lördagen den 26:e november 2011

Högern bryr sig inte mycket om individerna

Högern är lustig. Å ena sidan är valfrihet för individen det finaste som finns. Å andra sidan bryr man sig inte särskilt mycket om enskilda individers välfärd. Individens valfrihet är, i det borgerliga samhället, alltid kopplad till hur mycket pengar dessa har. Vilket tangerar en annan del av högerns ideologi, som dom inte vill prata så högt om längre, att individen själv skall stå för kostnaderna i allt större utsträckning. Du har ju fått jobbskatteavdrag!

När man läser Maria Ludvigssons ledarartikel i dagens SvD kan man kanske känna att, ja det är bra med en familj som ställer upp om man behöver hjälp vid till exempel sjukdom eller ålderdom. Men är det bra för de enskilda individerna i familjen? Eller för den som inte har någon familj som kan ställa upp?

Om vi nu gör som Högern vurmar för och bygger ett samhälle på privata och enskilda initiativ vem skall då ta hand om de fattiga och ensamma? Och vad skall kvinnan, för det är nära på alltid en kvinna, som tar hand om sina föräldrar/svärföräldrar/make på ålderns höst försörja sig på? Varför skall inte hon få fortsätta arbeta och tjäna egna pengar? (Oftast jobbar hon ju redan med att ta hand om sjuka och gamla, för att vi andra skall kunna arbeta och försörja oss.)

Vad är det med dessa socialkonservativa människor som gör att de hävdar individens valfrihet samtidigt som dom vurmar kollektivet familjen på ett nära nog besatt vis? Familjen skall ta hand om det "mellanmänskliga beroendet", inte staten. Absolut inte staten. Att familjen består av individer har man glömt bort. (Det märks om inte annat i diskussionen om en individuell föräldraförsäkring.)

Men frågan kvarstår. Vem bryr sig om de individer som inte har någon som tar hand om dem? Som inte själva kan betala för sig? Kommer ättestupan Carema och tar dem?

Inga kommentarer: