tisdag 16 augusti 2011

Det är mobboffrets fel

Eller möjligen mobbarens, men förmodligen inte. Under alla omständigheter är det aldrig skolans fel. Särskilt inte rektorns.

När jag läser Svenska Dagbladets granskning av anmälningar till Barn- och Elevombudet blir jag lätt matt. Vuxna människor som skyller ifrån sig på barn. Vuxna människor som letar fel på barn för att dölja sina egna tillkortakommanden.

Om adhd funnits* när jag gick i mellanstadiet är jag ganska säker på att min klasslärare (det som idag kallas mentor) skulle ha greppat efter detta för att definiera mig. Han var nämligen helt övertygad om att det skulle gå illa för mig i livet eftersom jag aldrig höll käften och alltid ifrågasatte honom och hans arbetsinsatser. (Eftersom han vid sidan av jobbet som lärare också jobbade som journalist tyckte jag att hans närvaro och uppmärksamhet brast, något jag inte höll inne med.) Att jag, liksom tjejen i Svenskans artikel, klarade målen med glans var liksom inte det viktiga.
- Du kommer att hamna i OBS-klass på högstadiet!
Var hans spådom. Vid ett tillfälle skickade han mig till skolans kurator. Som verkade mer intresserad av om jag hade klasskompisar i behov av samtalsterapi. Vilket jag hade. Mitt, och lärarens, problem var ju mest att jag inte kunde hålla tyst.

Och jo, det gick bra i högstadiet. Jag lyckades med ytterligare tolv års studier efter mellanstadiemajjens dom. Idag försöker jag dock vänta med kritiken av chefen till medarbetarsamtalet.

Men hur går det för elvaåriga "Elizabeth" i artikeln? Utpekad av skolan som roten till det onda, orsaken till sin egen otrivsel. Och hur skall man kunna undvika att autism-diagnoser missbrukas? Där det för föräldrar med autistiska barn oftast är skönt att få en diagnos och verktyg att hantera barnets funktionsnedsättning verkar det också vara lätt att rikta diagnosen mot barnet, för att flytta fokus från det egna ansvaret, som lärare och rektor. För det kan ju aldrig vara skolan det är fel på!

* Självklart fanns det, även om det då kallades damp, det var bara inte så att var och varannan unge blev diagnostiserad av sina lärare med det.

2 kommentarer:

babelfisk sa...

alltså, för mig som är autist och som även har diagnosen add, och därmed är väldigt investerad i (och påverkad av!) hur dessa diagnoser används/tolkas/förstås etc. både av en bred allmänhet och institutioner som t.ex. skola, så ville jag bara understryka hur djupt jävla tragiskt det är när sådant här händer. både för de som får en felaktig "diagnos", och för oss som har en som inte är felaktig. just därför att det används som ett sätt att undandra sig ansvar på, och det drabbar en lika hårt oavsett var en befinner sig på det neurologiska spektrat. och sen undrar jag vad fan det är för idéer om autism dessa människor har? och varför det skulle vara om inte försvarbart så förståeligt att mobba någon med autism? vad är det i autismen som per automatik drar till sig mobbare? jag blir så trött. antingen så blir en a) osynliggjord, b) ett objekt för andra människors "tyck synd om", c) ett missfoster som det är "förståeligt" att folk mobbar, d) en galning eller e) all of the above. suck, suck, suck.

Rabiatfeminism sa...

babelfisk,
Bra att du lyfter att skolan verkade förklara och försvara mobbningen med att flickan enligt dem var autist. Det är fullständigt horribelt. Med vilka andra funktionsnedsättningar får man räkna med att bli mobbad i denna skola? Skolan skall ju dessutom, enligt lagen, förebygga att mobbning inte sker på grund av funktionsnedsättning. Och sker det måste dom reagera. Då duger det inte att skylla ifrån sig!