tisdagen den 26:e april 2011

It's a long way to Ulaanbaatar

När vi vaknade kl 4 i går morse var det med tron om att om något kunde gå fel så skulle det orsakas av att taxin fastnade i trafikstockning på vägen till flygplatsen i Beijing. Av den anledningen lämnade vi hotellet 3,5 timme innan take-off. Efter att ha handlat lite vin och ätit frukost på flygplatsen strosade vi så bort till gate E33, lätt att upptäcka då den befolkades av massa människor med mongoliskt utseende. Som såg lite lätt uppgivna ut. På skärmen vid gaten stod ”Ulaan Bator 19.00”. Vi skämtade lite om att haha, det kanske är vårt flyg! Det var det. Kineserna skylld på snöstorm i UB. Bara att våra mongoliska vänner här i stan inte sett (snö)röken av någon sådan. Efter 1,5 timmes väntan i limbo, ingen info från Air China, kom två kvinnor från flygbolaget och berättade att vi skulle få hänga på ett hotell och bli serverade lunch. I gåsmarsch följde vi så kvinnorna tillbaka ut genom säkerhetskontroll, fick utresestämpeln stämplad med ”cancetted” [sic!] och leddes så ut på gatan igen där en buss körde oss till hotell The Golden Phoenix. Man skulle, för att uttrycka sig milt, kunna sammanfatta detta hotell med att det är dags för fenixen att resa sig ur askan. Detta etablissemang såg förmodligen sina glansdagar under ordförande Maos levnad.

När skulle vi hämtas igen? Det visste ingen. Gruppen bestod av mongoler och en handfull västerlänningar däribland en tysk, en svensk och en bulgar. Tysken var pianist och skulle nu ta ledigt från turnerandet för att jobba med gatubarn i UB. Svensken jobbade på ett stort svenskt företag som tillverkar maskiner för gruvdrift och var på väg till en av världens största guldgruvor i Gobiöknen för att utbilda mongoler och australiensare i att använda dessa maskiner. Han skulle resa vidare redan klockan 5 på morgonen idag. Bulgaren hade rest från Sofia via München och Beijing och var ganska trött efter att ha varit på resande fot i 1,5 dygn.

Lunch serverades i den matsal där the riff raff äter. Ingen à la carte-meny här inte, i den matsalen satt kabinpersonalen och åt. Lille mannen mindes längtansfyllt när han missade en SAS-flight från Beijing och installerades tre dygn på Kempinski Hotel med fri mat. Det var då han käkade svalbon för 1 600 yuan, ca lika mycket i svenska kronor. Den Gyllene Fenixen erbjöd stekta ägg med tomater, fläskkött i brun sås och ångkokt kål. Till middag varierade dom sig med stekt ägg med gurka, fläskkött i brun sås och ångkokt kål. Långt ifrån de delikatesser vi gött oss med i Beijing under påskhelgen. Inte en dumpling, räka, pilgrimsmussla eller liten fiskbit i Szechuan-sås så långt ögat nådde. Tur att jag åt en fantastisk dumplingsoppa kvällen innan!

Klockan 17.30 kördes vi så tillbaka till flygplatsen där vi fick gå igenom hela incheckningsproceduren igen. Köa för nya boardning cards. Gå igenom passkontroll. Köra den öppna vinpåsen genom säkerhetskontrollen. Här kan vi säga att säkerhetskontrollen på Beijing International Airport var lite smidigare än den på Kastrup i Köpenhamn, då SAS-danskarna snodde oss på två liter Laphroaigh som dom vägrade låta oss checka in i en av våra ryggsäckar eftersom vår whisky riskerade spränga deras plan i luften. (Jo, det är sant, och orsaken till att vi som tidigare trogna resenärer inte flyger med SAS längre.) Kina-Danmark 1-0. Så med vinet i behåll letade vi oss tillsammans med rumänen och svensken fram till den nya gaten. Där det lägligt låg en bar. Måste ha varit en av de mer välförtjänta öl jag druckit.

Flyget var försenat. Ja, då menar jag mer än de 10 timmar och 25 minuter som redan gått. Nu skulle vi åka klockan 20.00. Klockan 19.50 satt alla ombord. Trodde vi. Utan att Air Chinas personal förklarade det hela närmare satt vi så där ute på plattan och väntade till klockan 21.30. Uppenbarligen inte på Godot, som vi först trodde, utan på eftersläntrande mongoler på väg hem. Den Gyllene Fenixen var väl fullbokad och flygbolaget körde samma metod som minibussarna på mongoliska landsbygden, väntade tills det var knökfullt.

Klockan 23.30, tretton timmar efter utsatt tid landade vi så på Chinggis Kahn International Airport. I en annan klass än Beijing International men åh så kär! Där kunde vi så ta adjö av våra tillfälliga vänner från Tyskland, Sverige och Bulgarien. I ankomsthallen stod Luya och hans chaufför Ulsin och väntade. Känslan av att hoppa in i den välkända UNDP-märkta suven var skööön, särskilt som temperaturen här ligger kring nollan.

Så nu sitter vi här i vår hyrda lägenhet, inspirerad av rysk inredningsdesign, tapetserad med längder som går på tvären, och har druckit vårt Zoëgas Skånerost till frukost, en frukost som Luya fixat till eftersom vi inte hann handla. Vilket vi snart skall göra, när Ulsin anländer. (Lyxigt!) Inköpslistan består bl a av huvudkuddar och ett extra påslakan.

Idag är en av UB:s 300 soliga dagar och ikväll kör Lille mannen sin första föreläsning, då gårdagskvällens blev inställd.

Inga kommentarer: