onsdag 27 oktober 2010

Världens stiligaste far

Brukade han kalla sig, vår pappa. Sådär med en fråga hängande i luften, för visst var han väl det, världens stiligaste? Det tyckte han nog själv, men ville gärna ha det bekräftat. Och för oss var han det, även om vi kanske inte alltid sa det högt. Han var ju rätt tramsig i tonårstjejers ögon.

En gång bjöd vi dock till. När han fyllde 60 och vi skickade en hälsning till honom via radion, till just världens stiligaste far. Själv var han den som till mammas födelsedag lät måla ett porträtt, av sig själv. För hon skulle ju ha något riktigt fint i present.

Igår skulle pappa fyllt 75. Om inte alla de där åren på verkstadsgolvet tagit ut sitt pris alldeles för tidigt, för snart tio år sedan.

Vilket är så orättvist. För pappa var ju inte bara världens stiligaste far, utan hade också varit världens bäste morfar. För några veckor sedan körde jag ner till västkusten med porträttet av pappa i bagageutrymmet. För honom hade det förmodligen varit självklart att om han, som världens bäste morfar, inte fick vara med IRL så skulle åtminstone hans dotterson ha porträttet.

Om det finns en himmel tror dottersonens mor att morfar just nu ägnar sig åt en lång älgjakt, i fint höstväder Där han sitter på sin slitna ryggsäck och äter sina egenbakade fullkornstekakor med svettig ost. Själv tror jag att morfar lägger sin energi hos barnbarnet Frans, 1 månad och tio dagar gammal. Som vi skall göra vad vi kan för att ge samma kärleksfulla uppväxt som vi fick.

Och vid 75 års ålder hade pappa garanterat varit lika stilig som på bilderna med mig (1968) och min syster (1980) ovan.

NB: Moster börjar bli senil vid 42 års ålder. Texten ovan har redigerats något efter att jag först lyckats göra min syster till min bror sedan fått vår mor att låta som vår styvmor...

2 kommentarer:

Fiat sa...

Men åh... så oerhört fint skrivet! Tack!

Rabiatfeminism sa...

Tack Fiat. :)