Here we go again

Idag läser jag i Svenska Dagbladet att Centern i Östergötland och en majoritet av alla centerdistrikt tänker rösta nej till partistyrelsens förslag om ytterligare kvotering av föräldraförsäkringen. En man vid namn Gösta talar om att föräldraförsäkringen är minsann ingen fråga om jämställdhet utan en fråga om vad som är bäst för barnen.

Gösta visar genom detta uttalande att han är dåligt påläst och att han dessutom nedvärderar män som föräldrar. (Om inte de strömska antifeministerna varit så biologistiskt inriktade hade dom hållit med mig.)

När föräldraförsäkringen infördes skedde detta som en jämställdhetspolitisk reform. Politikerna i regering och riksdag hade sett att kvinnor hade svårt att stanna kvar på arbetsmarknaden efter att dom blivit föräldrar. De fick helt enkelt inte behålla sina jobb. Därför infördes två lagar, en om rätten att vara ledig, en om rätten att få viss ersättning från staten när man är ledig. Det senare för att kvinnorna inte helt skulle förlora sin inkomst när dom nu var lediga.

Ingen har på allvar föreslagit en förändring av föräldraledighetslagen. Det står alltså Gösta och alla andra som säger sig värna om barnen fritt att vara lediga precis så länge som man behagar. Vill man vara ledig längre än föräldraledighetslagen stadgar är det givetvis upp till arbetsgivaren att bevilja deltidsarbete.

Det står också Gösta och hans kompisar helt fritt att fördela denna ledighet med sin partner precis som man vill, med undantag för två månader. Det är här förslagen till förändring har kommit. Det finns flera skäl till förslaget om delad föräldraförsäkring.

1. Kvinnor skulle slippa statistisk diskriminering där dom behandlas sämre, lönemässigt och karriärmässigt, än män enbart för att arbetsgivare antar, med rätta, att kvinnor som grupp är borta från jobbet mer. Diskriminering blir det eftersom arbetsgivaren inte kan veta vad den enskilda kvinnan tänker göra men ändå väljer bort henne eller sätter en lägre lön utifrån sin kunskap om hur kvinnor som grupp brukar göra.

2. Män skulle få en möjlighet att verkligen sätta press bakom sin önskan att vara hemma med barnen. Män möter större motstånd, både från sina partners och sina arbetsgivare, än kvinnor när dom vill vara hemma med barnen. (Kvinnorna som väljer att ta sin mans dagar blir dock ofta väldigt förvånade när dom inte får hela lönen också.)

3. Barn mår bra av att vara med båda sina föräldrar. Att säga att delad föräldraförsäkring inte är bra för barnen är att skjuta över ansvaret för föräldrarnas bekvämlighet, eller politiska övertygelse, på barnen. Varför skulle inte pappan vara lika lämpad som mamman att ta sex-sju månaders ledigt? Föräldrarna mår dessutom bra av att dela på ansvaret för barnen, även kvantitativt. Om man nu bryr sig om barn och familj borde sambandet mellan jämställt uttag av föräldraledighet och lägre skilsmässofrekvens vara ett tecken för detta.

4. Om staten skall betala ett bidrag till medborgarna är det staten som bestämmer hur det skall fördelas, inte föräldrarna. Det står varje förälder fritt att jobba som han eller hon vill men om jag skall vara med och betala för deras ledighet kräver jag att få vara med och tycka om hur detta skall ske. Staten skall alltså inte bara betala ut bidrag till höger och vänster. Något som jag tror Allianspolitikerna håller med om i alla andra fall. Utom när det gäller bidrag till kvinnor för att hålla sig borta från arbetsmarknaden då.