Sverigedemokraten Erik Almqvist är på löpet igen. Förra gången hade han blivit utslängd från en krog på Stureplan för att han jiddrat med vakterna som inte ville släppa in honom i sin VIP-del. (Ska vi gissa att han aldrig kommer komma in där igen?) Nu är det Sveriges finaste VIP-bjudning som han tänker strunta i. Riksdagen öppnar för året och i samband med denna högtidlighet hålls en gudstjänst. Sedan 2007 hålls vartannat år denna gudstjänst tillsammans med en imam och en rabbin. Sverige är ju trots allt ett multireligiöst samhälle där väljarna tror på alla möjliga olika religioner. Och så länge man nu inte kan göra riksdagens öppnande helt sekulärt, vilket jag som icke-troende tycker att man borde, så är det väl endast rimligt att man speglar fler än en religion. För så ser ju Sverige ut.
SD sa efter massakern i Oslo och på Utöya att de inte delar samma tankegods som massmördaren. Så det kan väl inte vara så att SD, liksom massmördaren, anser att inga andra religioner än den kristna skall få finnas i samhället?
Ändock. I kommentarerna från SD får man känslan av att dom tror att påfundet med interreligiös gudstjänst är ett nytt påfund, beslutat av politiska skäl för att jävlas med SD. Vilket säger en del om SD:s syn på sig själva och omvärlden. Allt bemötande och bejakande av dem som inte är födda i Sölvesborg av blekingska föräldrar är per definition ett angrepp på Sverigedemokraterna.
I grannlandet Norge har vi sett hur Fremskrittspartiet tappat en stor del av sina väljare till Höyre. SD har förmodligen en lite mer splittrad väljarkår från höger till socialdemokrater. Men frågan är hur dessa ställer sig till sina riksdagsledamöters pajaskonster inför varje riksmötes öppnande. Förra gången sprang alla de nyvalda ledamöterna ut ur kyrkan när biskopen talade mot rasism. För att tala mot rasism är att ta politisk ställning mot Sverigedemokraterna. Nu tänker dom utebli från början för nu skall dom galna prästerna åter tala om tolerans och förståelse och sådant gör ont i Sverigedemokratiska öron och hjärtan och ses som ett direkt påhopp på allt dom står för.
Svenska kyrkan är alldeles för politiserad, tycker politikerna i partiet som i varje kyrkoval lägger ner avsevärd tid och kraft på att få vara med och leda denna kyrka.
Att välja sina krig och framstå som åtminstone lite diplomatiska och vuxna verkar inte vara SD:s grej. Frågan är hur det appellerar till svenska väljare.
Även Marita funderar över väljarnas sympatier. Ennodius om SD:s obesvarade kärlek till en kyrka som kanske inte längre finns. Tokmoderaten om Almqvist och SD:s martyrskap.
SD sa efter massakern i Oslo och på Utöya att de inte delar samma tankegods som massmördaren. Så det kan väl inte vara så att SD, liksom massmördaren, anser att inga andra religioner än den kristna skall få finnas i samhället?
Ändock. I kommentarerna från SD får man känslan av att dom tror att påfundet med interreligiös gudstjänst är ett nytt påfund, beslutat av politiska skäl för att jävlas med SD. Vilket säger en del om SD:s syn på sig själva och omvärlden. Allt bemötande och bejakande av dem som inte är födda i Sölvesborg av blekingska föräldrar är per definition ett angrepp på Sverigedemokraterna.
I grannlandet Norge har vi sett hur Fremskrittspartiet tappat en stor del av sina väljare till Höyre. SD har förmodligen en lite mer splittrad väljarkår från höger till socialdemokrater. Men frågan är hur dessa ställer sig till sina riksdagsledamöters pajaskonster inför varje riksmötes öppnande. Förra gången sprang alla de nyvalda ledamöterna ut ur kyrkan när biskopen talade mot rasism. För att tala mot rasism är att ta politisk ställning mot Sverigedemokraterna. Nu tänker dom utebli från början för nu skall dom galna prästerna åter tala om tolerans och förståelse och sådant gör ont i Sverigedemokratiska öron och hjärtan och ses som ett direkt påhopp på allt dom står för.
Svenska kyrkan är alldeles för politiserad, tycker politikerna i partiet som i varje kyrkoval lägger ner avsevärd tid och kraft på att få vara med och leda denna kyrka.
Att välja sina krig och framstå som åtminstone lite diplomatiska och vuxna verkar inte vara SD:s grej. Frågan är hur det appellerar till svenska väljare.
Även Marita funderar över väljarnas sympatier. Ennodius om SD:s obesvarade kärlek till en kyrka som kanske inte längre finns. Tokmoderaten om Almqvist och SD:s martyrskap.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar