”Våra krav är följande: Kväv den fria pressrösten. Terroristförklara Timbro. Inför straffskatt på artikelkommentarer. Avsätt kulturministern. Skjut Per Gudmundson.”Osmakligt, ja. Grovt, ja. Satir, ja. Satir är ju ofta både osmaklig och grov. Svenskans redaktionschef är dock tveksam till om det verkligen var avsett som satir eller inte. Kanske tycker Galagos satiriker verkligen att Per Gudmundsson skall skjutas, kanske tänker dom själva utföra det hela. Nej, det kan nog inte ens Svenska Dagbladets ledarredaktion tro på, i sin ilska över personpåhoppet på en av sina kollegor. Inte heller kan man tro att de som kommenterat det hela på Twitter med att kraven är "rimliga" verkligen tycker så. (Personligen tycker jag att det där med straffskatt på artikelkommentarer är en intressant idé. Anonymt hat är ju inte direkt främjande för yttrandefriheten.)
Detta sagt så håller jag med om att det här med satir är svårt. Och välkomnar Svenska Dagbladet till verkligheten. För inte har vi sett några upprörda uttalanden från chefredaktörer och redaktionschefer när till exempel kvinnliga politiker framställs som tillhörande Ku Klux Klan. (Som i fallet med Tiina Rosenberg och en "satiriker" på Aftonbladet.) Inte heller brukar jag få läsa om det oacceptabla i verkliga döds- och våldtäktshot mot kvinnliga journalister. Misstänker att även Svenska Dagbladets kvinnliga ledarskribenter får mängder med mejl från män som vill straffknulla dem för deras åsikter.
Vilket för mig in på ledarskribentens roll. Är denna journalist eller politiker? Förmodligen en blandning av både och. Det är ju inte direkt objektivitet, oberoende och kontroll av samtliga fakta som utmärker ledarkrönikor. Att till exempel Svenska Dagbladets ledarsida är en megafon för Alliansen är ju inget som går att ifrågasätta. Därmed drar dom även på sig uppmärksamhet från personer som undertecknad, som har en annan politisk åskådning. Det blir alltså lika naturligt att häckla ledarskribenterna på Svenska Dagbladet som de politiker de varje dag stöttar med sina texter. (Fast jag brukar försöka skilja mellan när artiklarna är undertecknade eller inte.)
Som Margaret Thatcher till exempel. I förra veckan av en ledarskribent omskriven som "Lady Thatcher". Denna högerikon har ju blivit lite till åren kommen och ryktet om hennes död har förekommit henne. Vilket fått några satiriker att publicera en hemsida: Is Margaret Thatcher Dead Yet? Vulgärt? Ja. Kul? Ja.
Frågan som uppstår när man blir förbannad över vulgär satir är vem som skall avgöra vad som är vulgärt. Svenskans ledarredaktion eller JK? Du eller jag? Yttrandefriheten bör ju gälla både för Svenska Dagbladets ledarskribenter som för Galago och politiker och bloggare. Skall man börja inskränka yttrandefriheten hamnar man lätt i samma situation som Ludvig Filip alias Kung Päron eller Nicolae Ceauşescu. Satiren slår tillbaka.
Ludvig Filip häcklades i tidningen Le Charivari genom att framställas mer och mer som ett päron. Tecknaren Charles Philipon häktades. Tecknandet togs över av Honoré Daumier. Kungen var inte glad och stämde tidningen som fälldes i domstol för att ha framställt kungen som ett päron. Dagen därpå trycktes domen på förstasidan, i grafisk form av att päron.
Rumäniens diktator förklarade för sitt folk att demokrati det var ingenting för Rumänien. Demokrati kommer inträda när det växer päron i Bukarests alléer. Vilket det dagen därpå givetvis gjorde, efter att människor bundit upp dem i träden under natten.
Här kan ni läsa en liten bloggberättelse med inspiration från Paris och Bukarest. Den innehåller ett antal blogginlägg så man får bläddra sig framåt i tiden. Päronhistorierna är lite snällare, lite snyggare men vem säger att det måste vara snällt och snyggt? Det är ju inte direkt det satiren är till för.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar