torsdag 1 december 2011

Fattigsverige 2011

Ibland inbillar jag mig att det hänt en del, att vi utvecklats de senaste 140 åren. När min farfars mamma auktionerades ut som liten flicka till lägstbjudande bonde, när hennes mamma hamnade på fattighuset med sina minsta efter att hennes man dött i statens tjänst, då var det i ett hårdare samhälle där man såg mer cyniskt på barn, gamla och änkor.

Men så påminns man att Sverige 2011 har en del gemensamt med Sverige 1871. Här dör människor av svält på fattighus... förlåt Caremaboendet. Här auktioneras vården av tortyroffer ut till lägstbjudande i stället för att använda en väl fungerande verksamhet.

Och politikerna verkar inte vilja ändra på något. Det finns väl egentligen bara ett parti, Vänsterpartiet, i riksdagen som fokuserar på välfärd framför kostnader. För vilket dom får hård kritik av alla de andra partierna. Det parti som till stor del byggde upp Välfärdssverige verkar helt upptagna med att tävla med Högern om låga skatter så att vi definitivt inte skall ha råd med kvalitet i välfärden. Leif Pagrotsky (S) som satts att ta fram ett skattepolitiskt förslag för S säger
”När vi går till val nästa gång har svenska folket levt med borgerlig skattepolitik i åtta år. Människor har inrättat sin ekonomi efter de skatteregler som faktiskt gäller. Det är självklart för oss att vi inte ska lägga några förslag som gör att människor inte sover gott om natten.”
Men vad vill ni då? Sitta kvar med Carema och vård skött av lägstbjudande? Och sover vi egentligen inte godast om natten om vi vet att vi lever i ett samhälle där vi blir omhändertagna när något händer? Där omhändertagandet handlar om lite mer kvalitet än fattighus och svält. Det var väl det Socialdemokraterna kämpade för under förra seklet, att komma bort från fattigauktioner?

Ironiskt nog så har Pagrotsky förmodligen rätt. När vi nu upplever att vi har det rätt bra, med mer pengar direkt ner i plånboken, så tänker vi inte på att det är vi själva som kan ligga där på Caremas boende imorgon. Det är förmodligen Alliansens smala lycka att Sifos respondenter lever i nuet, övertygade om att aldrig behöva svälta ihjäl när lönen upphör att komma varje månad.

2 kommentarer:

Malinka sa...

Det är ju den här konstiga att svenska folket alltid snackar skatter i stället för välfärd.

Inställningen är att vi först ska bestämma skattenivåerna och sedan se vad vi kan få ut av dem, när det borde vara tvärtom: vi bestämmer hur vi vill att samhället ska fungera och sedan sätter vi skatten efter det.

En mycket vanlig fråga i valstugan förra hösten var: "Hur mycket vill ni sänka skatten?" Och när vi svarade att vi inte har något egenmål varken att höja eller sänka skatten, att vi tycker att välfärd ska kosta det den behöver kosta, då såg folk ut som fågelholkar.

Det behöver naturligtvis inte vara en åsikt man måste instämma i, om man t.ex. anser att låga statliga kostnader är bra och att folk får söka sig vård etc. efter förmåga. Men det är mycket underligt att den approachen förvånar.

Rabiatfeminism sa...

Huvudet på spiken, Malinka. Åh vad jag önskar att någon vågade stå för att dom vill ha välfärd som får kosta i stället för att huka inför 'väljarna'.