- Prata inte om det

Tove Lifvendahl har skrivit en bok, Från sagoland till framtidsland, om bl a återvändande utvandrare. Människor som tillbringat en längre tid i ett annat land och kommer tillbaka till Sverige. Detta uppmärksammas på SvD:s ledarsida idag där man ger ett exempel på utvandrare, Maria Montazami. Nå, nu finns det nog människor som har annat än tofsar och nagellack att prata om när dom kommer hem från utlandet. Och Maria Montazami är ju ganska ovanlig i sammanhanget eftersom svenskarna verkar gilla hennes betraktelser. Vi är inte alltid så intresserade av våra hemvändande kamraters erfarenheter.

Själv har jag aldrig utvandrat men väl bott ett par år utomlands. Senast i millennieskiftet då jag tillbringade ett år vid ett skotskt universitet. Jag studerade internationell politik och tog ett års tjänstledighet från fackförbundet jag jobbade på. Väl hemma på jobbet igen fick jag givetvis frågor om hur det varit. Jag svarade ganska kort, medveten om att jag befann mig i en ganska janteinspirerad miljö där det knappast var läge att berätta i detalj om vad jag kommit fram till i min mastersuppsats om rätten att organisera sig fackligt. I någon slags självcensur bestämde jag mig för att inte prata om det på jobbet, vare sig om utbildningen eller allt det andra. Det räckte inte. Vid kommande utvecklingssamtal tog min chef upp frågan.

- Du kanske inte skall prata så mycket om din utbildning i Skottland.

Någon eller några av mina kollegor hade tydligen till henne eller i hennes närhet eller via någon annan gett uttryck för att jag pratade för mycket om min utbildning. Enda gången jag efter hemkomsten själv tagit upp det var med en annan av cheferna på avdelningen som kommit in på mitt rum och frågat hur det varit. Jag höll upp min uppsats och sa att jag var väldigt glad och stolt över denna. Redan där märkte jag ju att jag talade för döva öron. Sommaren innan hade jag varit hemma på semester och då berättat för några av mina närmaste vänner på jobbet om utbildningen varpå en av dem svarade något i stil med "Och varför är det viktigt?". Tydligen räckte det med att vid två tillfällen prata om min utbildning för att protester skulle lämnas in till chefen.

Detta tycks vara vad Tove Lifvendahl verkar ha kommit fram till i sin bok också. (Som jag alltså inte läst.) Att de kunskaper och erfarenheter som folk skaffar sig utomlands är lite värda i Sverige. Jag har hört om personer med internationell domarerfarenhet som har svårt att få bra jobb i Sverige för att utlandstjänsten liksom inte räknas. Utländska betyg är suspekta, dem kan man ju inte lita på för inte kan väl utländska universitet jämföra sig med intelligentian vid de svenska?

Vi är oss själva nock.