måndagen den 2:e januari 2012

Härd(S)mälta

I förra veckan gjorde Håkan Juholt och Tommy Weidelich ett debattinlägg i Svenska Dagbladet om att Sverige nu befinner sig på samma plats som 1980-talets USA.
"Ojämlikheten i Sverige ligger i dag på samma nivå som i 1980-talets USA, och är växande. Vi kan välja att vända denna utveckling. Genom arbete, utbildning, snabb omställning och rättvisa skatter gör vi inte bara Sverige mer jämlikt, utan stärker ekonomin i grunden. Det är ett politiskt arbete som kan påbörjas i dag – om viljan finns."
Vad händer sen. Blir det debatt kring detta? Faller andra personer på vänstersidan in i Juholts och Weidelich kritik? Var finns Vänsterpartiet? Det enda som sker är att Svenska Dagbladet faktakollar uppgifterna och ger dem grönt ljus. Weidelich och Juholt har helt rätt i att Alliansens Sverige år 2011 befinner sig på samma plats som Ronald Reagans USA när det gäller ojämlikhet. Om någon 1985 sagt att om 25 år kommer vara lika ojämställda som i USA så hade förmodligen de flesta skakat på huvudet åt ett så löjligt påstående.

Men vad gör oppositionen år 2011? Vad gör till exempel ex-ministern och långvariga Socialdemokraten Ylva Johansson? Faller in i partikamraternas kritik av regeringen och pekar på faran med att vi blir alltmer klassmässigt splittrade i Sverige? Nej för fan! Ylva Johansson tycker inte att politik och opposition är viktigt. Annat än möjligen mot den av partikamraterna valde egne partiledaren. För allt är Håkan Juholts fel. Att Ylva Johansson själv suttit både i S-regeringar och i opposition i nära tjugo år verkar hon inte tillmäta någon betydelse. Sen hon hoppade av VPK har hon varit både skolminister och biträdande socialminister. Frågan är hur hon själv bidrar till Socialdemokraternas framtid.

Att i det här läget gå ut och såga partiordföranden. Där man sitter med en partiledare som är hårt ansatt och som har svårt att nå ut med partiets politik på grund av att ingen vill lyssna. Där man knappast kan välja ny partiledare före kongressen 2013. Där det inte finns några självklara efterträdare. (Att några herrar anser sig vara lämpade har vi ju förstått men det betyder inte att dom har partiets förtroende, helt uppenbart.) Det är nog inget annat än helt otroligt korkat. Att Johansson sedan har mage att sitta och säga att näää, jag har förtroende för Juholt och jag vill inte att han avgår...

Som jag sagt tidigare, i sommar skall vi åka till Mongoliet och studera hur det går för det splittrade socialistpartiet i parlamentsvalet där. Frågan är om vi får se samma sak i Sverige. Problemet är bara kring vilka politiska idéer nya partier skulle samlas när idén om den egna individens förträffligheten verkar överskugga alla försök till politik.

Uppdatering: Enklare än så här kan det nog inte sägas. Och för ovanlighetens skull håller jag med KG Bergström.

2 kommentarer:

Medea sa...

Där slog du huvudet på spiken om de ökande klasskillnaderna! Så fort jag diskuterar privatiseringar av sjukvård och skola tar jag alltid upp hur jag tror att dessa i framtiden när allt är privatiserat kommer bli dyra och ojämlika, precis som i USA. Moderater säger alltid emot mig, att så vill de ju inte att det ska bli. Säger de nu ja. Men det är ju inte något som sker i ett stort steg utan snarare i många små för att folk inte ska lägga märke till vad som egentligen händer.

//whirlwind.nu

Rabiatfeminism sa...

Just så. Det jag skrämde folk med på 80-talet när politik diskuterades är idag verklighet och kunde bli det genom att det paketerades i en "arbetslinje".