Besök från S-län. S som i Södern?

I helgen som gick var jag och ett par släktingar på släktauktion hos Morbror Evald. Evald dog för över tre år sedan och nu skall äntligen arvet skiftas. Eftersom jag släktforskar tog jag hand om alla brev och bilder. Evald hade som vana att alltid fotografera folk innan dom for hem. Folk kom och gick där hemma i Småland. Släktgemenskapen verkar ha varit unik och Evald och hans syskon ringde och skrev brev till varandra trots att de var spridda över landet.

På bilden ser vi Evalds syster Dally och hennes man Otto. Paret till vänster är deras son och svärdotter, mina föräldrar. Pojken heter Kent och är Pappas då 8-årige kusin. Året är 1964 och Mamma och Pappa hade just gift sig. Semestern tillbringade dom, som så ofta, i Mellbystrand utanför Laholm. Där låg dom på stranden från klockan 10-16 varje dag. På den tiden fanns inte malignt melanom. Pappas och Kents kusin Hans, då tio år gammal, lär ha frågat sin mamma, Moster Sonja:

- Mor, är dom utlänningar?

Fortarande till salu

Minns ni den osålda lägenheten på Mörsilsgatan 8? Nu gör dom ett nytt försök, med en tredje (minst) mäklare. Till ett lite lägre pris än sist. Och med hjälp av home staging. Nog är lägenheten lite attraktivare ur detta perspektiv men faktum kvarstår ju att dom renoverat sönder den. Enligt Hemnet skall den ha legat ute i en dag. Senast den annonserades ut påstod Hemnet att den legat ute i sju dagar. Vilket redan då snarare närmade sig sju månader...

Det är dock inte den enda sönderrenoverade lägenheten i Vällingby. I maj var jag på visning i en fantastisk gammal lägenhet på Abiskovägen 6. Tyvärr låg den för nära tunnelbanan annars hade vi slagit till direkt. Hade ju varit en alldeles särskild känsla att få bo i en av 50-talets mer välplanerade lägenheter med hel garderobsvägg, originalluckor och fina fönster mellan vardagsrum och hall. Lägenheten köptes och renoverades i somras. In med fula, vita spegeldörrar. Bort med glaspartiet. Riv ut alla garderober, kläder har vi ju inga. Byt ut det fina gamla köket mot ett apfult schabrak. Nu är den till salu för 400 000 mer. Försäljningen verkar gå långsamt. Suits you right!

Att pissa på andra skapar inte demokrati

Repris på P1:s Medierna. Lyssnade på det redan igår men blir lika arg när jag hör det idag. Och ledsen. För hur kunde yttrandefrihet komma att handla om rätten för vissa att hata och skrika, när effekten blir att så många, många fler håller käften. När kom yttrandefrihet att handla om rätten att skrika högst?

Som en av dem som ofta tar för sig i ett samtal har jag ofta fått höra att jag borde tona ner mig så att andra får komma till tals. Jag har jobbat med detta och försöker alltid ta upp andras åsikter. Ibland så mycket att jag till och med avbryter det jag har att säga själv för att urskuldande låta den som just avbrutit mig komma till tals. Ofta pratar jag dock på och den som kanske pratat i min tystnad förblir tyst.

De hänsyn som jag försöker ta tas inte på tidningarnas kommentarsforum. Medierna berättar om mamman som ställde upp på intervju då hennes dotter somnat och blivit kvar på tåget på grund av att Kustpendelns personal vägrat söka igenom tåget ordentligt. Mamman visste att barnet var på tåget eftersom mormor och morfar satt henne där i Helsingborg. I Halmstad vägrade personalen ropa efter barnet. Vilket fick till följd att 9-åringen rullade vidare, mamman blev rädd och mormor och morfar började gråta av oro nere i Helsingborg.

På kvällstidningarnas kommentarsforum var mamman en dålig mamma, dottern en ful unge och hela historien var nog påhittad för att dom skulle få skadestånd eller åtminstone en rubrik i kvällstidningen. 500 kommentarer om hur vidriga de människor var som låtit sig intervjuas i medierna om tågbolagets sätt att behandla ensamresande barn.

Tack, säger tågbolagen. Varsågod säger mobben. Gråter gör inte bara mormor utan även yttrandefriheten.

På Twitter kapade ett gäng Sverigedemokrater med hangarounds ett forum för att "nyansera" debatten. Med hårda ord och aggressiv hållning tog dom över varpå 80 procent av dem som annars hölls där (från vänster till höger) drog. Timbros VD blev, tillsammans med alla andra som sa emot, kallad kulturmarxist av Sverigedemokraterna som anser sig vara nyanserade.

Tack säger Jimmie Åkesson. Varsågod säger mobben. Och yttrandefriheten den är någon annanstans.

Nej, det är inte OK att några få skall få skrämma bort den stora majoriteten. Och nej, det beror inte, som en av Sverigedemokraterna ovan påstod i radio, på att alla andra är känsliga och inte kan ta debatten. Det beror på att mobben är okänslig och inte kan debattera. Och att nätforumen låter dem fortsätta mobbas.

Tills mobben lär sig att uppföra sig får dom hålla käften, tycker jag. Eller skriva en insändare. Att kräva namn på den som kommenterar kan givetvis vara en idé men själva idén med kommentarsforum är ju att det skall vara enkelt och det är det sällan med inloggning. Att kräva inloggning blir därför detsamma som att stänga dessa forum helt. Vilket jag alltså anser att man skall. Mobben får börja lära sig skriva insändare, under signatur men med namn och adress angiven och med ansvarige utgivares ansvar för innehållet i insändaren.

Med ett sådant system hade mamman i Halmstad sluppit att höra att hon var en idiot eller hennes 9-åring var så ful att det inte gjorde nåt att hon försvann. För ingen av dessa fega anonyma hade vågat säga det rakt upp i ansiktet på dem. Frågan är om de fega anonyma ens tyckt så om dom inte varit just anonyma.

Moderat kulturcensur i Småland

Ett antal moderater i Småland har gått i taket. Anledningen? Biblioteket i Växjö har haft fräckheten att bjuda in Jan Myrdal för att föreläsa om sin nya bok om en maoistisk gerillarörelse i Indien. Oemotsagd! Karln får inte bara ge ut böcker om kommunistiska rörelser. Han får dessutom föreläsa om dem på bibblan. Och vet ni, biblioteket i fråga kanske till och med kommer att låna ut hans bok!

Nä, så kan vi inte ha det i konungariket Sverige. Moderaterna får nog anlita Timbro eller Axess eller någon annan sanningssägande organisation och trycka upp små pamfletter att blada in i Myrdals bok. Om den alls skall få lånas ut. Kanske det vore bättre om hyllorna enbart innehöll böcker av Carl Bildt, Fredrik Reinfeldt och kanske Göran Skytte. Även om Skytte inte är Moderat.

Frågan är vem som är mest totalitär av Myrdal eller herrar moderater i Småland.

PS: Förresten, regeringens propagandaminister Per Schlingmann kanske kan göra nåt utspel mot det nedriga biblioteket!

Att möta ont med gott

"Jeg er ikke sint. Jeg frykter deg ikke. Du kan ikke røre oss, vi er større enn deg. Vi svarer ikke ondt med ondt, slik som du ville det. Vi bekjemper det onde med det gode. Og vi vinner."

Dessa ord kommer från 16-årige Ivar Benjamin Østebø och riktas till han massmördaren. Jag önskar att jag kunde vara lika storsint gentemot massmördarens tankebröder på Internet. Som delar, om inte hans metoder, så åtminstone hans människosyn. Någon skrev efter den 22 juli att massmördaren levde i en ekokammare där bara likasinnade fick plats och där hatet förstärktes av att de aldrig fick mothugg. Denna ekokammare finns på nätet, eftersom ingen av hatbärarna vågar stå upp för det IRL. Förutom massmördaren då. Som likasinnade nu tävlar om att ta avstånd ifrån. "Vi framställer gärna muslimer som parasiter på samhällskroppen, t ex i TV-reklam inför valet, men vi delar inte ABB:s tankegods." Duh!

Själv tycker jag det är dags för Jan Helin, Lena K Samuelsson och deras kollegor chefredaktörerna att följa Värmlands Folkblads och Peter Frankes exempel och helt enkelt stänga sina kommentarsforum. Dessa forum används ju till största delen bara av samma islamofobiska, sexistiska grupp människor dag ut och dag in. Dom som sedan ringer till Ring P1 och beklagar sig över att "PK-samhället" inte låter dem komma till tals. Det är kanske dags för detta samhälle att inte upplåta sina sajter till hat.

Som Peter Franke sa när han stängde igen dyngspridarnas tummelplats på VF.se. Skriv en insändare. Du kan vara anonym men måste ange namn och adress. Det tror jag skulle få en hel del av dessa människor att tänka efter både en och två gånger innan deras ekon ljuder över internejden.

Fack och fack

Dom fack som låter arbetsgivaren sätta lönen, efter att ha förhandlat fram nollavtal, och endast ställer krav på att arbetsgivaren skall tala till den anställde före lönesättning. Dom är bra fack. Medan dom fack som faktiskt ställer krav på arbetsgivaren att öka inkomsten för medlemmarna är dåliga fack. Självklart tycker Svenska Dagbladets ledarsida så. Som fackförbundsmedlem blir jag väldigt misstänksam när just dessa ledarskribenter hyllar mitt fack.

Och man skulle ju gärna vilja veta hur köpkraften skall öka i ett samhälle där alla är tillfälligt anställda. Om jag går in på min bank för att ordna huslån och säger att nä, något fast jobb har jag inte men jag hoppas få vara kvar mer än 11 månader. Vad svarar min bank då?

Kanske är det så att det är andra än högerpolitikerna (i regering eller på ledarsidor) som skall ha dessa nollpåslag och tillfälliga anställningar. Det är väl det fina i kråksången, att det man föreslår inte drabbar en själv. Å andra sidan är ju var fjärde journalist tillfälligt anställd. Om man inte räknar frilansarna. Av någon anledning är det dock inget dom brukar lyfta som det mest positiva med yrket.

Snopet.

Så här nära har vi nog inte varit att slå till på ett annat boende. Visning på söndag av ett helt fantastiskt boende i Hässelby. Jag hade anmält mig till visningen för att markera intresset. Det räckte tydligen inte. Säljarna valde att sälja före visning. Enligt Svensk Fastighetsförmedling fick dom "ett snabbt bud" och valde att sälja. Utan att bry sig om att lyssna med anmälda intressenter.

Så jävla surt! Känns som om någon stulit mitt drömboende, det där som man inte kommer att hitta igen även om någon i samma förening säljer.

Men det är klart, någon lägger ett bud samma dag som börsen störtdyker och säger att det gäller bara idag.

Nobody messes with the Jesus

Tänker jag när jag läser Jesús Alcalás replik på Ted Ekeroths undanflykter. Ekeroth har av Alcalá anklagats för att vara en del av counter jihad-rörelsen. Är man det borde man stå för det. Vilket väl Ekeroth gör, men bara som privatperson. Trots att han åkt på konferenser under SD:s flagg och själv presenterat sig som representant för SD så var han där som privatperson. Det var inte jag det var Ursula.

Ekeroths försvar består av harm över att sammanblandas med andra med likadana åsikter samtidigt som han gladeligen buntar ihop personer som tror på Islam. Något som Alcalá givetvis slår ner på. För var ligger egentligen skillnaden i att som en av SD inbjuden föreläsare uppmana till mord på islamister till att från islamistiskt håll uppmana till mord på oliktänkande? Och på vilket sätt blir de senares vänner mer guilty by association än den förres?

Nej, det är nog dags, även för SD, att börja fundera över sin retorik. Så den inte träffar fläkten.

Det är mobboffrets fel

Eller möjligen mobbarens, men förmodligen inte. Under alla omständigheter är det aldrig skolans fel. Särskilt inte rektorns.

När jag läser Svenska Dagbladets granskning av anmälningar till Barn- och Elevombudet blir jag lätt matt. Vuxna människor som skyller ifrån sig på barn. Vuxna människor som letar fel på barn för att dölja sina egna tillkortakommanden.

Om adhd funnits* när jag gick i mellanstadiet är jag ganska säker på att min klasslärare (det som idag kallas mentor) skulle ha greppat efter detta för att definiera mig. Han var nämligen helt övertygad om att det skulle gå illa för mig i livet eftersom jag aldrig höll käften och alltid ifrågasatte honom och hans arbetsinsatser. (Eftersom han vid sidan av jobbet som lärare också jobbade som journalist tyckte jag att hans närvaro och uppmärksamhet brast, något jag inte höll inne med.) Att jag, liksom tjejen i Svenskans artikel, klarade målen med glans var liksom inte det viktiga.

- Du kommer att hamna i OBS-klass på högstadiet!

Var hans spådom. Vid ett tillfälle skickade han mig till skolans kurator. Som verkade mer intresserad av om jag hade klasskompisar i behov av samtalsterapi. Vilket jag hade. Mitt, och lärarens, problem var ju mest att jag inte kunde hålla tyst.

Och jo, det gick bra i högstadiet. Jag lyckades med ytterligare tolv års studier efter mellanstadiemajjens dom. Idag försöker jag dock vänta med kritiken av chefen till medarbetarsamtalet.

Men hur går det för elvaåriga "Elizabeth" i artikeln? Utpekad av skolan som roten till det onda, orsaken till sin egen otrivsel. Och hur skall man kunna undvika att autism-diagnoser missbrukas? Där det för föräldrar med autistiska barn oftast är skönt att få en diagnos och verktyg att hantera barnets funktionsnedsättning verkar det också vara lätt att rikta diagnosen mot barnet, för att flytta fokus från det egna ansvaret, som lärare och rektor. För det kan ju aldrig vara skolan det är fel på!

* Självklart fanns det, även om det då kallades damp, det var bara inte så att var och varannan unge blev diagnostiserad av sina lärare med det.

Klarna – en berättelse om dunkel girighet

Varje månad betalar jag räkningar till Klarna AB, ett företag som bildats av några Handelsstudenter med affärsidén att ta över andra företags fordringar. Adlibris, där jag är stamkund, är ett av de företag som använder sig av Klarnas tjänster. I juni betalade jag minst 3-4 räkningar till Klarna där köpeavtalet egentligen träffats med ett annat företag. Som kund hos säljföretaget är det Klarna man blir skyldig pengar.

Denna berättelse börjar med att jag köpte ett nytt batteri till min mobiltelefon från ett företag som heter My Trendy Phone AB. Detta företag har överfört sin fordran till Klarna. Det beställda batteriet anlände som utlovat i slutet av juni. När fakturan anlänt från Klarna la jag omgående upp en betalningsorder. Tyvärr missade jag att fakturan hade 14 dagars betalning och lade in betalningen att genomföras vid nästa räkningsbetalningstillfälle den 25 juli, 11 dagar efter betaldatum. (Fakturan anlände sent, den 6 juli var jag i kontakt med My Trendy Phone för att fakturan inte följt med batteriet. Denna skickades sedan från Klarna, med ca en veckas betalningsfrist.)

Den 11 juli åkte jag på semester och lät eftersända posten till grannen på landet. Denna historia skall visa att mitt beslut att eftersända posten var mycket klokt. Återkommen till landet efter en veckas utlandsvistelse kom min private semesterbrevbärare den 4 augusti med en betalningspåminnelse daterad den 21 juli. Klarna hade inte fått betalt och lade på en påminnelseavgift på 50 kr på ursprungskravet på 171,37 kr. Att betala inom en vecka, senast den 28 juli. I brist på internetuppkoppling körde vi genast de tre milen till Karlstad och kopplade upp oss på banken från en hamburgerrestaurang. Räkningen var betald den 25 juli så jag tänkte att Klarna nu hunnit registrera detta. Jag hade ju trots allt betalat.

Den 3 augusti, sju dagar efter att min bank satt in pengarna på Klarnas konto, skickar inkassoföretaget Segoria (ägt av Nordea) ett inkassokrav som når mig på kvällen den 8 augusti med Postens långsamma eftersändning. (Som i sommar tagit upp till 14 dagar.) Jag ringer Segoria på morgonen den 9 augusti och pratar med Axel på deras kundtjänst. Han berättar att någon betalning inte finns registrerad hos dem. Men jag vet ju att den gått iväg, säger jag, och vill lämna både betaldatum och exakt summa. Det hjälper inte, Axel måste ha OCR-numret också och det kan jag inte utantill. Axel erbjuder sig att ’pausa’ kravet. Jag ringer mitt alltid lika kundorienterade bankkontor som genast plockar fram OCR-numret. Jag ringer tillbaka till Segoria och får prata med Ema. Ema behöver inte OCR-numret för att hitta betalningen utan använder mitt personnummer. Varför Axel inte funnit betalningen en halvtimme tidigare utan tvingat mig leta reda på OCR-numret till ingen nytta beats me men uppenbarligen finns betalningen registrerad på mitt personnummer som Klarna verkar ha registrerat mot mina personuppgifter.

Det räcker dock inte att räkningen är betald sedan två veckor tillbaka. Jag måste betala påminnelseavgiften och en inkassoavgift på 160 kr kr inom två dagar. Annars kommer det resterande kravet på 50 kr + inkassoavgift skickas till Kronofogden, berättar Ema. Att Klarna bevisligen fått betalt den 25 juli och inte hade anledning att skicka grundkravet till inkasso har ingen betydelse. Ett batteri som från början kostade 109 kr + avgifter är nu uppe i 381 kr. Inte på grund av mitt misstag att inte betala i tid utan på grund av att Klarna missat att jag betalat. Annars borde väl inkassokravet varit på 50 kr + inkassoavgift? Ett krav som jag dagen för inkassobrevet var fem dagar sen med.

Den 11 augusti, som enligt Ema är det datum jag måste betala för att inte ärendet skall skickas till Kronofogden, har det gått exakt två veckor från förfallodatum på påminnelseavgiften. Klarna och Segoria skickar alltså folk till Kronofogden för krav som inte är äldre än två veckor. Mitt i semestertider.

Men det hela slutar inte där. Ovanstående hade jag möjligen kunnat tugga i mig, även om jag anser att Klarna, medvetet eller på grund av slarv, skickat en felaktig faktura till inkasso. Ema på Segoria upplyser mig nämligen om att jag har pengar till godo hos Klarna. Känn på den. När dom fattade sitt beslut om att skicka inkassokrav för att jag var skyldig dem 50 kr och hota mig med Kronofogden var dom, skall det visa sig, i själva verket skyldiga mig fem gånger mer än jag var skyldig dem.

I mars 2006 beställde jag ringar från ett företag som hette Vigselbutiken. Inget ont om dem, de var oerhört tillmötesgående och kundorienterade och vi trivs både med våra ringar. Tydligen betalade jag 314 kr för mycket som Klarna nu legat på i över fem år.

Men vänta nu! Klarna har alltså, utan att meddela mig, legat på 314 kr av mina penningar i över fem års tid. Varje gång jag betalat en räkning till dem har de suttit där med mina tillgodopengar. Borde jag kanske skicka inkassokrav med krav på ränta? Men så går det inte till, förklarade Ema bistert, för att jag betalat för mycket har jag endast mig själv att skylla. Man undrar i sitt inte längre så stilla sinne hur många kunder som lånar ut pengar räntefritt till Klarna i åratal, utan att veta om det?

Vi tar det igen, för detta är nog bland det mer kuriösa jag stött på och det tål att upprepas. För 11 dagars försening med 171,37 kr skulle jag betala 50 kr (29 procent extra). När jag inte betalade de 50 kronorna inom en vecka skickade Klarna via Segoria ett felaktigt inkassokrav och plussade på notan med ytterligare 160 kr (tre gånger pengarna extra ). Klarna å sin sida har i närmare 285 veckor legat på fem gånger så mycket av mina pengar. För detta får jag, enligt Klarnas inkassobyrå Segoria, skylla mig själv. (Hmmm… 314 kr x 285 x ränta...)

Med två dagar på mig att betala, med tre mil till närmaste bank/internetuppkoppling och under hot att det hela skickas till Kronofogden på torsdag gav jag med mig. Klarna och Segoria/Nordea vinner. Jag förlorar. Lille mannen muttrar från bygget av uteplats att jag blott är en fysisk person som strider mot en juridisk dito. My Trendy Phone behöver jag inte göra några fler affärer med. Dessvärre verkar vi få leva med Klarna. Dom är som Fortum, äger liksom nätet och går inte att bli av med. Såvida man inte nästa gång det skall shoppas böcker, datorprylar eller skor kollar upp om företaget använder sig av Klarna. Och i så fall köper sina varor annorstädes. Varför inte direkt, över disk?

Semester!

Till kvinnan i den gröna Golfen

Kanske dags att börja ta bussen? För allas skull.

När principerna får styra

*Andas djupt ett par gången* Jag blir så trött på Alliansregeringens arrogans! Alla dessa idéer, oavsett om det är nedläggning av ett internationellt ansett arbetslivsforskningsinstitut, införandet av en djupt kritiserad rehabiliteringskedja eller införandet av avgifter för utländska studenter. Dessa galna idéer bemöts ofta av befogad kritik från remissinstanser och andra. Om regeringen alls skickat ut det på remiss. Dom är ju så kompetenta i sin idérikedom att några synpunkter från remissinstanser, lagråd och annat löst folk egentligen inte skall behövas.

Men om nu remissinstanser fått yttra sig så brukar dom avfärdas med att regeringen i all sin upplysta höghet ändå har rätt. Ja, vad gäller sjukförsäkringen försökte regeringen skylla ifrån sig och säga att inga remissinstanser varnat för effekterna varpå TCO gick i spinn och publicerade sitt remissvar där dom gjort just detta, varnat för de effekter som nu inträffat. Nu har journalister på GP lyckats avslöja att det inte bara var facket utan också socialförsäkringsexperterna på departementet som varnade för utförsäkringar. Men Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och ekonomerna på finansen hade bestämt sig; skit i experterna och genomför vår goda idé. Principen framför praktiken

Likadant med frågan om avgifter för utländska studenter. Som jag skrev i går har antalet gäststudenter mycket riktigt minskat vid svenska universitet. Inte ens universiteten själva hade nog räknat med att ansökningstappet skulle bli så stort som över 70 procent. Protesterade gjorde dom dock, och varnade för att en minskning skulle ske. Varför i all sin dar skulle en student välja Sverige framför till exempel Tyskland eller Storbritannien, om kostnaden är densamma? Det är förmodligen bara en självgod Alliansregering som kan tro något sådant.

Idag får vi läsa i SvD om Centerpartiet som plötsligt kommit till insikt. Nu måste vi införa åtgärder för att locka tillbaka studenterna. De skall få arbetstillstånd efter avslutade studier. De skall få statliga stipendier (!) för att plugga. Statens pengar skall inte läggas på gratis utbildning utan på stipendier så att utbildningen blir gratis. Där de administrativa kostnaderna ökar väsentligt då staten skall sitta och värdera vem som är berättigad till stipendierna. Dumheten är monumental.

– Principiellt var det riktigt att införa avgifter, men konsekvenserna har blivit för stora. Inte ens en tiondel av de utländska studenterna är kvar och det tappet var aldrig avsikten. Men vi behöver få in kompetens och erfarenheter från andra delar av världen, exempelvis Asien och Afrika, säger partisekreterare Michael Arthursson (C).

Principerna är alltså riktiga men utfallet blir oriktigt. Frågan man kan ställa sig är om inte Alliansen borde fundera lite över dessa principer då. Och börja lyssna på dem som vet vad dom pratar om. Men för att klara det krävs öppenhet och ett lyssnade ledarskap.

Folkpartistisk schizofreni

I Almedalen står utbildningsminister Jan Björklund (FP) och påstår att han vill öka antalet utländska forskare i Sverige. Han vill underlätta för utländska studenter att stanna här efter examen. Är karln schizofren? Detta är samme Björklund som ligger bakom beslutet att byråkratisera och fördyra för utländska studenter att studera i Sverige. Antalet sökande från utanför EU har efter genomförandet av Alliansens införande av avgifter minskat med 90 procent (källa: Universitetsläraren). Sammanlagt har antalet sökande minskat med 70 procent. I Lund tror man att varannan utländsk student försvinner. (Källa: Lundagård.)

För studenter som vill studera i Sverige gäller inte bara att de kan tänka sig att betala dyra pengar för sin utbildning utan också att de måste ansöka på en ambassad eller konsulat för att ha personnummer klart när dom kommer. Med tanke på att Björklunds ministerkollega, Carl Bildt (M), ägnat senaste mandatperioden åt nedläggning av svenska beskickningar kan man ju tänka sig att många potentiella studenter tröttnar på vägen till den svenska ambassaden.

Den briljante studenten från Vietnam har inte längre någon som helst anledning att bjuda Sverige på sin briljans. För verkligheten är en annan än den Björklund lever i.

Osålt

På Mörsilsgatan 8 i Vällingby finns en lägenhet till salu. I ett fräckt 1950-talshus där det brukar finnas gott om fina detaljer för oss 50-talsfetishister. Efter att Svenska Bostäder sålde huset till hyresgästerna har just denna lägenhet renoverats till oigenkännlighet. Hall, vardagsrum och kök är numera ett enda rum och jag kan tänka mig att köpare som gillar de grå femtiotalskåkarna har svårt för en bostad där man ställer av sig skorna i köket eller kommer ut från toa bredvid diskbänken.

Kanske är det orsaken till att lägenheten fortfarande är till salu, efter många månader på Hemnet, vad vet jag. Först var det Mäklarhuset som försökte sälja, nu är det Notar som för tredje (tror jag) gången annonserar ut lägenheten. Priserna har varierat mellan åtminstone 1 590 000 och 1 890 000 kr. Mellan budgivning och acceptpris.

Intressant i sammanhanget är att Notar påstår att lägenheten legat ute på nätet i sju dagar när dom nu försöker sälja lägenheten igen. Till acceptpris. Antar att mäklaren hoppas att någon köpare utan koll på området plötsligt skall ramla in på Hemnet och tänka att oj, vad bra, acceptpris! Av upplysningarna som Notar och Hemnet lämnar kan ju ingen se att lägenheten uppenbarligen varit svårsåld. Eller svårköpt, jag vet ju inget om orsaken till att den fortfarande är till salu.

Jag förstår att man inte vill skylta med detta. Vi vet ju vad överexponering kan göra för möjligheten till en bra affär. De som är intresserade av ett visst område har oftast järnkoll på vilka objekt som finns ute, och minsta avvikelse från normal försäljningsgång väcker misstankar.

Vad är det egentligen för fel på lägenheten och/eller föreningen? Det senare leder lätt till att det spiller över på alla andra lägenheter i föreningen. Sitter det en sur ordförande där som vägrar godkänna blivande bostadsrättsköpare? Som i vännens förening i Jönköping där styrelseordföranden saknar liv i övrigt och styr föreningen med järnhand. Där skulle minsann ingen 24-åring få köpa, det vet man ju vad sådana håller på med, fester och skrik och skrän. Och han var säkert inte ens med i samma församling.

Fantasin skenar. Och vi stannar i vår härliga lilla hyrestvåa ett tag till.

Uppdatering: Via en konsumenthandläggare i bekantskapskretsen får jag tips om att DN uppmärksammat hur mäklare och Hemnet mörkar hur länge en lägenhet funnits till försäljning. Fastighetsmäklarnämnden har därför fattat beslut om att Hemnet skall informera om vad antalet dagar verkligen står för. Hemnet har lovat bot och bättring. Detta skrevs den 14 juni 2011 så Hemnet har kanske inte hunnit bättra sig ännu. För de sju dagarna som objektet på Mörsilsgatan påstås ha funnits på Hemnet är ju i själva verket närmare ett halvår. (Såvida inte lägenheten bytt ägare 4-5 gånger under våren 2011.) Men med 7 dagar kanske Hemnet menar 7 annonser?

I believe in Malcolm

När Lille mannen var yngre nynnade han ofta med i Hot Chocolates låt You Sexy Thing, ni vet den som börjar med frasen I believe in miracles. Bara att han trodde dom sjöng I believe in Malcolm. Och funderade över vem den där Malcolm var.

Vi har sedan dess gjort om låten, som vi brukar sjung i bilen på väg till vår närmaste Konsum i Molkom:

- I believe in Molkom. Where you from? You sexy thing.

Tydligen är vi inte ensamma om att tycka att Malcolm och Molkom är rätt lika. I måndags hade en ny liten Molkomsbo bråttom ut. Mamma hann inte in till BB i Karlstad utan fick hjälp av tre deltidsbrandmän och mamma/mormor hemma i sovrummet. Klart grabben ska heta Malcolm.

Valfrihet i vården eller valfrihet för vården?

På Svenska Dagbladets ledarsida kör Paulina Neuding idag med anekdotisk bevisföring för att driva uppfattningen att vårdpersonal skall få välja om dom vill utföra aborter eller inte. Valfrihet för vården. För Neuding har en gift väninna som på intet sätt blev ifrågasatt av läkaren när hon ville göra abort. Läkaren försökte inte få henne att ändra sig utan tog hennes önskan om abort på allvar. Horribelt! Vården skall nämligen inte bara bota, lindra och trösta, enligt Neuding, utan också ifrågasätta patientens individuella val. Men bara kvinnliga patienters val kring deras egna kroppar.

Eller har Neuding kanske andra förslag på när sjukvårdspersonal skall få neka att vårda en patient på grund av personlig moraluppfattning? Blodtransfusioner kanske? Om sköterskan är Jehovas Vittne och känner att det är fel att ge en transfusion, skall han då få slippa? Läkaren kanske har den personliga uppfattningen att rökning är av ondo och att det inte är samhällsekonomiskt rimligt att ge rökare hjälp mot KOL eller lungcancer så länge de går direkt från behandlingen ut på parkeringen och röker. Skall hon få slippa behandla patienten då?

Nej, självklart inte. Det är, inte helt överraskande, kvinnors livmödrar som skall kontrolleras av de sjukvårdsanställda och av staten, som jag antar förväntas lagstifta om att sjukvårdspersonalen skall få välja fritt i just detta fall.

Sen kan man undra över de så kallade liberalernas syn på individen. Vilket till exempel Forskarfeministen gjort. Det är smått fantastiskt hur svenska liberaler blir allt mer auktoritära. Men det är väl så, när dom själva sitter i regeringsställning blir dom plötsligt staten, och då är staten inte längre något ont utan i stället ett medel för att fostra folket att göra som liberalerna vill. Frågan är om det är så liberalt.

Om satir - på gott och ont

Svenska Dagbladet har anmält seriemagasinet Galago och två personer med koppling till Vänsterpartiet för olaga hot i magasinet och på Twitter. I Galago har några som kallar sig "Sveriges satirikers centralorganisation" framfört en lista på krav.

”Våra krav är följande: Kväv den fria pressrösten. Terroristförklara Timbro. Inför straffskatt på artikelkommentarer. Avsätt kulturministern. Skjut Per Gudmundson.”

Osmakligt, ja. Grovt, ja. Satir, ja. Satir är ju ofta både osmaklig och grov. Svenskans redaktionschef är dock tveksam till om det verkligen var avsett som satir eller inte. Kanske tycker Galagos satiriker verkligen att Per Gudmundsson skall skjutas, kanske tänker dom själva utföra det hela. Nej, det kan nog inte ens Svenska Dagbladets ledarredaktion tro på, i sin ilska över personpåhoppet på en av sina kollegor. Inte heller kan man tro att de som kommenterat det hela på Twitter med att kraven är "rimliga" verkligen tycker så. (Personligen tycker jag att det där med straffskatt på artikelkommentarer är en intressant idé. Anonymt hat är ju inte direkt främjande för yttrandefriheten.)

Detta sagt så håller jag med om att det här med satir är svårt. Och välkomnar Svenska Dagbladet till verkligheten. För inte har vi sett några upprörda uttalanden från chefredaktörer och redaktionschefer när till exempel kvinnliga politiker framställs som tillhörande Ku Klux Klan. (Som i fallet med Tiina Rosenberg och en "satiriker" på Aftonbladet.) Inte heller brukar jag få läsa om det oacceptabla i verkliga döds- och våldtäktshot mot kvinnliga journalister. Misstänker att även Svenska Dagbladets kvinnliga ledarskribenter får mängder med mejl från män som vill straffknulla dem för deras åsikter.

Vilket för mig in på ledarskribentens roll. Är denna journalist eller politiker? Förmodligen en blandning av både och. Det är ju inte direkt objektivitet, oberoende och kontroll av samtliga fakta som utmärker ledarkrönikor. Att till exempel Svenska Dagbladets ledarsida är en megafon för Alliansen är ju inget som går att ifrågasätta. Därmed drar dom även på sig uppmärksamhet från personer som undertecknad, som har en annan politisk åskådning. Det blir alltså lika naturligt att häckla ledarskribenterna på Svenska Dagbladet som de politiker de varje dag stöttar med sina texter. (Fast jag brukar försöka skilja mellan när artiklarna är undertecknade eller inte.)

Som Margaret Thatcher till exempel. I förra veckan av en ledarskribent omskriven som "Lady Thatcher". Denna högerikon har ju blivit lite till åren kommen och ryktet om hennes död har förekommit henne. Vilket fått några satiriker att publicera en hemsida: Is Margaret Thatcher Dead Yet? Vulgärt? Ja. Kul? Ja.

Frågan som uppstår när man blir förbannad över vulgär satir är vem som skall avgöra vad som är vulgärt. Svenskans ledarredaktion eller JK? Du eller jag? Yttrandefriheten bör ju gälla både för Svenska Dagbladets ledarskribenter som för Galago och politiker och bloggare. Skall man börja inskränka yttrandefriheten hamnar man lätt i samma situation som Ludvig Filip alias Kung Päron eller Nicolae Ceauşescu. Satiren slår tillbaka.

Ludvig Filip häcklades i tidningen Le Charivari genom att framställas mer och mer som ett päron. Tecknaren Charles Philipon häktades. Tecknandet togs över av Honoré Daumier. Kungen var inte glad och stämde tidningen som fälldes i domstol för att ha framställt kungen som ett päron. Dagen därpå trycktes domen på förstasidan, i grafisk form av att päron.

Rumäniens diktator förklarade för sitt folk att demokrati det var ingenting för Rumänien. Demokrati kommer inträda när det växer päron i Bukarests alléer. Vilket det dagen därpå givetvis gjorde, efter att människor bundit upp dem i träden under natten.

Här kan ni läsa en liten bloggberättelse med inspiration från Paris och Bukarest. Den innehåller ett antal blogginlägg så man får bläddra sig framåt i tiden. Päronhistorierna är lite snällare, lite snyggare men vem säger att det måste vara snällt och snyggt? Det är ju inte direkt det satiren är till för.

Min fru är nöjd och glad

Läser Svenskans artikelserie om mansroller. Idag publiceras reaktioner från läsarna och en man som kallar sig Holyfield skriver

"Jag är man och lever i ett traditionellt förhållande med uppdelade hemsysslor. Min fru är nöjd och glad och tycker att vi är jämställda. Jag tar huvudansvaret för barnuppfostran för det är mannens uppgift."

Min fru är nöjd och glad. Känn på den formuleringen. Inte bara är det han som gör sig till talesperson för fruns känslor utan i formuleringen ligger en självgodhet som får feministen i mig att vilja kräkas. Vad sägs om glad, kåt och tacksam? Ser den nöjda och glada Laura Brown (Julianne Moore) i filmen Timmarna framför mig. Eller den nöjda och glada Betty Draper (January Jones) i Mad Men. Och känner att jag vill göra revolution.

Dags att förnya försäkringen

Idag fick jag halvårsräkningen för bilförsäkringen. I februari är det dags att teckna nytt. När jag ser denna film från mitt försäkringsbolag



och tänker på när jag senast ringde dem när min bil "gick sönder" blir jag rätt övertygad om att det är dags att byta försäkringsbolag. Sicket bullshit. När avgassystemet på min bil gick sönder ringde jag TryggHansa för att jag i min enfald tänkte att min tillköpta hyrbilsförsäkring skulle gälla. Icke så. Den gäller inte om bilen går sönder och det inte rör sig om

• brandskada
• glasruteskada
• stöldskada
• maskinskada
• vagnskada (även om vagnskadeförsäkring
saknas)

Att avgassystemet rasar i backen ingår inte i detta. Så den där dagen då jag stod i Jönköping med trasig bil och tvingades hyra bil för min vidare färd till Lerum då var min dag lite rörig. Men det fick jag klara av helt på egen hand.