Tacksamhetens logik

I Svenska Dagbladet skriver idag en Moderat riksdagsledamot, Mats Johansson, en op-ed-spalt (op-ed står för 'opposite the editorial page' vilket man ju f ö kan undra om Moderaterna är i förhållande till Svenska Dagbladets ledarsida, oberoende moderat) om hur tacksamma vi borde vara mot USA som stridit för vår frihet. Han har besökt Normandie och Flandern och drabbats av ödmjukhet inför de amerikanska soldater som dog för "oss" på dessa platser under Första och Andra Världskrigen. Givetvis kommer han fram till att vi även borde vara ödmjuka inför USA:s nutida "frihetsaktioner", Operation Enduring Freedom och allt vad dom döpts till. Bläddrar man fram en sida till Brännpunkt får krigsreportern Johanne Hildebrand ännu en gång tala om varför hon tycker vi skall kriga och hedra våra soldater. En liten krigsspecial från opinionsfolket på SvD. (Som f ö efterlyser fler debattartiklar på detta tema.)

Allt detta får mig att fundera lite. Var det verkligen främst tack vare USA som de allierade vann 1945? Jag har ju levt i tron om att det var hjälp från öster som bidrog stort till segern. Genom att miljoner sovjetiska män offrade sina liv. Det amerikanska offret under Andra Världskriget går helt enkelt inte att jämföra med det sovjetiska, om vi skall tala om människoliv. Ca 200 000 amerikaner fick sätta livet till medan 20 miljoner sovjetmedborgare dukade under, varav nära 14 miljoner var soldater. Amerikanske (svenskättlingen?) Lennart Peterson, vars grav Johansson besökt i Normandie, motsvaras av 70 Sergej, Boris och Alexeij.

Skall vår tacksamhet inför dessa staters insatser under 50-100 år gamla krig verkligen ligga till grund för dagens utrikespolitik? Hur skall vi då se på rysk utrikespolitik? Skall dom också invadera länder runt om i världen där de kan antas ha politiska intressen?

Eller skall vi kanske bedriva utrikespolitik med fokus på alla folks fred och frihet utan att fastna i sentimentalitet över forna tider?