbok

Företagen med underlig kundpolicy fortsätter visa upp sina konster. Denna gång internetsäkerhetsföretaget McAfee. För ett drygt år sedan verkar jag ha köpt en prenumeration av dem. Denna prenumeration består av att jag varje år får en uppdatering från dem. Mot att dom drar 649 kr från mitt kort. Alltså inte som andra företag där jag har prenumerationer där jag varje år får en faktura och om denna inte betalas inom ett visst datum så upphör prenumerationen.

Nej, McAfee kör med någon slags autogiro direkt från kreditkortkontot och meddelar glatt att nu har vi konfiskerat 649 kr. Till detta gav jag tydligen min tillåtelse när jag köpte säkerhetsprogrammet av dem för ett år sedan och betalade med kort.

Efter många om och men fick jag tag i McAfee via en chatt. Då de har en klausul i sitt avtal att man kan reklamera varan inom 60 dagar så gjorde jag det. Pengarna skall betalas tillbaka efter att McAfee legat på dem en vecka typ och mitt abonnemang är uppsagt.

Jag tycker det är smått fantastiskt att jag bara genom att beställa en vara gett tillåtelse till att dra pengar från mitt kort utan att jag signerar det vid varje tillfälle. Linas Matkasse kör med samma system men där fick jag tydligt information om att så skulle ske när jag betalade första gången. Informationen från McAfee kan inte ha varit särskilt tydlig eftersom jag inte visste om det. (Och aldrig skulle gå med på att pengar dras utan att jag har total koll på leverans, som med matkassarna.) Om jag bytt mejladress och inte haft koll på mitt konto hade McAfee kunnat dra 649 kr från mitt kortkonto varje år resten av livet typ. Utan att jag ens fått den vara dom tagit betalt för, eftersom datorn i fråga är ur funktion och hårddisken skall omformateras.

Juridiskt korrekt? Förmodligen. Etiskt? Knappast.

Fler som inte noterat vad de gått med på.

Here we go again

Idag läser jag i Svenska Dagbladet att Centern i Östergötland och en majoritet av alla centerdistrikt tänker rösta nej till partistyrelsens förslag om ytterligare kvotering av föräldraförsäkringen. En man vid namn Gösta talar om att föräldraförsäkringen är minsann ingen fråga om jämställdhet utan en fråga om vad som är bäst för barnen.

Gösta visar genom detta uttalande att han är dåligt påläst och att han dessutom nedvärderar män som föräldrar. (Om inte de strömska antifeministerna varit så biologistiskt inriktade hade dom hållit med mig.)

När föräldraförsäkringen infördes skedde detta som en jämställdhetspolitisk reform. Politikerna i regering och riksdag hade sett att kvinnor hade svårt att stanna kvar på arbetsmarknaden efter att dom blivit föräldrar. De fick helt enkelt inte behålla sina jobb. Därför infördes två lagar, en om rätten att vara ledig, en om rätten att få viss ersättning från staten när man är ledig. Det senare för att kvinnorna inte helt skulle förlora sin inkomst när dom nu var lediga.

Ingen har på allvar föreslagit en förändring av föräldraledighetslagen. Det står alltså Gösta och alla andra som säger sig värna om barnen fritt att vara lediga precis så länge som man behagar. Vill man vara ledig längre än föräldraledighetslagen stadgar är det givetvis upp till arbetsgivaren att bevilja deltidsarbete.

Det står också Gösta och hans kompisar helt fritt att fördela denna ledighet med sin partner precis som man vill, med undantag för två månader. Det är här förslagen till förändring har kommit. Det finns flera skäl till förslaget om delad föräldraförsäkring.

1. Kvinnor skulle slippa statistisk diskriminering där dom behandlas sämre, lönemässigt och karriärmässigt, än män enbart för att arbetsgivare antar, med rätta, att kvinnor som grupp är borta från jobbet mer. Diskriminering blir det eftersom arbetsgivaren inte kan veta vad den enskilda kvinnan tänker göra men ändå väljer bort henne eller sätter en lägre lön utifrån sin kunskap om hur kvinnor som grupp brukar göra.

2. Män skulle få en möjlighet att verkligen sätta press bakom sin önskan att vara hemma med barnen. Män möter större motstånd, både från sina partners och sina arbetsgivare, än kvinnor när dom vill vara hemma med barnen. (Kvinnorna som väljer att ta sin mans dagar blir dock ofta väldigt förvånade när dom inte får hela lönen också.)

3. Barn mår bra av att vara med båda sina föräldrar. Att säga att delad föräldraförsäkring inte är bra för barnen är att skjuta över ansvaret för föräldrarnas bekvämlighet, eller politiska övertygelse, på barnen. Varför skulle inte pappan vara lika lämpad som mamman att ta sex-sju månaders ledigt? Föräldrarna mår dessutom bra av att dela på ansvaret för barnen, även kvantitativt. Om man nu bryr sig om barn och familj borde sambandet mellan jämställt uttag av föräldraledighet och lägre skilsmässofrekvens vara ett tecken för detta.

4. Om staten skall betala ett bidrag till medborgarna är det staten som bestämmer hur det skall fördelas, inte föräldrarna. Det står varje förälder fritt att jobba som han eller hon vill men om jag skall vara med och betala för deras ledighet kräver jag att få vara med och tycka om hur detta skall ske. Staten skall alltså inte bara betala ut bidrag till höger och vänster. Något som jag tror Allianspolitikerna håller med om i alla andra fall. Utom när det gäller bidrag till kvinnor för att hålla sig borta från arbetsmarknaden då.

Gamla nyheter

I senaste valet gick det inte en dag utan att jag var förbannad på svenska journalisters lismande för det ena blocket. Nu har två kvinnor undersökt de fyra stora tidningarnas bild av de båda blocken under förra valrörelsen. Och, surprise, surprise, kommit fram till att de fyra tidningarna favoriserade Alliansen och gav Reinfeldt fördel. Framförallt i text. Värst var Expressen följd av Dagens Nyheter. Aftonbladet och Svenska Dagbladet klarade sig lite bättre, med betoning på lite.

Som ni ser har uppsatsförfattarna lyft fram just Expressens splittringsbild (mitt blogginlägg finns länkat till på ordet 'lismande' här ovan).

Man kan givetvis tro att medierna bara skildrat sanningen. Att Alliansen är alldeles förträfflig och bra och stark och vacker. Medan de Rödgröna var splittrade loosers som journalisterna bara gjorde rätt i att varna väljarna för. Eller någon annan väldigt objektiv analys.

Idag är det dock Svenskan som får pisk här i bloggen. På nedanstående bild kan man läsa senaste nytt att rätten till heltid inte leder till heltid. När man klickar kommer man till en artikel som säger att facket Kommunal kommit fram till att rätten till heltid snarare leder till färre heltider än tidigare. Oj oj oj, tänker man då. Kommunal som driver denna fråga som en av sina viktigaste, har dom verkligen sagt detta? Vilken nyhet! Bara att detta inte är en nyhetsartikel utan ännu ett politiskt inlägg i debatten från ledarskribenten Per Gudmundsson. Och vad han tycker om kvinnors rätt till heltidsarbete är ingen nyhet utan snarare lika förutsägbart som att Johanne Hildebrands krönikor handlar om "våra" soldater i Afghanistan.

På tal om antifeminister

Anna Laestadius Larsson reder ut begreppen i SvD idag, med anledning av att hennes krönikörkollega Roland Poirer Martinsson vill prata om feminism. Sådana som Roland har ju alltid varit emot jämställdhetsreformer oavsett om vi skriver 1921 eller 2011.

Vad jag särskilt tycker är intressant är att RPM jämför feminismen med frenologin. Jag menar att de feminister som ägnar sig åt skallmätningar är ganska få, om några. Däremot har RPM själv yttrat sig om mäns och kvinnors olika väsen där han hyllar sin hemmafru och framställer oss som lämpade för olika saker, enbart utifrån utseendet på våra kön eller någon slags mystisk inneboende förmåga som kommer sig av om vi har en Y-kromosom eller inte.

Redan 1949 tog sig en av de otäcka feministerna, Simone de Beauvoir, an idén om att mäns och kvinnors hjärnor är olika. I Det andra könet gjorde hon upp med denna idé, vilket givetvis möttes med spott och spe från vita män med makt och en och annan kvinna som ansåg att hon måste få välja själv om hon vill följa sitt kvinnokall och vara hemma och ta hand om barn och man i hemmet.

Skallmätning eller hjärnvägning, jag vågar nog påstå att den av antifeminister så omhuldade biologismen ligger närmare frenologin.

- Dumma er, då vill jag inte va me!

Sverigedemokraten Erik Almqvist är på löpet igen. Förra gången hade han blivit utslängd från en krog på Stureplan för att han jiddrat med vakterna som inte ville släppa in honom i sin VIP-del. (Ska vi gissa att han aldrig kommer komma in där igen?) Nu är det Sveriges finaste VIP-bjudning som han tänker strunta i. Riksdagen öppnar för året och i samband med denna högtidlighet hålls en gudstjänst. Sedan 2007 hålls vartannat år denna gudstjänst tillsammans med en imam och en rabbin. Sverige är ju trots allt ett multireligiöst samhälle där väljarna tror på alla möjliga olika religioner. Och så länge man nu inte kan göra riksdagens öppnande helt sekulärt, vilket jag som icke-troende tycker att man borde, så är det väl endast rimligt att man speglar fler än en religion. För så ser ju Sverige ut.

SD sa efter massakern i Oslo och på Utöya att de inte delar samma tankegods som massmördaren. Så det kan väl inte vara så att SD, liksom massmördaren, anser att inga andra religioner än den kristna skall få finnas i samhället?

Ändock. I kommentarerna från SD får man känslan av att dom tror att påfundet med interreligiös gudstjänst är ett nytt påfund, beslutat av politiska skäl för att jävlas med SD. Vilket säger en del om SD:s syn på sig själva och omvärlden. Allt bemötande och bejakande av dem som inte är födda i Sölvesborg av blekingska föräldrar är per definition ett angrepp på Sverigedemokraterna.

I grannlandet Norge har vi sett hur Fremskrittspartiet tappat en stor del av sina väljare till Höyre. SD har förmodligen en lite mer splittrad väljarkår från höger till socialdemokrater. Men frågan är hur dessa ställer sig till sina riksdagsledamöters pajaskonster inför varje riksmötes öppnande. Förra gången sprang alla de nyvalda ledamöterna ut ur kyrkan när biskopen talade mot rasism. För att tala mot rasism är att ta politisk ställning mot Sverigedemokraterna. Nu tänker dom utebli från början för nu skall dom galna prästerna åter tala om tolerans och förståelse och sådant gör ont i Sverigedemokratiska öron och hjärtan och ses som ett direkt påhopp på allt dom står för.

Svenska kyrkan är alldeles för politiserad, tycker politikerna i partiet som i varje kyrkoval lägger ner avsevärd tid och kraft på att få vara med och leda denna kyrka.

Att välja sina krig och framstå som åtminstone lite diplomatiska och vuxna verkar inte vara SD:s grej. Frågan är hur det appellerar till svenska väljare.

Även Marita funderar över väljarnas sympatier. Ennodius om SD:s obesvarade kärlek till en kyrka som kanske inte längre finns. Tokmoderaten om Almqvist och SD:s martyrskap.

Blåblåblåblå röra

Debatten fortsätter kring fosterbarnen som det är orättvist att ersätta för deras lidande. Regeringens egen utredare ställer sig frågande till vad det egentligen var för uppdrag hon fick. Varför utreda om man ändå inte tyckte det var rättvist?

"Regeringen hänvisar även till remissvaren från de rättsvårdande instanserna. Av de domstolar som svarat har alla utom en godtagit utredningens förslag, med vissa tekniska påpekanden om vad som bör beaktas särskilt. Justitiekanslern, som har i uppdrag att reglera skadeståndsanspråk gentemot staten, konstaterar dessutom att det står ”klart att staten haft ett övergripande ansvar” och ställer sig ”i huvudsak bakom övervägandena och förslagen i betänkandet”."

Maciej Zaremba citerar sin far i en artikel i DN.

”Akta dig för människor som åberopar ’rättvisa’ som skäl för att inte göra det goda de kan göra”, brukade min far säga. ”Vad de än har i sinnet så är det inte rättvisa. Men säkert vill de förvilla ditt samvete.”

Man kan undra över mycket i den här historien. Det verkar ganska rörigt där i regeringskansliet. Vad är den egentliga orsaken bakom Maria Larssons (KD) första besked att inte ersätta dem som drabbats av statens "omsorg". Ekonomi? Det handlar ju trots allt om budgetarbetet. Har Finansen sagt nej? Och Larsson inte förmått stå upp för just denna del? Varpå hon, inte Anders Borg (M) nu får äta humble pie. Här verkar finnas en hel del för journalisterna att gräva i.

Uppdatering: Vilket dom tydligen gjort. Empaterna i regeringen heter Reinfeldt och Borg. "[Reinfeldt] leder en regering utan ­politisk vision, utan muskler, utan empati och utan eget mandat. Och utan idé om hur hans förslag ska få stöd i riksdagen." (Karin Pettersson, Aftonbladet.)

Intressekonflikt, igen

De svenska journalister som sitter fängslade i Etiopien efter att ha gripits tillsammans med rebeller, var i själva verket i landet för att granska Lundin Petroleum. Det får vi veta genom en artikel i ETC, nu citerad i både SvD och DN.

Vår utrikesminister har inte direkt sprungit benen av sig för att få loss de två svenska journalisterna, i yttrandefrihetens namn. "Olyckligt" var Bildts kommentar kring journalisternas resa till Etiopien, inte kring det faktum att en stat fängslat två journalister. Dessa nya uppgifter kan ju få en att undra över utrikesministerns och f d styrelseledamoten i Lundins motiv. Vilket folk givetvis börjar göra. Eller som Erik Rosén uttrycker det:

"Mannen mitt i den granskning de båda journalisterna, med risk för sin frihet och sina liv, försökte göra är alltså samme man som nu är en de mest centrala personerna för att säkerställa att de behandlas korrekt, rättssäkert och förhoppningsvis också släpps eller utlämnas till Sverige."

Den som vill kan bidra till journalisternas advokatkostnader via Journalistförbundet och Reportrar Utan Gränser.

Uppdatering: En mycket upplysande artikel om Lundin Petroleum, African Oil och Carl Bildt.

- Gör det själv då om ni är så himla bra!

Sa Barn- och äldreministern Maria Larsson (KD) igår, i något andra ord. Regeringsledamoten är kanske eventuellt beredd att backa om beslutet att inte betala ersättning till de fosterbarn som farit illa i statens vård (!) under förra seklet. Om oppositionen, till skillnad mot regeringens egen utredare, kan komma på hur det skulle gå till. "Vi får se vad dom har i bakfickan" sa ministern.

Det är ju smått fantastiskt. Lämnar regeringen verkligen över till oppositionen att utforma politiken? Jag som trodde att det rimliga var att regeringen, om dom nu verkligen vill ersätta dessa människor, själva såg till att ta fram förslagen till riksdagen att rösta om. Men det är ju det som är problemet. De förslag KD och regeringen förmår åstadkomma kommer med stor sannolikhet bli nedröstade i riksdagen. Därmed är det bättre att man föregår processen för att undvika ett Hägglundskt nederlag.

Förmodligen kommer det bara att fördröja processen ytterligare. Om oppositionen redan nu presenterar ett motförslag, till exempel det som utredaren föreslagit, så säger Larsson och gänget nej. Varpå frågan ändå lär hamna i riksdagen. Där V, S, MP och SD sagt sig beredda att rösta mot regeringen.

Det vore kanske bättre om Maria Larsson gjorde sitt jobb själv i stället. Gör om, gör rätt.

Feminismens härjningar

Roland Poirer Martinsson begär i Svenskan idag en vitbok om feminismens härjningar. Vad har inte dessa idéer kostat oss? Ja, fy fan. Sicket onödigt tjafs. När män och kvinnor alltid haft samma rättigheter. Det värsta är att feminismen fortsätter att orsaka oss (d v s Roland Poirer Martinsson) problem.

Själv tycker jag att kvinnlig rösträtt, avskaffandet av sambeskattningen och införandet av föräldraförsäkring för båda föräldrarna är rätt bra grejer som vi kan tacka feministerna för.

Nä, gör något riktigt liberalt, avskaffa feministerna.

- Prata inte om det

Tove Lifvendahl har skrivit en bok, Från sagoland till framtidsland, om bl a återvändande utvandrare. Människor som tillbringat en längre tid i ett annat land och kommer tillbaka till Sverige. Detta uppmärksammas på SvD:s ledarsida idag där man ger ett exempel på utvandrare, Maria Montazami. Nå, nu finns det nog människor som har annat än tofsar och nagellack att prata om när dom kommer hem från utlandet. Och Maria Montazami är ju ganska ovanlig i sammanhanget eftersom svenskarna verkar gilla hennes betraktelser. Vi är inte alltid så intresserade av våra hemvändande kamraters erfarenheter.

Själv har jag aldrig utvandrat men väl bott ett par år utomlands. Senast i millennieskiftet då jag tillbringade ett år vid ett skotskt universitet. Jag studerade internationell politik och tog ett års tjänstledighet från fackförbundet jag jobbade på. Väl hemma på jobbet igen fick jag givetvis frågor om hur det varit. Jag svarade ganska kort, medveten om att jag befann mig i en ganska janteinspirerad miljö där det knappast var läge att berätta i detalj om vad jag kommit fram till i min mastersuppsats om rätten att organisera sig fackligt. I någon slags självcensur bestämde jag mig för att inte prata om det på jobbet, vare sig om utbildningen eller allt det andra. Det räckte inte. Vid kommande utvecklingssamtal tog min chef upp frågan.

- Du kanske inte skall prata så mycket om din utbildning i Skottland.

Någon eller några av mina kollegor hade tydligen till henne eller i hennes närhet eller via någon annan gett uttryck för att jag pratade för mycket om min utbildning. Enda gången jag efter hemkomsten själv tagit upp det var med en annan av cheferna på avdelningen som kommit in på mitt rum och frågat hur det varit. Jag höll upp min uppsats och sa att jag var väldigt glad och stolt över denna. Redan där märkte jag ju att jag talade för döva öron. Sommaren innan hade jag varit hemma på semester och då berättat för några av mina närmaste vänner på jobbet om utbildningen varpå en av dem svarade något i stil med "Och varför är det viktigt?". Tydligen räckte det med att vid två tillfällen prata om min utbildning för att protester skulle lämnas in till chefen.

Detta tycks vara vad Tove Lifvendahl verkar ha kommit fram till i sin bok också. (Som jag alltså inte läst.) Att de kunskaper och erfarenheter som folk skaffar sig utomlands är lite värda i Sverige. Jag har hört om personer med internationell domarerfarenhet som har svårt att få bra jobb i Sverige för att utlandstjänsten liksom inte räknas. Utländska betyg är suspekta, dem kan man ju inte lita på för inte kan väl utländska universitet jämföra sig med intelligentian vid de svenska?

Vi är oss själva nock.

Regeringens förlorade heder

Den svenska regeringen med Barn- och äldreministern Maria Larsson (KD) i spetsen har låtit meddela att Sverige inte kommer ersätta fosterhemsbarn som farit illa när dom omhändertagits av staten. Många av dessa har ställt upp och berättat för regeringens utredare om sin uppväxt och ännu en utredning slog fast att en ersättning på upp till 250 000 kr vore på sin plats för det lidande den svenska staten åsamkat dessa människor under deras barndom.

Maria Larsson och hennes regeringskollegor har nu kommit fram till att det blir för rättsosäkert (!) att betala dessa människor ersättning. Istället skall Maria Larsson ge dem en ceremoni. Det kan nämligen vara så att det finns andra grupper i Sverige som blivit misshandlade av staten. Och till skillnad mot Norge, Irland, Australien och Kanada är det ju för svårt att i Sverige, med sin dokumentation när det gäller medborgarnas väl och ve, bedöma vilka som skall få ersättning.

Säg som det är, regeringen. Tanken på att någon enda människa skulle få ersättning för något han eller hon inte är berättigad till ger er ont i magen! Därför snuvar ni tusentals personer på upprättelse. Eller är det ett uttryck av 'det är inte vårt fel' eftersom ni inte suttit i regeringsställning när de flesta av övergreppen skett? För staten, den är ju just nu ni.

Moderaten Mats Gerdau kallar, enligt någon slags moderat logik som jag inte förstår, beslutet modigt. Folkpartiet faller in i kören och ställer sig bakom beslutet. För mig är beslutet oanständigt och tarvligt och vittnar om småaktighet och en rutten människosyn. Hade ni velat hade ni löst problemen i stället för att bygga hinder.

Jag hoppas att Maria Larsson får stå där ensam på sin "jävla ceremoni" som ordföranden för Riksförbundet samhällets styvbarn, Anna Skånér uttryckte det i dagens Aftonbladet.

Uppdatering: Reaktionerna börjar komma, trots att regeringens propagandaministerium förmodligen trodde sig komma undan med att lägga ut denna nyhet på lördagmorgonen samma helg som fokus riktas mot minneshögtiden av den 11 septe,ber 2001. Nu är vi många som undrar, skall Maria Larsson sjunga We Shall Overcome på ceremonin?

Utbildning vs erfarenhet

Man skulle kunna tro att SvD är den enda tidning jag läser. Så är inte fallet. Dock läser jag den till frukosten och bloggar ofta på morgonen innan jag går till jobbet. En bra sak med tidningen är att jag i alla fall vaknar till av att läsa deras ledarsida. Ibland, som när man publicerar rena lögnaktigheter, blir jag förbannad. Ibland mest road. Idag är ett av de senare tillfällena. F d politikern (FP) Johan Ingerö ha gått över till politik på ledarplats, nu som vikarierande ledarskribent på Svenskan. Ingerö är säkert välutbildad inom både politik och journalistik, vad vet jag. Däremot gör han idag en lustig jämförelse mellan Annie Lööf (C) och Håkan Juholt/Mona Sahlin (S). Lööf är välutbildad vilket de andra två tydligen inte är.

Detta är "lustigt" av flera skäl. Många år som fotograf och journalist eller ett helt liv inom politiken kan tydligen inte alls mäta sig med poäng i journalistik eller statsvetenskap. Eller juridik som är Annie Lööfs område, även om hon är tämligen nyutexaminerad (2011). Inser plötsligt att jag men min kombinerade juridik-, statsvetenskaps- och journalistutbildning måste vara jättelämpad som partiledare! ;) Men nog bidrar ca 18 års erfarenhet inom olika yrken till mina kunskaper.

Ett annat skäl till att resonemanget är lite lustigt är att Ingerö går så långt för att hitta sina jämförelsepersoner. När han hade kunnat stanna inom samma parti. Men hade han jämfört med Maud Olofssons utbildningsbakgrund* hade det ju inte blivit något nålstick mot Sossarna.

Jag vågar nog ändå påstå, att såväl Juholt som Sahlin väl kan mäta sig med Annie Lööf. Sahlin slår Lööf med hästlängder meritmässigt, även utan en färsk juristexamen.

Däremot kan Ingerö ha en poäng i att Annie Lööf varit ovanligt frispråkig för någon som tänkt sig en ledarposition inom partiet. Fast vi skall ju inte glömma att även hon vek sig för partipiskan till slut och röstade ja till övervakning av svenskarna genom FRA-lagen. Om än inte med samma teatraliska utspel som kollegan Fredrick Federlay.

För övrigt håller jag även med om att det är dumt att räkna ut Lööf på grund av hennes ungdom och att Gustaf Fridolin (MP) förvisso beskrivs som ung men att vi fortfarande väntar på krönikor från Lena Mellin om att han nog inte kommer orka...

* Jag vet inte varför men regeringen har tagit bort upplysningarna på sin hemsida om Maud Olofssons utbildningsbakgrund. Jag bloggade en gång om ministrarnas utbildning och vill minnas att Maud hade något i stil med tvåårigt gymnasium, som Juholt.

Svenskan och deras meningsfränder

I helgen riktade en av Svenska Dagbladets ledarskribenter beskyllningar mot DO. Ledarskribenten hade upprörts över att barn på en förskola i Uppsala tillfrågats av personalen i en enkät om man kan bli kär i personer av samma kön, om dom pratar om gud hemma med mera. När två föräldrar reagerat hade förskolans personal försvarat sig med att DO krävt detta. De två föräldrarna skrev redan i somras en debattartikel om detta i Svenska Dagbladet där dom krävde förändring på DO. Vilket bemöttes av en anställd på DO som redde ut begreppen och förklarade att det inte ingår i DO:s uppdrag att detaljstyra på detta sätt och att det heller inte skett. Enligt regeringens förordning (2006:1083) skall dock likabehandlingsplan upprättas ”under medverkan av barnen eller eleverna”. Det är alltså ett krav och inget som den enskilda skolan eller förskolan själv kan bestämma över. Däremot rekommenderar DO inte att det sker genom enkäter och ger råd om hur man kan lägga upp arbetet. Självklart skall föräldrarna involveras.

Det hade alltså räckt för ledarskribenten att läsa sin egen tidning. I stället skrev hon en artikel som i bästa fall kan kallas okunnig om DO:s i lag reglerade uppdrag samt om liberala individuella rättigheter. Diskrimineringslagen stiftades av riksdagen 2008, med den majoritet ledarskribentens arbetsgivare aktivt stödjer. Lagen bygger på såväl FN-deklarationer, EU-stadgan och direktiv från EU. Som medlemmar i EU kan inte Sverige avstå från att implementera direktiv i svensk lagstiftning. Lagen bygger på de liberala värdena om allas lika rättigheter att få vara olika. DO utövar tillsyn över denna lag, det vill säga har tillsatts av regeringen att se till att lagen följs. Svenskans ledarkollegor i Marieberg brukar för övrigt klaga på att DO inte tillräckligt tillsynar lagen.

Skolverket har tagit fram de aktuella frågorna, som ställdes till barnen, oklart med vilka instruktioner. DO har å sin sida sagt, redan i somras, att detta är frågor som kan ställas till föräldrar och personal men att regeringen ställt krav på att barnen involveras när de lagstadgade likabehandlingsplanerna tas fram. Lika behandling trots att vi är olika alltså. Till skillnad mot att behandla människor olika på grund av att dom är kristna, muslimer, män, flator och så vidare. Behandling utifrån individ, inte utifrån grupptillhörighet.

Ställer inte Svenska Dagbladets ledarskribent upp på den liberala idén att alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter? Utifrån hennes ursprungsartikel och hennes svar idag börjar man undra. Deklarationen om mänskliga rättigheter antogs i FN:s generalförsamling 1948, med 48 röster för, 0 emot, och 8 blanka. De som röstade blankt, och som också hade svårt med lika rättigheter oavsett vem du är, var Jugoslavien, Polen, Saudiarabien, Sovjetunionen, Sydafrika, Tjeckoslovakien, Ukraina och Vitryssland.

I rest my case.