Organisationen Kvinna till kvinna har genomfört en rent kvantitativ undersökning av hur ofta utrikesminister Carl Bildt har nämnt orden kvinna eller jämställdhet i sina tal och bloggar och artiklar under ett drygt år. Svaret är att vår utrikesminister ansett det föranlett att två gånger ta ordet kvinna i sin mun, och på 508 blogginlägg nämna jämställdhet en gång. När Bildt konfronteras med detta låter han svara, via sin pressekreterare, att han inte kommenterar sådana frågor. Nä, det var ju just det.
Anna Laestadius Larsson berättar om hur hennes vän, beundrare av Bildt, förklarat Bildts agerande med att kvinnors rättigheter är en nischfråga. Ett särintresse.
Som jag känner igen detta. En gång satt jag genom förberedelserna av en hel avtalsrörelse inom facket och gjorde ett litet streck i min kalender varje gång ordet jämställdhet nämndes. Jämställdhet var nämligen, tillsammans med arbetsmiljö, en av styrelsen prioriterad fråga i förbundet, som hade 63 procent kvinnor som medlemmar. Jämställda löner hamnade alltid i topp när medlemmarna fick tala om vad som var viktigt för dem. Att kollektivavtalen är fackets viktigaste redskap för jämställda löner är de flesta överens om. Trots detta tilläts chefen för avtalsrörelsen att helt igga frågan. Om någon bångstyrig ombudsman dristade sig att ta upp frågan behandlade chefen det som att de inte hördes, med tystnad och total ignorans. Med jämna mellanrum upphov en av de kvinnliga ombudsmännen sin stämma för att förlöjliga alla försök till ökad jämställdhet och mångfald. Sådant fjanteri! Möte efter möte satt jag där och förde anteckningar om hur man diskuterade, eller snarare inte diskuterade, hur vi skulle jobba med denna prioriterade fråga. Hur chefen fullständigt ignorerade när kollegor förlöjligade sin styrelses beslut om att jobba med dessa frågor. (I ett privat vinstdrivande företag hade det förmodligen inte accepterats men det gör det, anmärkningsvärt nog, i en demokratisk organisation där tjänstemännen egentligen bara skall hålla käften och utföra vad de demokratiskt valda bestämt.)
Dessa anteckningar lär väl komma väl till hands när jag någon gång får tid att skriva boken om varför facket knappast bidrar till att vi får mer jämställda löner. Lite har hänt sen Yvonne Hirdman skrev boken Med kluven tunga - LO och genusordningen.
Jag ser många likheter mellan utrikesministerns arrogans inför dessa frågor och hur den hanterats av chefer och kollegor inom fackföreningsrörelsen. I just det här fallet var det väldigt tydligt att det hela var en ickefråga för chefen i fråga. Driftiga kvinnor tar sig fram och får bra löner. Att kvinnor som grupp tjänade 92 procent av männens löner, för samma arbete, att nio av tio deltidsarbetande i förbundet var kvinnor, att åttio procent av föräldraledigheten togs ut av kvinnor, det handlade om enskilda beslut fattade av enskilda kvinnor i enskilda situationer. Som självklart får skylla sig själva. Det är verkligen ingenting man som fackförbund bör ägna sig åt. Eller som minister. Eller som regering. Det får nån annan ta hand om. Särorganisationen Kvinna till kvinna till exempel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar