lördag 30 oktober 2010

Sverige, landet som gav blåögdheten ett ansikte

Dom sa att vår oskuld försvann när Olof Palme mördades 1986. Att det var ett uppvaknande för hela svenska folket om att vi inte lever i en trygg kokong, opåverkade av yttre influenser.

Dom hade fel.

Svenskarna, politiker, medborgare och medier, är ibland så löjligt naiva att man häpnar. Och det är inte ens gulligt. Det är bara patetiskt. Senast nu när en moderat riksdagsledamot, numera partisekreterare, visat sig ha tagit emot pengar från vinstdrivande företag, i form av resor, hotellnätter, middagar och lånebilar. Medierna rapporterar men kontrar genast med artiklar som denna från TT, där manliga politiker får förklara varför dom anser sig och sina politikerkollegor omutbara. Eller den i dagens pappersupplaga av SvD där Widar Andersson, tidningsman och f d socialdemokratisk riksdagsledamot förklarar att det ju är omöjligt att en riksdagsledmot skulle uppfatta en resa, en extra hotellnatt eller ännu en middag som en muta.

Borgerliga tillskyndare upphäver sina röster och låter oss veta att det i själva verket bara handlar om att folk är avundsjuka på den där resan som för riksdagsledamoten bara är vardag, ännu ett par nätter borta från lägenheten i Stockholms innerstad. (Som för övrigt verkar ha införskaffats i en intrikat byteskarusell med en hyresrätt som utgångspunkt.?)

Som om det var Jantelagen som var problemet, som om lösningen ligger i den folkvaldes syn på sin egen vandel. Man kan fråga sig varför inte en enda människa i detta land lyfter frågan om folkets syn på och tilltro till de folkvalda. Att mutlagstiftningen finns där för att man inte ens skall behöva misstänka att politikerna tar emot mutor.

Den senaste veckans händelser, i kombination med Moderaternas hårdnackade motstånd mot att berätta var deras pengar kommer från, har åtminstone fått mig att fundera över om det kan vara så att Shell betalat inte bara Sofia Arkelsten för att komma ner till Frankrike och skänka lite folkvald glans åt en biltävling, utan också pytsat in en summa pengar till hennes parti. Som en liten gest till ett regeringsparti som kan komma att underlätta företagets utvinning av gas i Skåne.

Räcker det verkligen att Sofia Arkelsten och Fredrik Reinfeldt själva känner att dom är omtubara för att allt skall vara frid och fröjd? Är Moderaterna köpta av näringslivet? Är det ett problem om det största och mäktigaste regeringspartiet är köpt av näringslivet?

Eller är det i själv verket jag som är omåttligt naiv som trodde att det var ett problem? I ett land där majoriteten tror sig rika nog att klara sig oavsett vad som sker. Kanske rika nog att själva köpa sig en politiker. Eller rika nog att tro sig dela samma intressen som Shell och BMW.

Man tar sig för pannan och stönar: - Duh!

Inga kommentarer: