lördagen den 21:e januari 2012

Klickdemokratin Sverige

Medierna är överens. Klockan 15.00 kommer den bistre mannen på bilden annonsera sin länge (av samma medier, t ex chefredaktör Helin) efterlängtade avgång. Den glade gamängen har förvandlats till en pressad man. Så lyckades man få bort ännu en socialdemokratisk partiledare. Jo, jag anser att medierna, liksom med Mona Sahlin (då påhejade av samme Juholt), har en stor skuld i det fokus som legat på personen Håkan Juholt. Alex Schulman skrev igår en lysande kommentar.
"Det där drevet mot Juholt har gått för långt, det känns obehagligt. Håkan Juholt är inte perfekt och han gör en massa fel, men Gud vad det är ointressant med felfria människor. Den här typen av granskning gör att politiken utarmas, för man kan inte göra misstag längre som politiker, man kan inte ha svärta, man kan inte säga vad man känner just där och just då, man kan inte dra ett skämt och framför allt: man kan inte ha fel, man kan inte göra misstag."
Det är en högst relevant iakttagelse. Om man pratar om Socialdemokrater. Är det verkligen perfekta broilers vi vill ha? Och tycker vi verkligen att Håkan Juholt har mätts enligt samma tumstock som t ex Carl Bildt?

Alex Schulman fortsätter
”Håkan Juholt har ju gjort bort sig gång på gång och det är ju nästan generande att ta del av alltsammans. Men han är väl som vi andra. Just sådant folk, människor som är som vi, vill jag ha i politiken.”
På en bild i tidningen ser jag en man i arbetskläder stå utanför Sveavägen 68 med en skylt. På skylten står att han vill att Juholt stannar och börjar driva politik. Det vill inte Sven-Erik Österbergs distrikt i Västmanland. Nu sägs Carin Jämtin ta över som en övergångslösning. En kvinna som säkert är mycket kompetent men som knappast går genom rutan. Hon framstår nästan som generad framför kamerorna och talar ungefär lika naturligt som moderata borgarrådet Regina Kevius. Och hon vann inte precis valet i Stockholm när hon senast ställde upp med t ex Butlerförslag. Hur funkade Jämtin då i medierna? Antar att ny ledare skall väljas vid nästa kongress. Då lär gubbsen kliva fram igen. Pär, Sven-Erik, tre stycken T(h)omas och Mikael. Och kanske Ylva, som ju vill vara med och ”leda partiet”. Definitivt inte Lena Sommestad, för hon är förmodligen både för mycket feminist och för smart.

Ingen av dem, förutom möjlighet Lena Sommestad, skulle få mig att lägga min röst på (S), samtliga skulle förmodligen befinna sig någonstans alldeles intill Fredrik Reinfeldt. Så att väljarna inte skulle begripa varför de alls skall välja (S) framför (M) det är ju same, same.

Schulman igen:

”Ännu vidrigare än pressmobben är de sosse-politiker som vandrar in i byggnaden och inte kan låta bli att sprida illvilja mot honom. Vad är sossarna för parti som inte kan stå upp för sin partiledare? För varje sossegubbe och sossetant som går in där och rynkar på ögonbrynen och säger att "läget är allvarligt" och "nu ska vi diskutera hans framtid", så känner jag allt större avsky mot Socialdemokraterna. Vad är det för illojala människor? Människor som ängsligt positionerar sig inför möjligheten att Juholt blir avsatt, människor som inte för en sekund kan säga vad de verkligen tycker.”
Kanske för att dom inte vet. Och det är väl snarast där Socialdemokraternas problem ligger. Vad vill dom? Mer än att bli älskade i högermedia? Exakt vad i Moderaternas politik är det som dom inte vill ha, och varför? Och hur skall vi kunna lita på att ni inte genast hugger näste ledare i ryggen så snart ni inte får er vilja igenom?

Jag har kritiserat Fredrik Reinfeldt för hans auktoritära ledarstil. Men i S skulle det behövas någon som kan få partikamraterna att ro båten åt samma håll. Men det går ju bara om alla är klara över målet med partiets existens. Något sådant mål verkar inte finnas idag.

Helst av allt skulle jag önska att Håkan Juholt idag satte journalisterna på plats genom att kliva upp där på scenen i Oskarshamn och säga att han kommer fortsätta leda partiet, med partiets förtroende. (Vilket han ju verkar ha förutom i Österbergs Västmanland och Örebro.) Jag önskar att partiet inte viker ner sig för mediedrev utan att det är kongressombuden som väljer ordförande. För hur kommer nästa ledare att bemötas? Förmodligen på samma sätt som alla socialdemokratiska ledare genom de senaste hundra åren. Skillnaden är att medierna med sina beställda opinionsmätningar driver opinion på ett helt annat sätt än på Tage Erlanders tid.

Idag är politiken en idoltävling och de personer som tillfrågas av opinionsinstituten låter sig styras av mediernas bild. Eftertanke är en bristvara i detta land i denna tid. Ideologi lyser med sin frånvaro. Sverige har blivit en klickdemokrati.

Det känns oerhört dystert och lyfts endast av denne man, som ändå inger visst hopp för oss som står till vänster om Juholt.

PS: När jag tänker på det. Varför inte köra delat ledarskap mellan Juholt och Jämtin? Karin tänker och Håkan pratar. Om dom kunde få till ett bra samarbete skulle det kanske kunna vara rätt OK?

Inga kommentarer: