När min farfars mor Anna Lovisa var nio år gammal dog hennes far. Han var socknens indelte soldat och drog på sig lunginflammation på ett repmöte. Familjen, bestående av mamma, sex barn och ett på väg, tvingades bort från soldattorpet i Visnum. Alla barn utom de två yngsta auktionerades ut till den som krävde minst i underhåll av socknen. Farfars mor växte upp och bildade egen familj i grannsocknen Rudskoga. I sockenstämmans protokoll kan man läsa om hur hennes mor givits tillåtelse av Rudskoga socken att vistas där, där hon kom ifrån och där flera av barnen bodde, eftersom Visnums socken gått med på att betala hennes uppehälle. Detta uppehälle bestod mest av skolböcker till de yngre barnen, begravningspengar till bonden som begravt ett av syskonen när hon tjänat som lillpiga hos honom och tillåtelse att bo på fattighuset i Rudskoga.
Låter det här som rena 1800-talet? Ja, det var det ju också. Dock så kan man undra hur långt det är från dagens samhälle när man slår upp Värmlands Folkblad och läser om ensamstående småbarnsmamman Sara, 22 år, i Hagfors. Hon vill flytta från lilla Hagfors till det betydligt större Karlstad, där man skulle kunna tro att det är lättare att hitta jobb. Men eftersom socialen betalar hennes hyra ställer Karlstad krav på Hagfors att stå för pengarna. Följaktligen sätts hon i kommunarrest, något inte ens Anna Lovisas mor gjorde på 1870-talet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar