Att jag aldrig lär mig...

Hösten 2008 råkade jag köpa en bok i en boklåda i London. En sån där historisk roman som verkade som spännande slöläsning. The Season of the Beast av Andrea Japp. Översatt från franska till engelska. Till skillnad från senast det begav sig, med Dan Brown-wannaben Kate Mosse som skriver på engelska och franska samtidigt...

The Season of the Beast är första delen i triologin Agnés de Souarcy Chronicle om den vackra och mystiska Agnés som i början av 1300-talets Frankrike tampas med katolska kyrkan och den medeltida inkvisitionen. Till sitt stöd har hon en Johanniterriddare, en abedissa och en 10-årig flicka som utger sig för att vara pojke. Ja, ni hör. Lagom läsning när temperaturen passerat 30 grader och hjärnan är som smält kola. Jag kommer snart att ha avslutat triologin med tredje delen, The Divine Blood. (Gallic Books, 2006)

Men hur är det egentligen med de historiska kunskaperna hos Japp undrar jag, när jag på tunnelbanan till jobbet läser följande om påvens ondskefulle rådgivare i sekulära affärer.

"They knew that the guillotine could fall on any one of their necks without prior warning."

Wow! Den där camerlingon måste verkligen ha varit före sin tid. 490 år före giljotinen föll över Ludvig XVI's nacke så satt han alltså i Vatikanen, detta var året innan påven Clemens V tog sitt pick och pack och slog sig ner i Avignon, och oroade sig över att bli giljotinerad. 434 år före läkaren och Joseph Guillotin såg dagens ljus.

Att jag aldrig lär mig att läsandet av historiska romaner av denna sort mest får mig att irritera mig över faktafel och språkliga brister, eller överanvändandet av adjektiv. Även om jag irriterar mig mindre när jag, som här, läser dem på engelska.