tisdag 19 oktober 2010

Tillåt mig småle

Idag slår SvD:s ledarsida och Sanna Rayman ett slag mot överstatliga missionärer. Det är fel att försöka pracka på sina grannar sina idéer, även om dessa idéer är goda som fri abort och lagstadgad mammaledighet. Om man gör så så kan grannarna slå tillbaka med ännu mer familjekonservativa medel. Eftersom t ex folket i Polen på fyrtio år gått och blivit inbitna abortmotståndare hela gänget.

Det är här jag tillåter mig att småle lite. Inte åt bigotta abortmotståndare utan mot Svenskans dubbelmoral. För jag trodde ju att den av tidningen så omhuldade insatsen i Afghanistan syftade till exakt detta. Att med överstatliga medel tvinga på ett annat land sina värderingar, för att man anser detta lands värderingar så vidriga. Eller är det inte för de afghanska kvinnornas skull vi är där?

Men det är klart, för att se den kopplingen och dubbelmoralen måste man ju anse och inse att abortförbud och burka är två sidor av samma förtryck. Och det är väl kanske där analysen skiljer sig åt. Eller så skall de vita, kristna männen skyddas från överstatliga initiativ på MR-området, men inte de mörkare muslimska. Vad vet jag.

5 kommentarer:

holtter sa...

Det var en härligt illasinnad fråga i rättan tid!:-)

Rabiatfeminism sa...

Ja, ibland blir jag illasinnad när jag läser ledarsidor. ;)

Anna sa...

I det här fallet var det väl snarare att just för att de svenska EU-politkerna inte kan tvinga igenom sina idéer under vapenhot så riskerar de att väcka den björn som sover utan att sen kunna värja sig mot dess ramar.
Vilket fallet med samvetslagarna visade. EU-kollektivet hade inte tänkt på att det inte fanns ett skydd mot att tvingas handla mot sin övertygelse i sin yrkesverksamhet.

Sanna Rayman sa...

Afghanistanfrågan är inte en fråga om antalet obligatoriska veckor i en mammaledighet. Inte heller är Afghanistanfrågan en fråga om vårdpersonals samvetsfrihet i förhållande till aborter. (ärendet handlade för övrigt inte om abortförbud, vilket du skriver.)

Ingen av de frågor jag skrev om är jämförbara med det förtryck som rådde i Afghanistan. Inte heller är vi i Afghanistan för att införa obligatoriska pappamånader eller nåt i den stilen.

Men visst. Om du tycker att välfärdens ersättningsnivåer (och huruvida dylikt ska avgöras på hemmaplan eller EU-nivå) är en MR-fråga så är du naturligtvis fri att göra det. Varför göra skillnad på äpplen och päron, när man kan ägna sig åt fruktsallad, liksom? ;-)

Rabiatfeminism sa...

Sanna Rayman,
Ja, där svarade du ju på min fundering att vår analys skiljer sig åt. Och tydligen också vår syn på mänskliga rättigheter. För ja, jag tycker absolut att rätten till abort är en mänsklig rättighet och ja, rätten att ha ett arbete, oavsett kön, är också en mänsklig rättighet. (Vilket väl den nya mammaledigheten syftar till, om än med oönskade effekter för länder som redan tillsett mödrar ledighet.) Liksom rätten att gå i skolan.

Sen noterar jag att du skriver "det förtryck som rådde" i imperfekt. Då kan vi ju ta hem svenskarna nu! (Lite tillspetsat, men dock.)

För visst används ännu argumentet att vi är i Afghanistan (i presens) för kvinnornas/flickornas skull. Hörde det senast från nån soldat igår.