För fyra år sedan var jag på kongress i Örebro. Innan kongressen öppnades hölls en kavalkad av och med kvinnor som sjöng och agerade. Kanske var det ett tiotal uppträdanden. Ett av dessa uppträdanden genomfördes av den fristående gruppen Radical Cheerleading. Ett gäng tjejer i trikåer som inte alls ser ut som man föreställer sig cheerleaders. De gjorde 3-4 nummer. Ett av numren presenterades med att det handlade om en av deras vänner som en kväll blivit våldtagen på stan. Inte en gång utan två gånger, då även den man som hittade henne efter första våldtäkten valde att sätta på henne. Denne man ville tjejerna "slita i stycken". Alla närvarande på kongressen hörde detta. Inklusive alla journalister. Jag tror vi var många som kände att vi velat klå upp karln i fråga, även om vi aldrig skulle göra det.
Men arga kvinnor (och män) som sjunger och applåderar är tydligen hetare nyheter än män (och någon enstaka kvinna) som faktiskt gör slag (!) i saken och slår. För samma kväll i Aktuellt visas en enda textrad från den långa kavalkaden och ingenting från själva kongressen. Samtidigt som Gudrun Schyman frågas ut om det är Feministiskt intitiativs officiella linje att man skall slita män i stycken.
Jag vet inte vad Aktuellt ansåg att Feministiskt inititiativ skulle ha gjort. Kanske förespråkar public service-programmet granskning och censur? Där alla som uppträdde före kongressen skulle fått lämna in sina material för godkännande innan. Eller att de skulle släpats av scen om deras framträdande stred mot någon slags allmänhetens syn på vad man får sjunga om eller inte?
Igår, fyra år senare var det Sveriges Radios Studio Ett som
ansåg det värt att ta upp detta ämne igen. (Det är ju snart val och går
bra för Gudrun Schyman i hennes valkampanj.) Folkpartiets riksdagsledamot Camilla Lindberg har uppenbarligen läst Pär Ströms blogg och upprörts över hans påstående att män är minst lika diskriminerade som kvinnor, säkert mer. Av denna nya kunskap gör Lindberg stor sak. (Feminister har annars hävdat i alla tider att ojämställden slår mot både kvinnor och män. Delad föräldraförsäkring är t ex en fråga som drivs just för att pappor skall få mer tid med sina barn. Dessvärre brukar inte Pär Ström eller Camilla Lindberg finnas med oss där i debatten.) I Studio Ett drar hon upp Radical Cheerleadings textrad om den nedrige våldtäktsmannen från kongressen för fyra år sedan, igen. Men den folkpartistiska riksdagsledamoten säger såklart att det var Feministiskt initiativ som tycker att alla män skall slitas i stycken. (Camilla Lindberg lär inte ha varit med i Örebro så hon uttalar sig ju egentligen om något hon inte sett i sin helhet.)
Då kan man tycka att radion skulle låta Fi bemöta detta lögnaktiga påstående. Men icke. I stället låter man Vänsterpartiets Josefin Brink, som inte representerar Fi och som inte ens hört sången, bemöta Camilla Lindbergs lögner. Programledaren faller också in på Lindberg linje.
Här kan man läsa om de pressetiska regler som skall ligga som grund för våra medier.
Men låt mig återigen säga. Feministiskt initiativ vill inte slita män i stycken. Partiet är inte ens förespråkare av dödsstraff, så t o m våldtäktsmän kan andas ut. Jag tror inte heller att Radical Cheerleading förespråkar ituslitning av våldtäktsmän på riktigt. Men det kan jag inte säga, eftersom dom är sina egna (och har all rätt att uttrycka sin ilska utan censur). Men jag förutsätter att dom följer svensk lagstiftning.
Sen kan jag inte sluta förundras över att tre brudar i trikåer tolkas som ett sådant hot mot alla män att folkpartistiska riksdagsledamöter måste sitta i radion och förfasa sig fyra (!) år senare. Samtidigt som folkpartisten i fråga inte med ett ord nämner det våld som både män och kvinnor utsätts för (mestadels från män) varje dag. (Det fick Josefin Brink ta upp.)
Uppdatering: När nu Newsmill länkat hit verkar fler och fler arga män hitta hit och jag kan redan nu säga att ni som vill analysera Radical Cheerleading eller deras texter får väl skriva en debattartikel om det eller nåt. Här publiceras ni inte. Därför har jag också plockat bort inlägget från vmm med sångtexten i fråga. Jag varken ids eller hinner hantera alla inlägg som vill diskutera en sånggrupp som jag inte har något som helst med att göra, annat än att jag sett dem två gånger varav den ena i ett kulturprogram på SVT. (Betyder det att SVT vill slita män i stycken?)
Om ni män nu är så intresserade av vad unga kvinnor kan tänkas tycka kan ni besöka Radical Cheerleadings
hemsida. Sångtexten om den jävla gubben hittar ni nog också om ni googlar.
Ovanstående är mina egna reflektioner, som hela denna blogg. Den är fristående från mitt jobb och den är fristående från mitt medlemskap i Fi. Idag är jag inte ens aktiv i Fi. När jag får uppmaningar om att jag eller "vi" skall göra en pudel för att RC fick framträda innan en kongress för fyra år sedan blir det lätt löjligt. (Har valt att inte publicera detta inlägg.) Jag har ingenting att be om ursäkt för. Dåvarande interimstyrelsen är spridda för vinden idag. Beslutet att ha med Radical Cheerleading drevs igenom av Sofia Karlsson. Efter kongressen tyckte de på kongressen valda talespersonerna Sofia, Devrim Mavi och Gudrun Schyman
så här om tjejerna i Radical Cheerleading.
"Vi vill här passa på att uttrycka vårt stöd för Radical Cheerleading. Tre unga kvinnor gav oss den äran att göra ett framförande på invigningen av vårt årsmöte. Ett framförande som sätter ord på den ilska och den kraft som finns hos unga feminister. Texten var skriven av en av medlemmarna, efter att hon fått reda på att en kvinna hon kände blivit våldtagen. Först av en man och sedan av en till, som hittat henne utmattat vid sidan av vägen. Att kvinnor sätter ord på sina erfarenheter är värt all respekt. Radical Cheerleading handlar om ett motstånd mot kvinnohat, ingenting annat."
Schlagerfantasten Sofia Karlsson har på sin blogg kommenterat det hela på följande sätt:
"Sett i backspegeln så var det inte ett av mina klokaste beslut ur ett rent media och PR strategiskt perspektiv.. Men jag säger som Lena Philipsson. Jag ångar ingenting. /.../ Sången och refrängen ska tolkas i det sammanhanget och inte tolkas bokstavligen. Det är på ett sätt skrämmande att jag måste skriva det uttryckligen, att det inte ska tolkas bokstavligen. Det är skrämmande att vi har en samhällsdebattör [Pär Ström] som använder det som sitt starka argument för det kvinnovälde han ser. Det är skrämmande att vi har ett samhälle som på så många sätt genomsyras av ett kvinnohat men det upprör inte på samma sätt som en refräng från en låt som handlar om något så fruktansvärt som en våldtäkt. Det är skrämmande att våldtäkter inte upprör på samma sätt som en sång MOT våldtäkter."
Om detta tycker jag en hel del. Det kommer jag kanske ta upp i ett framtida blogginlägg men just nu har jag annat att koncentrera min kraft på.
Uppdatering 2: Sen kommer förstås en anonym man och ifrågasätter hela historien om våldtäkten. Jag mindes dock att jag läst om något liknande och googlade på "våldtagen av sin räddare". Fann denna artikel om en man som dömts till tre års fängelse för att ha våldtagit en nyss våldtagen och bakbunden kvinna. Två gånger. Om hon känner någon i Radical Cheerleading vet jag inte, men det finns åtminstone sådana fall.
Viktipettrus senast det begav sig
