Idolmonarkin

Dags för jobb igen. Och ett stilla konstaterande att Sverige blivit en Idolmonarki där media tycks ha tagit över rollen från partimedlemmar om vem som skall leda eller inte leda ett parti. Aftonbladet fortsätter sin kampanj mot Håkan Juholt där Lena Mellin idag konstaterar att klockan klämtar för S-ledaren. Först skriver tidningen lögner om partiledaren i fråga. I veckor jagar man honom för brott han inte begått. Sen ringer man upp ca 900 personer veckan före jul och frågar vilket förtroende dom har för den som fått löpa gatlopp i media jämfört med partiledaren som aldrig ifrågasätts, vare sig i media eller internt. Efter det gör man en stor sak av att Juholt saknar förtroende hos en majoritet av Aftonbladet/Sifos respondenter. När han uppenbarligen har förtroende hos dem som skulle kunnat avsätta honom.

Samtidigt har plötsligt Mona Sahlins synpunkter blivit intressanta. Hela helgen har man pumpat ut hennes illa dolda budskap att det var fel att välja Juholt på det sätt som skedde. (Samma sätt som hon själv valdes på, för övrigt.) Detta intresse för hennes synpunkter fanns ju knappast medan hon var S-ledare då handlade det mer om priset på hennes väska. (Långt lägre än priset på Fredrik Reinfeldts klocka.)

Och folket sätter sitt betyg genom att klicka på tumme upp eller tumme ner på nätet. Sen går dom och röstar så som Aftonbladet talat om för dem att de skall rösta, på den mest populäre. Ungefär som i Idol.

Frågan är om jag inte hellre levde i en bananrepublik än i en idolmonarki.